•OneNovDirection•

Föregående: (Samiras perspektiv)
När vi åkt ett tag, så stannade Niall, gick ut ur bilen, öppnade passagerar dörren och började lossa på ögonbindeln. Jag öppnade ögonen och det jag fick se var det vackraste jag någonsin sätt.
- - -
Genom bilens fönsterruta såg man vattnet. Jag gick ut ur bilen och tittade ut över den fantastiska utsikten, vi stod på en höjd, så man såg allt bra. Bakom vattnet fanns en skog, som var helt grön. Över vattnet fanns en regnbåge som bredde ut sig ovanför sjön. Sjön var helt stilla och blänkte i solens reflexer, som stod fortfarande stod högt upp på himlen. I floden fanns också vackra näckrosor på olika ställen som förgyllde utsikten. Det hela såg ut som det vackraste tropiska vykortet i affären. När jag tillslut kunde slita blicken från utsikten tittade jag på Niall, som log lite.
"Wow! Vilken plats." sa jag och hans leende blev bredare. Vi satte oss ner på en utsiktsbänk och Niall sa:
"Jag brukar åka hit när jag är nedstämd, jag älskar den här utsikten."
"Den är underbar, den liknar definitivt inte resten av London." sa jag
"Vi är faktiskt lite utanför London nu" svarade Niall och jag log. Jag undrade varför han tagit mig till den här underbara platsen, men jag visste inte om jag vågade fråga.

Nialls perspektiv
Samira tittade ut över vattnet och hade ett leende på läpparna. Hon var så vacker när hon log. "Ehm.." började jag. Det var inte likt mig att vara osäker, men nu var jag det. Harry hade haft rätt när han sagt att jag gillade Samira, även fast jag inte kände henne särskilt bra.
"Ehm, vad?" frågade Samira nyfiket.
"Ee, jo jag undrar bara om du vill stanna kvar här och äta middag med mig här i närheten ikväll" sa jag försiktigt. "Om du inte har något annat för dig såklart" la jag snabbt till. Hela jag hoppades att hon skulle svara Ja.

Samiras Perspektiv
"Ehm..." Niall avbröt mig ur mina tankar och jag tittade nyfiket på honom.
"Ehm, vad?" frågade jag.
"Ee, jo jag undrar bara om du vill stanna kvar här och äta middag med mig här i närheten ikväll, om du inte har något annat för dig såklart." sa Niall.
Jag stannade upp. Hade Niall precis bjudit ut mig på middag eller drömde jag? Niall hade ett lite osäkert ansiktsuttryck, han var riktigt söt med sina osäkra ögon. "Det är klart jag vill!" Niall sken upp och satte sig rakare i ryggen. Egentligen så hade vi tjejer tänkt att ha myskväll, men en middag med Niall Horan gick nog före. Jag tog upp min mobil för att smsa Elise att jag skulle äta med Niall.

*Jag äter middag med Niall ikväll, hoppas att det är okej :)<3*

Elise svarade direkt.

*Okej sweetie, vi ses sen <3 (Lycka till)*

Niall tittade lite frågande på mig, och jag sa att jag sms:ade till Elise att jag skulle äta med honom. När vi suttit på bänken ett tag reste Niall sig upp och sträckte fram sin hand för att hjälpa mig upp. Jag tog handen, men släppte inte när jag kommit upp från bänken. Niall tittade först förvånat på mig, men sedan såg jag att han log. Vi släppte inte varandras händer förrän när vi gick in på varsin sida av bilen, men när vi satt oss ner så startade Niall inte bilen direkt. Niall tittade in i mina ögon och jag drunknade i hans. "Jag är jätteglad att jag träffade dig!" sa Niall och jag såg att han menat vad han sagt.
"Och jag är jätteglad att jag träffat dig!" sa jag. Vi flätade ihop våra händer, och det kändes helt rätt. En stund senare lossade Niall försiktigt sin hand och började backa bilen. Efter bara två minuter så var vi framme vid ett hus som jag antog var restaurangen. Huset var av betong och hade svarta knutar. Vi gick ut ur bilen och in i betonghuset, som mycket riktigt var en restaurang. Vi kom fram till disken och till killen bakom kassan sa Niall:
"Jag har bokat bord i namnet Horan". Killen ledde oss fram till ett bord för två och gav oss varsin meny. På bordet fanns två tända ljus och det såg väldigt mysigt ut.
"Vad vill du ha?" frågade Niall när vi hade satt oss ner.
"Jag tar det som du tar" svarade jag. Det fanns jättemånga olika rätter och alla var ganska dyra, eftersom det här verkade vara en ganska lyxig restaurang. Niall beställde till oss när en servitör kom, men jag uppfattade inte vad han beställde.

Nialls Perspektiv
Jag hade beställt entrecote och potatis av servitören så nu satt jag och Samira och väntade på att maten skulle komma. Vi hade skippat att ta förrätt. Samira visste inte det, men det var för att vi skulle hinna se hela den vackra solnedgången över vattnet.
Jag tänkte på tidigare, när hade vi flätat ihop varandras händer. Jag visste inte hur Samira hade känt, men jag hade iallafall gillat det.
"Niall.." sa Samira, lite utdragande och jag kom tillbaka till verkligheten.
"Vad är det?" svarade jag lite nyfiket.
"Varför bjöd du mig hit på middag?" Tonfallet var svårt att tolka, men det var iallafall inget irriterad eller ironiskt över det, utan mer glad nyfikenhet.
"För att jag tycker att du är speciell, när jag såg dig igår, när du var där stilla under stentrappan, kändes det som om du hela tiden hade funnits i mitt liv. Jag blev lite rädd när du bara låg där stilla. Som om du vore död." svarade jag. Det var verkligen svårt att förklara, men när jag först sett Samira kändes det verkligen som om att jag hade känt henne hela livet.
Samira böjde sig fram mot mig.
"Du är speciell du med" viskade hon och jag kände att jag log.

- -
Förlåt för långtråkigt i slutet, men jag hade INGEN inspiration (i slutet)
Ett kapitel iaf, hur tror ni att det kommer gå för Samira och Niall?

Riktigt roligt att så många var med i karaktärstävlingen! Jag utsåg en vinnare och här har ni den!

Vinnaren av tävlingen

Postat av: Therese
- Therese Berntsson
- naturlig rödhårig, gröna ögon
- 170 cm lång
- Blogga, 1D, vara med vänner, skriva berättelser, fantisera, dansa och spela instrument som gitarr och piano.
- Andra ser mig som en ödmjuk och snäll tjej, omtänksam, lite rolig, smart. En man kan lita på.
- Jag ser mig själv som en snäll och go person som gillar allt. Jag dömmer folk efter deras personligheter, bryr mig om allt och alla. Kan vara blyg i vissa förhållanden.
- De är sig själva både framför och utanför kameran. De gör var de tycker om och ingen bestämmer vad de ska göra. Deras humor och personligheter.
- Louis har något speciellt som de andra inte har.
- 16 år

Grattis! Jag fastnade för dig, tyckte att det var lite speciellt och stack ut lite :).
Kommer inte att ändra åldern. Du kommer att komma med i novellen om några kapitel.

Tack igen för att ni var med allihopa :).

XX

[FRÅN OCH MED NU SÅ KOMMER ALLT ATT VARA PÅ SVENSKA, NÄR ALLA TÄNKER OCH NÄR ALLA PRATAR, JA ALLT HELT ENKELT :)]


Föregående: (Nialls Perspektiv) Innan jag somnade tänkte jag på Samira. Vad var det som var så speciellt med henne? Jag visste inte, men varje gång jag blundade så kom en bild av henne upp, då hon log.
Jag tänkte på dagen och var nästan glad för att Samira svimmat, annars hade jag nog aldrig mött henne.
Tillslut somnade jag.

- - -

Samiras perspektiv

Sakta öppnade jag ögonen. En solstråle hade bländat mig och jag hade vaknat. Klockan visade 09:03 så jag bestämde mig för att gå upp. Jag släpade mig upp från min sköna dubbelsäng. När jag öppnade min Walk in Closet, blev jag extra glad då jag tänkte att jag skulle bo i detta fina rum, med min Walk in Closet i ett helt år. Elise skulle få bo Henke under året och jag antog att hon tyckte om det, eftersom Henke var Elises drömprins. Ur min garderob tog jag ett par jeansshorts med hål och ett slappt rött linne. Idag skulle vi bara chilla, och kanske shoppa lite, vi alla ville ta det lite lugnt efter allt som hänt föregående dag.
Morgonen segade fram och efter lunch gick vi ut och till Caféet där Johannas kompis Vilma jobbade. Henke åkte till några kompisar. "Heyy, tjejer" sa Vilma när vi kom in. Hon log stort och såg ut att vara på gott humör. "Hej Vilma" svarade vi alla i kör. "Jag ska bara fixa så att jag får min rast nu" sa Vilma och gick in bakom kassans draperier. När hon kommit ut satte vi oss i varsin fåtölj och vi började berätta vad som hänt oss föregående dag. "På morgonen, hade jag bestämt mig för att gå lite på Londons gator, när jag gått ett tag gick jag in på ett Cafée och när gick ut igen lite senare föll jag." började jag berätta och fortsatte sedan.
"Jag rullade nedåt. Jag har fått berättat att det var en trappa jag föll nedåt från. Iallafall så
svimmade jag." Vilma tittade på mig med uppspärrade ögon. "Svimmade, vad läskigt!"
"Sedan vaknade jag upp, i ett sovrum. Det var en kille som burit mig hem till honom, så att jag skulle kunna vakna upp lite trevligare än under en stentrappa." Sa jag. Johanna såg ut som hon snart skulle spricka av allt hon ville säga. "Killen som hjälpt henne är Niall Horan!" hon sa det i ett andetag. När Vilma såg ut att inte ha fattat någonting, fortsatte Elise. "Han är med i världens kändaste pojkband, One direction." "Ahaa, jag har faktiskt hört om dem!" sa Vilma och såg glad ut.
Elise och Johanna berättade för Vilma om när de träffat killarna och Vilma lyssnade tålmodigt. Jag tittade på min rosa JetSet klocka som visade 15.00, vart hade all tid försvunnit? "Niall ska hämta mig om en och en halvtimma, så jag måste hem och fixa mig!" halvskrek jag. Visserligen skulle jag bara lämna tillbaka Nialls onepiece, men eftersom han frågade om jag ville vara med honom på eftermiddagen så tackade jag inte direkt nej.
"Hittar du Själv?" frågade Johanna och väckte mig ur mina tankar.
"Ja, det gör jag nog" sa jag och reste mig från fåtöljen.
"Vi ses sen då" sa Johanna och de andra sa Hejdå. Det skulle ta tjugo minuter att gå, om jag skulle lita på mitt ganska bra lokalsinne och min magkänsla.
Tjugo minuter senare var jag mycket riktigt framme vid lägenhetshuset. Jag slog portkoden 1859 och tog hissen, sedan låste jag upp och gick in i Johannas lägenhet. I min Walk in Closet bytte jag helt outfit. Jag tog ett par tights och en ljusgrön oversize tröja. Sedan gick jag till badrummet, sminkade mig och plattade håret. Jag la även fram Nialls USA onepiece innan jag tittade på klockan som visade tio över fyra, så jag tog upp min mobil och gick in på twitter. Jag började följa One Direction killarna och skrev en tweet.
@SamiraEmelinda I'm glad That I forgot to give Your OnePiece back! ;)
Sedan satte jag på mig ett par av mina converse och gick ut för att vänta på Niall. Sedan var jag tvungen att gå tillbaka, eftersom jag såklart glömt min väska och Nialls onePiece. Precis när jag stängt porten för andra gången, såg jag en bil med tonade svarta rutor komma och Niall som satt i förarsätet gick runt och öppnade dörren åt mig. "Vilken gentleman!" sa jag och steg in i bilen medan Niall log sitt bländande leende. "Vad ska vi göra?" frågade jag Niall när vi satt oss ner. Han fick något lurigt i blicken och tog av sig sin Luvtröja som han hade på sig, sedan satte han fast den som en ögonbindel framför mina ögon. Jag ville verkligen se var vi åkte, så jag tog till taktiken smarthet, "Jag vill inte ha den här ögonbindeln, för då kan jag inte se dina vackra ögon..."
"Bra försök, men du får stå ut, jag kan ju inte heller se dina ögon." det sista sa Niall lite tyst och det var knappt så att jag hörde det.
När vi åkt ett tag, så stannade Niall, gick ut ur bilen, öppnade passagerar dörren och började lossa på ögonbindeln. Jag öppnade ögonen och det jag fick se var det vackraste jag någonsin sätt.

- - -
Sådär! Förlåt att ni fått vänta så länge, men här är kapitel nio, på svenska. Vinnaren av karaktärstävlingen publiceras innan kapitel 10 = Snaart! :)

Föregående: (Samiras perspektiv) "Hur har er andra dag här i London varit då?" frågade Johanna. "Underbar, Bäst, Otrolig och ännu mer bäst" svarade jag och log åt allt som hänt under dagen. "Har du helt glömt bort att du svimmade?" frågade Johanna halvt allvarlig och halvt skrattandes. "Ja!" svarade jag och skrattade lite, jag hade faktiskt glömt bort att jag svimmat, vilket tydde på att resten av dagen varit bra eftersom den fått mig att glömma. "Jag ska bara ringa Niall för att säga att jag har hans OnePiece" sa jag och innan jag gick ut ur rummet puttade Elise till mig i sidan, precis som jag gjort på henne innan.
- - -

Nialls Perspektiv
Vi satt i min och Zayns lägenhet och tittade på "Hitta Nemo". Louis hade valt filmen, men själv hade han somnat efter tjugo minuter. Alla sov utom jag och Harry. Jag tänkte på om jag skulle väcka dem och i så fall hur. I min ficka kände jag min mobil vibrera. "Samira" stod det på skärmen och jag log automatiskt.
"Niall theonewhohelpedagirlunderastarchaise Horan" svarade jag och hörde hennes underbara skratt, medan jag gick bort från soffan.
"I Wanna say that i have Your onepiece" sa Samira
"Okey"
"When Do I give it back to you?"
"Tomorrow?" Svarade jag och log lite för mig själv.
"We are in the studio until 4pm, so Maybe We Can meet then". Fortsatte jag.
"Yes! It would be great! It was also an other thing I want to tell you!"
"What?" Jag väntade mer eller mindre tålmodigt på svaret, vad mer ville hon säga?
"I AND ELISE WILL STAY IN LONDON A ENTAIRE YEAR!!" Jag log stort som svar, men sen kom jag på att hon inte kunde se det så jag sa:
"WOW! amazing" Det jag sagt var äkta, jag hade blivit ganska besviken när Samira sagt att hon bara skulle stanna i en vecka så nu blev jag glad. Jag ville verkligen lära känna Samira.
"Can I pic you up at 16.30 then, at Your place?" frågade jag och hon svarade att det gick bra, och sa adressen. När vi lagt på gick jag tillbaka till soffan och såg Harry som satt och tittade på mig. "Who was that? You smiled all the time when you talked." sa Harry nyfiket.
"Samira, the girl from today." svarade jag lite undvikande, men Harry såg rakt igenom mig. "Oh, I think someone has fallen in love" sa Harry retsamt men hans tonfall lät ändå lite vasst, vilket inte var likt Harry. jag svarade:
"I've just met her one time, I don't now her." "Yet" la jag sedan till och jag såg Harry le på det sättet som han alltid gör när han kommit på något smart.
"Come on, should we wake the other guys up?" sa jag lite för att byta samtalsämne och lite för att jag ville väcka dem.
"I start with Zayn, you with Liam and then we take Louis together, ok?" sa Harry och jag nickade till svar medans han började kittla Zayn. Snabbt började jag att kittla Liam och sedan, när de vaknade, attackerade alla fyra en snart yrvaken Louis.
Louis var mest sur på oss, Zayn och Liam hade nog fått ut sin hämd över Louis...
Vi skrattade åt hans min och Harry gick och stängde av filmen som alla glömt bort.
*
Innan jag somnade tänkte jag på Samira. Vad var det som var så speciellt med henne? Jag visste inte, men varje gång jag blundade så kom en bild av henne upp, då hon log.
Jag tänkte på dagen och var nästan glad för att Samira svimmat, annars hade jag nog aldrig mött henne.
Tillslut somnade jag.

- - -

Inte jätte långt, menmen.
Det var iaf ur Nialls perspektiv och han tänker på svenska men pratar engelska.

Titta på inlägget över också! (Ledtråd: Karaktärstävling!)

X

Föregående: (Elises perspektiv)
Jag är nog lyckligast på jorden tänkte jag, sedan kom jag på att Samira hade svimmat på morgonen, men när jag såg att hon hade lutat sig tillbaka och såg henne le stort - kunde jag fastställa det. Jag var världens lyckligaste.
- - -
Senare på kvällen

Samiras perspektiv
Vi hade precis kommit hem efter att ha ätit hämtpizza hos killarna. Eftermiddagen hade varit helt underbar. Vi hade pratat om allt mellan himmel och jord med killarna och Niall hade avfyrat leende efter leende. Harry hade gång på gång tittat åt mitt håll med en lite irriterad blick. Han tyckte väl att jag förstörde hans dag. Innan vi åkte hem hade vi bytt nummer med varandra. Henke hade nog trivts ganska bra hos dem, de var ju killar som var i hans ålder, runt 19.

"Igår när jag ringde mamma, sa hon att vi skulle ringa till dem på Skype, både dina och mina föräldrar ville säga något till oss." jag tittade förvånat mot Elise som sagt det och gick in i mitt rum för att hämta min vita mac.
Vi satte oss i Johannas soffa och Elise loggade in.
Elises mamma var inne på Skype, så vi ringde henne och bara efter första tonen så svarade hon. "Hej tjejer!" vi klickade så att hon kunde se oss och vi såg henne. Båda Elises föräldrar och mina föräldrar var på andra sidan om data skärmen och log mot oss.
"Vi har något att berätta" sa pappa med en väldigt högtidlig röst. Han brukade låta så när han skulle få en bok tryckt av ett förlag, eftersom han är författare.
"Men säg då!" sa Elise otåligt och jag kände samma sak.
"Har det hänt något?" frågade jag när inget svar kom. Jag hörde mamma fnissa till och Elises mamma började prata.
"Jo, eftersom ni nu är så stora" började hon. Vad skulle komma nu, detta samtalet skulle nog kunna leda vart som helst.
"Vi har bestämt oss att ni ska få bo ett år utomlands, och gå trean där." Jag och Elise jublade. Detta hade vi velat hur länge som helst, men eftersom vi inte än var arton och bodde hemma, så hade våra föräldrar inte gått med på det.
"Vi har bestämt ställe och sätt till så att ni får bra boende där. Man kan säga att ni ska vara inneboende." Nu återstod bara att se vilket ställe de bestämt. Jag och Elise höll i varandras händer och jag bestämde mig för att ha ett bra pokerface om jag inte gillade landet de valt.
"Stället heter kalsköping och är På.... Grönland" sa Elises pappa. Mitt pokerface sprack upp ganska fort och jag hade nog samma konstiga, förvånade, smått irriterade ansikte som Elise.
"Grönland?" sa Elise och suckade, "varför valde ni Grönland?"
Jag höll med henne till 110 % varför valde de Grönland av alla ställen där det typ är is hela tiden och man går med konstiga kläder. "Vad vet ni egentligen om Grönland?" sa Elises mamma i ett försök att lugna ner oss.
"Att det är is hela tiden och att människorna eller eskimoerna som bor där har konstiga kläder, har ni helt glömt bort att jag går Design inriktning och att Samira går Musikinriktning" sa Elise med en irriterad röst. Vi hade kommunicerat med telepati, så hon hade läst mina tankar.
"Okej då, ni ska inte vara på grönland." sa mamma tillslut. "Vilket roligt skämt!" sa jag småsurt. Jag och Elise måste ha sett ut som treårigar - för vi hade nu släppt varandras händer och hade armarna i kors över bröstet. Elises armar smälte nästan in i tröjan hon hade och jag hade på fortfarande på mig Nialls onepiece. Jag log lite när jag kom på att det var en väldigt bra ursäkt att få träffa honom igen. "Är du inte glad?" frågade Elise mig och väckte upp mig från mina tankar. Elise strålade av glädje. "Varför skulle jag vara glad?" frågade jag dumt. "HÖRDE DU INTE??? VI SKA JU PLUGGA HÄR I LONDON!!" skrek Elise. Såklart hade jag missat vart vi skulle vara när jag varit insjunken i mina tankar. Jag gjorde ett litet glädjeskrik och hoppade upp från soffan jag suttit i. Johanna kom in i rummet och hon frågade "Blev ni glada?" "JAAA!!!" skrek jag och Elise i kör. London var ju jättebra med tanke på vad våra föräldrar annars kunde valt. Dessutom bodde några speciella killar i denna staden som vi ville lära känna bra...
"Men det ska bli tråkigt att flytta härifrån sen" sa jag. Johanna såg förvånad ut: "Flytta härifrån?" "Ja, våra föräldrar sa ju att vi skulle bo inneboende hos några" fortsatte jag. Johannas ansikte sprack upp i ett leende och hon sa glatt: "Men det är ju oss ni ska bo inneboende hos!!!" Jag puttade till Elise i sidan - vi tänkte på samma sak - Henke. Elise tittade ner i marken och rodnade medan jag sprang fram till Johanna och kramade henne hårt. Hon kändes som en storasyster, fast hon bara var två månader äldre än mig. Då kom jag fyllde år om tre veckor- alltså fyllde arton, talet man längtade efter att fylla.
"Hur har er andra dag här i London varit då?" frågade Johanna. "Underbar, Bäst, Otrolig och ännu mer bäst" svarade jag och log åt allt som hänt under dagen. "Har du helt glömt bort att du svimmade?" frågade Johanna halvt allvarlig och halvt skrattandes. "Ja!" svarade jag och skrattade lite, jag hade faktiskt glömt bort att jag svimmat, vilket tydde på att resten av dagen varit bra eftersom den fått mig att glömma. "Jag ska bara ringa Niall för att säga att jag har hans OnePiece" sa jag och innan jag gick ut ur rummet puttade Elise till mig i sidan, precis som jag gjort på henne innan.

- - -
Så, inte jättelångt kapitel, men så mycket jag hann :) hann inte läsa igenom så det kan finnas småfel..
Orkade inte vänta på fem kommentarer ;) ni som kommenterat räckte för att göra mig glad :D
TYCKER NI ATT JAG SKA HA EN TÄVLING OM ATT VARA MED I NOVELLEN? SKRIV VAD NI TYCKER!
X kram

Föregående: (Samiras Perspektiv) Niall skrattade sitt underbara skratt och jag började le när jag hörde det. Tänk vilken tur att jag hade svimmat ändå. Jag tog en bulle från korgen på bordet och lutade mig tillbaka.
- - -

Henkes Perspektiv
Jag, Johanna och Elise satt i min soffa och vi slö tittade på min svarta plattTv som jag fått i present av pappa när jag flyttade till lägenheten.
"Borde inte Samira komma tillbaka snart?" frågade Johanna.
Hon hade rätt, Samira hade varit borta rätt länge nu. Jag tog upp min mobil och tittade på klockan. "Klockan är halv två" sa jag och såg att Elise räknade på sina fingrar. "Då har Samira varit borta i mer än två timmar efter att jag vaknade, men hur lång tid innan jag vaknade gick hon?"
"Hon gick hemifrån strax efter nio" svarade Johanna och jag räknade snabbt ut hur länge hon varit ute. "Isåfall har hon ute i ungefär 5 timmar" sa jag.
Jag såg paniken börja sprida sig i Johannas ansikte, jag kan inte ta fel på ett av Johannas ansiktsuttryck och det var tydligt att det var panik.
"Jag kan ringa henne" sa Elise och gick bort för att ringa Samira.

Elises perspektiv
"Hej, du har kommit till Samiras mobil. Tyvärr så kan jag inte svara just nu, men jag kan ringa upp dig när du lämnat ditt meddelande efter tonen."
Klumpen jag hade i magen ville inte försvinna. Tänk om det hade hänt något. Jag lade på eftersom jag redan lämnat minst tio meddelanden. Just när jag skulle gå tillbaka till Henke och Johanna i köket började min telefon att vibrera. Hoppas, Hoppas, hoppas det är Johanna tänkte jag och tog ett djupt andetag innan jag svarade.
"Elise"
"Oh hi! I.. You.. Are you friend of Samira?" vem kunde det vara? Visste pojkrösten vart Samira fanns, och varför kändes rösten så bekant?
"Yes, i am Samiras best friend"
"Good, now i want to take this from the beginning and i don't want you to interup me". Jag svalde hårt och hoppades av hela mitt hjärta att det var någon som ville Samira väl. Ingen skulle få skada min Samira!
"O-Okey"
"Me and My friends was going around in the roads of London when i saw a girl who was like petrifeld under a starchaise of stone. I came closer and i saw that she had fainted. She were wearing shorts, so i saw all here livids and figure out that she probaly had fall out of the starchaise. Then i took here into My home and lay here in My bed, and she stills be there right now. I think she will wake up in a half hour". Jag var helt mållös, hur kunde det finnas så fantastiska människor?
"What's Your name?" frågade jag
"Erh... Niall... Niall Horan" svarade han. Om jag varit mållös innan visste jag inte vad jag var nu, inte konstigt att jag hade känt igen hans röst. En kille från One Direction, typ det kändaste pojkbandet i världen hade hittat min bästa kompis och hjälpt henne. Det var ju helt sjukt!
"Can I and My two friends Come to her?" frågade jag försiktigt. Niall svarade att det gick bra och sa vilken adress det var. Jag skakade när jag gick ut till Henke och Johanna. "Svarade hon inte?" svarade Johanna med ett uppgivet uttryck. "Nej, men.." började jag medan jag funderade ut var jag skulle börja berätta om samtalet med Niall Horan.
"Men vad då?" frågade Henke med ett förvrängt uttryck, han var riktigt söt så faktiskt. Jag tog ett djupt andetag och började berätta.
"När jag hade ringt Samira för hundrade gången, tänkte jag gå tillbaka till er när min mobil började vibrera. Jag hoppades att det var Samira, men när jag svarade var det en killröst." Jag berättade om samtalet med Niall och såg hela tiden Henke och Johannas ansiktsuttryck förändras i olika grimaser. "Det bästa har inte kommit än." sa jag hemlighetsfullt. "Han som ringde råkade heta Niall Horan". Johanna stirrade på mig som om jag vore en marsian, men Henke verkade helt oberörd. "Vem är den där Niall om jag får fråga?" frågade Henke. "Han är ju med i OneDirection!!!!!!!" nästan skrek Johanna. "Tänk om alla i bandet är där!!!!!! Och vi ska dit!!!!!! Vad ska jag ha på mig, hur ser jag ut???" halvskrek Johanna och började hyperventilera.

30 minuter senare
Vi hade plingat på dörren till Nialls hus och väntade på att någon skulle öppna. Efter ett tag kom HARRY STYLES ut och öppnade dörren till lägenheten. Lägenheten hade en liten hall och rakt fram kom köket. Om man gick till vänster fanns det ett vardagsrum och till höger fanns en liten korridor, antagligen med sovrum. Vi gick i riktning mot köket och då kom Niall ut från en av dörrarna i korridoren. Vi satte oss vid ett bord och jag såg att Johanna strålade av lycka. På bordet fanns någon sorts bullar i en korg. Efter någon minut då killarna fått stå för snacket, kom Samira ut från korridoren. Hon hade en USA onepiece på sig och såg glad men trött ut.
Jag ställde mig upp och kramade henne lätt, så att det inte skulle göra ont på henne.
"Gör det ont?" frågade jag. "Jag har en massa blåmärken och är trött, men annars mår jag bra". Svarade Samira och log lite, sedan gick hon och satte sig mellan mig och Niall och tog en bulle. Hon frågade vad alla killarna hette och jag var tyst. Hur kunde hon inte veta vad killarna hette?! Det var ju One Direction! Liam, som satt bredvid Johanna log mot henne och Johanna såg ut som hon precis vunnit 10 miljoner på lotto. Louis tittade på mig, men Henke la armarna om mig och viskade: "Dig rör ingen." Jag stelnade till, men slappnade genast av. Vad hade Henke gjort? Betydde det något? Jag är nog lyckligast på jorden tänkte jag, sedan kom jag på att Samira hade svimmat på morgonen, men när jag såg att hon hade lutat sig tillbaka och såg henne le stort - kunde jag fastställa det. Jag var världens lyckligaste

---
Samma som förra kapitlet, men ur andras perspektiv :).

Sandra: ja, det var till dig :)
Therese: tack för feedbacken! Ska försöka skriva mer detaljer även fast jag inte är särskilt bra på det ;)
5 kommentarer till nästa! :D

Föregående: (Samiras Perspektiv) Jag rullade nedåt mot något som var hårt och så föll jag till marken med en hård smäll. Jag tittade förfärat ner i marken när jag insåg att jag skulle landa med ansiktet först. Sedan blev allt svart.
---

Jag öppnade långsamt ögonen. Vad jag kunde se så befann jag mig i ett sovrum. När jag skulle vända mig om kved jag till, för det värkte i hela kroppen. Plötsligt kom jag på vad som hänt. Jag hade fallit nedåt och slagit hårt i marken. Nu var jag säkert hos någon snäll person som hittat mig medvetslös.
En hemsk tanke for igenom mig. var det kanske tvärtom, att det var någon som när jag varit medvetslös passat på och kidnappat mig? Jag slog bort tanken.
"Boys, come here! She has wake up!" Jag hörde en killröst som säkert pratade med några andra.
Försiktigt satte jag mig upp i sängen och in kom fem stycken killar. Han som kom först hade blont hår och helt tindrande ögon. "Were am I?" frågade jag försiktigt. Den blonda killen kom närmre och svarade, jag hörde att det var samma person som pratat innan. "You are at our home, we find you under a starcase and took you here so you should wake up in a bed, not in the roads of London"
"Oh, Thank you" sa jag och log lite försiktigt och tittade mot de andra fyra killarna som stod vid dörren.
"Actually you should just thank Niall, if it not were for him, i think that you been wake up under that starcase" sa en av killarna som hade Brunt, lockigt hår och valpögon.
"But, who of you are Niall?" frågade jag.
"I am" svarade den blonda som stod närmast mig. Jag tittade djupt in i hans ögon:
"Thank You!" Jag såg att han log, men sedan blev hans ögon lite oroliga.
"How do you feel?"
"It hurts. In my head, My leg and my shoulder, But i'm okey." svarade jag på Nialls fråga.
"No, then you're not okey". Konstaterade Niall med sina oroliga ögon.
"Do you want something to eat?" frågade en annan av killarna, han hade mörkare hår än Niall och såg väldigt snäll ut.
"Yes, it would be nice" svarade jag.
"Okey, i'll go and take something in the kitchen, Buy the way, I'm Louis". Jag log mot honom och sedan kom jag på att jag inte presenterat mig.
"Oh, i forgot to tell, my name is Samira." sa jag och tittade mot alla killarna. Niall svarade:
"We know". Han tittade ner i marken, som om han skämdes men sedan fortsatte han.
"I'm sorry, but I borrow Your phone and call the one you lastest called. I tell her that you were here, and she and two other friends are on their way".
"You have nothing to sorry for, i don't now how I can thank you!"
Svarade jag och jag var väldigt tacksam - tänk att han gjort allt detta för en medvetslös tjej som han hittat på gatan.
"If you give me a hug i should be the happiest man in this world" sa Niall och log. Han skämtade väl? Hur skulle jag kunna tacka honom genom en kram?
Jag lutade mig fram och kramade honom hårt och länge samtidigt som jag drog in hans doft.
Från köket ropade Louis, så de tre killarna som stått vid dörren som publik gick ut ur rummet. "Can I get your number?" viskade Niall i mitt öra. "Of course" svarade jag och släppte långsamt taget om honom. "But were is My phone" frågade jag honom och han räckte fram min vita iphone med ett ledset uttryck i ansiktet. Mobilen hade en spricka över skärmen, men man kunde ändå se vad som var under sprickan. Niall skrev in sitt nummer och jag skrev in mitt i hans mobil.
"Why Do all you five guys live in this house?" frågade jag på grund av min nyfikhenhet.
"Em, then you don't no us at all?" frågade Niall.
"No, Why? Should I know you?"
"We are in the biggest boyband in the world" svarade Niall med ett svagt leende.
"Oh oh oh, you don't no You'r beutiful, oh oh oh, that's what makes you beutiful" sjöng Niall
"Wow, i've heard that song and i like it, But i doesn't no the artist". Svarade jag och log åt Nialls sång, han sjöng verkligen vackert.
"One Direction are our name, have you heard that?"
"Yes, i have, one of My friends in Sweden is a big fan of you!!" sa jag och tänkte på Katta som var värsta fanet av bandet jag hamnat hos.
"Are that someone in the band who names Zain or something like that? I think she likes him most of all" fortsatte jag.
Niall log och sedan sa han:
"Yees, Zayn is the one with the most black hair"... "So you are from Sweden then", sa han, fortfarande leendes.
"Yes, i live there, But i'm here in London for a week" sa jag och jag såg att Niall såg lite ledsen ut: "Only a week?"
Louis kom in genom dörren och sa: "Your friends has arrived now, they are in the kitchen".
Jag försökte ta mig upp, men det gjorde ont eftersom jag hade blåmärken över hela kroppen.
"Can you help me?" frågade jag Niall medan jag sträckte fram min hand. Han stannade upp i någon sekund, men sedan ignorerade han min hand och lyfte lätt upp mig varpå han ställde ner mig på golvet.
Jag tittade ner på mina kläder - dem var helt förstörda. "My clothes" sa jag tyst, men Niall hörde. "Do you want to borrow My onepiece?" frågade han och jag nickade som svar. Niall gick fram till garderoben som fanns i rummet och tog fram en USA onepiece. Niall gick ut ur rummet så att jag kunde byta om ifred. Jag klädde snabbt av mig och satte på mig hans Onepiece, som var ganska för stor. Sedan gick jag ut mot riktningen Niall hade gått åt. I köket satt Johanna, Elise, Henke och alla fem onedirection killar vid ett bord. Elise ställde sig upp och gick fram och kramade mig försiktigt. "Gör det ont?" "Jag har en massa blåmärken och är trött, men annars mår jag bra".
Jag satte mig på en stol bredvid Niall och såg att killen med krulliga håret tittade på mig. "You have n't tell me your names!" sa jag och vände blicken mot killarna.
"I'm Harry, Harry Styles" sa killen med krulliga håret.
"I am Liam, Liam Paine if you want to", sa killen jag lagt minst märke till.
"You should know who I am" sa Zayn på skämt och jag skrattade.
"Actually i know your name, ZAYN". sa jag och han tittade imponerat på mig.
Niall skrattade sitt underbara skratt och jag började le när jag hörde det. Tänk vilken tur att jag hade svimmat ändå. Jag tog en bulle från korgen på bordet och lutade mig tillbaka.

---
Sådär! Jag är inte jättenöjd med detta kapitel, men de händer en del saker i det iaf :) Tycker ni att jag ska ha en karaktärstävling? Kommentera isf!

Svar till Sandra: Nu ska jag förklara vad som skulle hända ifall du startade en Novellblogg.
Jag skulle först se att du hade en Novellblogg och sedan skulle jag le och tänka 'tjejen som lämnar så gulliga kommentarer har startat en Novellblogg let's check it out' sedan skulle jag läsa kapitlena och lägga till dig på bloglovin'. :)

Tack för kommentarerna allihopa :)

Föregående: (Elises Perspektiv)
När filmen tog slut kände jag mig riktigt trött, så jag gick och la mig direkt. Jag tror jag sov tio sekunder efter att jag nuddat den bekväma dubbelsängen.
Plötsligt fick jag något mycket kallt över mig.

---
Jag satte mig fort upp i sängen och det tog inte många sekunder att inse att jag var helt genomblöt. Utanför fönstret var det ljust. Jag tittade på klockan och såg att den var 11:13. Det hade känts som det gått tio sekunder från när jag somnade till jag vaknade, men i själva verket hade det gått tio timmar. Jag gnuggade mig i ögonen och bestämde mig för att hämnas på personen som hade hällt kallt vatten över mig. Efter att jag tagit en snabb dusch och klätt på mig min rosa onepiece, gick jag ut till köket. "Vem?" frågade jag när jag kom ut, för vid köksbordet satt både Henke och Johanna. När ingen svarade tänkte jag att hämnas på båda två, så jag fyllde på hinken som stod på golvet med iskallt vatten. Varken Henke eller Johanna hann reagera, så några sekunder senare var de helt genomblöta och jag log nöjt.
"Sover Samira?" frågade jag
"Nej, hon gick ut för nå'n timme sedan". Svarade den genomblöta Johanna.

Samiras perspektiv
Jag valde mina havsblåa converse och gick ut genom dörren. Jag hade sagt till Johanna att jag skulle ut på stan eftersom jag ville ta vara på tiden här i London och inte slösa på tiden genom att vänta på min Sömntuta till bästavän.
När jag tagit trapporna och öppnat porten till våningshuset kom jag ut.
Utanför sken solen, så jag bestämde mig för att ta en promenad. Jag kunde alltid använda min mobil om jag tappade bort mig.
När jag gått ett tag hade jag kommit till det stället där vi hade ätit lunch dagen innan. Jag beslutade mig för att stanna där och äta lite fika som skulle bli min frukost.
"Can I have a coffee and a chocolate muffin, please" sa jag till tjejen som satt bakom disken. Hon gav mig vad jag beställt och jag betalade. Sedan gick jag och satte mig vid ett bord och började smutta på min kaffe och äta på min muffin.
Det var faktiskt väldigt gott så innan jag gick ut från Caféet gick jag fram till kassan och lämnade fram lite pengar och sa: "Can you give this to the one who has made the chocolate muffins, they were very good and tasty!"
Kassörskan tittade lite generat upp och sedan sa hon försiktigt: "Actually I have made them" "Then I'll give them to you" sa jag och log samtidigt som jag räckte fram pengarna. "Thank you so much" sa kassörskan och log tillbaka.
När jag kommit ut ur Caféet tittade jag upp i himlen medan jag gick för att se om jag kunde hitta något moln. Men -Inte ett moln så långt ögat kan nå- som sången säger. Det skulle nog bli strålande sol hela dagen. Jag fortsatte att titta upp medan jag tog ett till steg. Plötsligt snavade jag på något och föll framåt. Jag rullade nedåt mot något som var hårt och så föll jag till marken med en hård smäll. Jag tittade förfärat ner i marken när jag insåg att jag skulle landa med ansiktet först. Sedan blev allt svart.
----
Kort kapitel, men det var för att det skulle sluta som det gjorde.. Dessutom blev det ju ett extra kapitel - två kapitel på en dag är ju bra :) kommentera!
Vad tror du kommer hända?

Föregående: (Samira:s perspektiv) Jag kunde inte prata för att jag var så chockad och glad så istället tog jag ett steg fram och kramade om Johanna hårt.
Jag lyckades tillslut få fram tre ord: "Du är bäst!" Johanna log med hela kroppen.
---

Elises Perspektiv

Jag följde efter Henke ut genom dörren. Eftersom Johanna bara hade ett gästrum skulle jag sova i samma lägenhet som Henke, i hans gästrum. Jag var väldigt glad för det eftersom jag var intresserad av Henke, men lite orolig över hur han såg mig. Han kanske bara tyckte att jag var en barnslig kompis till hans syrra som var på besök, men var snäll genom att ställa upp för sin syrra. Jag tänkte på det lite mer - självklart måste det vara så. Jag rycktes ur mina tankar av Henke som öppnade en dörr tre dörrar från Johannas lägenhet och sa: "Välkommen till mitt hus" med en tillgjord röst. Jag skrattade lite och gick sedan in genom dörren. Precis när jag skulle ta mina väskor i händerna kom på att jag måste ha glömt de i Johannas hus. "Jag måste bara hämta mina väsk.." längre han jag inte förrän Henke avbröt mig. "Dina väskor står inne på ditt rum" "Men hur.." började jag men Henke avbröt mig för andra gången: "Jag bar hit dem när du pratade med Samira". Jag nickade lite förundrat, men sedan kom jag på någonting. När jag och Samira pratat hade vi ju bestämt vem som skulle sova vart, det kunde ju inte han vetat innan... "Hur visste du att Jag skulle sova här?" frågade jag. Henke svarade inte utan log hemlighetsfullt och blinkade till mig. När jag varit förtrollad i hans ögon ett tag sa Henke: "Kom, jag ska visa dig ditt rum". Vi gick genom hans lägenhet som var exakt likadan som Johannas till grunden sedan fortsatte vi in i ett stort rum. Rummet hade en stor dubbelsäng och vita väggar som såg ganska nymålade ut. Det fanns också ett stort fönster och när jag tittade ut genom det såg jag att det hade slutat regna.
Henke öppnade en dörr som var nästan var helt kamouflerad med väggen och därinne fanns en liten toalett med dusch. Jag pustade lättat ut när jag insåg att jag skulle ha egen toa, som skulle undvika ganska många pinsamma stunder. Bredvid toalettdörren fanns en till dörr som var ännu bättre kamouflerad och därinne fanns inget mindre än en WALK IN CLOSET. I Walk in closeten fanns redan mina väskor. Jag la mig ner på sängen i ren chock och blundade.
En riktig Walk in Closet - jag vet inte hur länge jag drömt om en sådan.
"Mår du bra?" jag öppnade ögonen och såg Henke titta oroligt på mig. "Gillar du det inte?" fortsatte han. "Nej jag gillar det inte..." svarade jag. Henke försökte dölja sin besvikelse. "...Jag ÄLSKAR det!!!" Henke sken upp igen och nu log han stort. Åh vad jag älskar det där leendet, och skrattgroparna.
Jag ställde mig upp och kramade honom. "Det är verkligen jättefint!". "Jag ska lämna dig ifred nu" sa Henke och gick ut genom dörren. Jag började packa upp sakerna jag haft med mig. Jag hade en resväska som var stor, en liten som jag haft som handbagage och sedan hade jag delat en tredje resväska med Samira, men den var kvar i Johannas lägenhet. Kläderna som sett ut ha varit ganska många hemma såg ut att vara jätte få i Walk In Closeten så jag bestämde mig för att shoppa mycket.
När jag packat upp allt satte jag mig på sängen och tog upp min mobil. Jag skulle gå in på twitter när jag kom på att jag inte ringt mamma, så jag ringde henne. Efter några signaler svarade hon.
"Hej, det är Maria Strömfors"
"Hej mamma, det är Elise"
"Åh hej Elise, jag såg inte att det var du"
"Okej, men jag ville bara säga att vi har kommit fram och har det bra. Jag har en egen Walk In Closet!"
"Vad roligt! Men du, kan inte du ringa till oss på skype, tillsammans med Samira. Pappa, jag och Samiras föräldrar har en sak att säga till er båda två."
"Okej, då hörs vi sen, Hejdå"
"Hejdå"
Jag undrade vad det var för något som våra föräldrar skulle säga till oss. Tänk om det hade hänt något! Jag ruskade av mig tanken och gick ut till köket där Henke satt i soffan och tittade på Teve. "Går det bra om jag går till Johanna och Samira?" frågade jag. När jag sagt det insåg jag själv hur dumt det lät så jag skyndade mig att fortsätta "Jag menar..." Henke skakandes leende på huvudet åt mig och kastade en nyckel i min riktning. "Nyckel till huset" sa Henke och sedan lät han lite allvarligare "Du måste ha mitt nummer ifall det händer något också". Jag räckte fram min Iphone och han räckte fram sin Iphone till mig. Jag tog emot den och skrev in mitt nummer. Som kontaktnamn skrev jag "Elise". Efter någon minut gick jag fram och lutade mig över soffan för att se om han snart var klar. När jag såg att han var inne på twitter tog jag genast telefonen ifrån honom. Jag tittade närmare ifall han skrivit något, och det hade han minsann gjort.
@Eliiise Finally in london! I've fond out two things. 1. I Love London 2. I've just met the most wonderful boy in the world. H.
Henke skrattade och sa "Men det är ju sant!"
"Jätteroligt" sa jag ironiskt till honom, men inom mig log jag eftersom det han skrivit faktiskt var helt sant. H för Henke. Han kanske är tankeläsare? Jag öppnade dörren och gick ut medan jag sa Hejdå till Henke.

Så fort jag öppnade dörren till Johannas lägenhet och såg Samira var det första jag sa: "Har du också en Walk In Closet?" "Ja!" svarade hon och vi började hoppa runt och le som treåringar. "Vill ni gå ut på stan lite? Klockan är bara två." avbröt Johanna oss. "Alltså, vi har inte ätit någon lunch.." svarade Samira.
"Bra, då äter vi på stan då". Beslöt Johanna. Då kom jag på att jag hade samma kläder jag haft på flyget, så jag sa till Johanna och Samira att jag skulle byta kläder. "Vi står utanför om tio, då ska du vara klar" sa Johanna innan jag stängde dörren.
"Åh vad söt du är!" hörde jag Henke säga när jag kom innanför dörren. Varför sa han så? Tänk om han gillade mig iallafall. En glimt av hopp tändes inom mig, men släcktes lika fort då jag insåg att han pratat i telefon.
Eftersom jag trots allt bara hade tio minuter på mig så gick jag in i min fina garderob och började välja kläder. Jag valde att ta ett par jeansshorts med nylontights och en magtröja, eftersom det nästan höll på att bli sommar. Jag gick in i mitt personliga badrum och lät mina självlockar falla ner från tofsen jag haft. Sedan drog jag några drag med mascara borsten på ögonfransarna, granskade mig i spegeln och gick tillbaka till min Walk in Closet för att hämta mina vita converse och min vita skinnväska.
"Wow" utbrast Henke när jag kom ut från mitt rum. Denna gången pratade han inte i telefon, utan med mig. Han tittade djupt in i mina ögon och förtrollade mig med dem. Om han var tankeläser så var det säkert såhär som han läste tankarna på folk. Dörrklockan plingade till och jag förstod att Johanna och Samira kommit, så jag skyndade mig ut till dem.

2 TIMMAR SENARE
Vi hade ätit god lunch på ett Café och tittat på minst 50 affärer och faktiskt köpt några saker. Mitt bästa köpt hade varit en bikini från forever 21 som satt jättebra, speciellt med min navelpiercing.
Vi började bli ganska trötta, så Johanna föreslog att vi skulle gå in till ett café där hennes kompis jobbade. Caféet var jätte mysigt och efterssom Johannas kompis hade rast kunde vi sätta oss och prata med henne. "My name is Vilma" presenterade sig Johannas kompis och vi presenterade oss för henne. "I am Elise"sa jag "And I am Samira" sa Samira.
Vi snackade ett tag och innan Vilmas rast tog slut bytte vi nummer. När vi kom ut från Caféet var klockan redan sex och vi bestämde oss för att ha en hemmakväll då vi skulle titta på film. När vi kom till filmbutiken valde vi en skräckfilm och köpte en massa godis att ha till filmen.
När vi trötta men belåtna kom hem, hade Henke redan gjorde middag och jag tänkte återigen att Johanna skulle vara riktigt glad att hon hade en brorsa som Henke. Efter den goda middagen satte vi oss alla fyra i Henkes vardagsrum, eftersom han hade större Tv. Filmen var verkligen läskig och jag tittade nog mer i godis skålen än på filmen. När filmen tog slut kände jag mig riktigt trött, så jag gick och la mig direkt. Jag tror jag sov tio sekunder efter att jag nuddat den bekväma dubbelsängen.
Plötsligt fick jag något mycket kallt över mig.

---

Kapitel 3! Vad tycker ni om novellen hittills? Tror ni att det kommer bli något mellan Elise och Henke? Ge gärna feedback! Kram
(Tack för kommentarerna och fortsätt kommentera - några sekunder av ditt liv för att få någon att bli jätteglad :)

Föregående: (Samira:s Perspektiv) Självklart så började alla ta av sig sina bälten sekunden efter flygvärdinnan slutat prata. Vi tog vårt handbagage och kom ut i den och andades in den Londons luft. Äntligen var vi framme.

-----
Vi tog snabbt ner vårt handbagage och jag, Elise, Maya och Carolina var bland de första att gå ut ur flygplanet, och när vi kom ut tog vi den första bussen som inte ens var halvfull.
När vi hade gått av bussen och var på väg in mot flygplatsen började Elise helt plötsligt att skratta och jag tittade konstigt på henne medan jag tänkte att hon måste ha skrattat åt något speciellt. Jag skulle precis öppna munnen för att fråga vad hon skrattat åt, men Maya hann före mig: "Vad skrattar du åt för något?"

Elises perspektiv
När vi klivit av den blå bussen, började jag att skratta. Jag såg att Samira tittade lite förundrat på mig och började öppna sin mun för att prata, men Maya "avbröt" henne: "Vad skrattar du åt för något?" "Det är bara så skönt att vi är framme, det här har ju varit vår dröm så länge!" svaret vände jag till Samira efterssom jag visste att hon skulle ställt samma fråga.
När vi kom in i flygplatsen var det massa skyltar och reklamer till olika saker överallt. Vi följde efter Maya som snabbt och smidigt ledde oss fram till rullbandet där resenärerna från Sveriges resväskor redan hade börjat komma. Jag tittade förvånat på Samira och hon tittade likadant tillbaka, det var verkligen organiserat på denna flygplats!
Tio minuter senare hade vi fått alla tre resväskor, sagt hejdå till Maya och Carolina och följa EXIT skyltarna. Johanna skulle vänta på oss vid Starbucks, så vi gick dit och började vänta på Johanna som ännu inte kommit.
"Ska vi ta något medan vi väntar på att Johanna kommer?" frågade Samira och tittade mot Starbucks kassan. Precis då såg jag Johanna komma småspringandes mot oss så jag nickade åt hennes håll och sa:
"Johanna kommer nu". Samira fick genast ett stort leende på läpparna och sprang fram och mötte Johanna i en kram. Innan jag visste ordet av kramade Johanna mig och jag blev helt blöt. Jag tittade upp och såg att både Samira och Johanna skrattade åt mitt ansiktsuttryck.
Saken blev iallafall bättre när jag såg att Samira och Johanna också var blöta och att det måste regna ute.
"Det regnar ute, va?" frågade jag för att försäkra mig om min misstanke. "Ja, men vi har bil, min brorsa kör" svarade Johanna. När jag hörde hennes röst slog det mig hur mycket jag hade saknat henne, det var verkligen härligt att höra hennes röst i verkligheten och inte bara på Skype och telefon. Samira avbröt mina tankar genom att ruska mig och säga: "Kom nu din thinker, vi ska gå".
Precis utanför flygplatsen stod en svart Audi parkera och inifrån den såg man Johannas bror Henke vinka glatt till oss.
"Oj vad snygg han har blivit" utbrast jag, fast jag inte var medveten att jag sagt det högt förrän Johanna och Samira började fnissa i ett misslyckat försök att vara diskreta.
"Elise, du kanske vill sitta fram" sa Samira och kastade en menande blick på Henke.
Jag räckte ut tungan åt henne tillbaka, men satte mig fram i passagerare sätet iallafall.
När vi började åka kunde jag ta mig en närme titt på Henke och han hade verkligen förändrats. Jag undrade för mig själv om han hade flickvän, tills jag kom på mig själv att tänka tanken.
Helt plötsligt vände sig Henke bort från vägen och tittade mot mig följt av att jag snabbt tittade ner. Men det jag hann se var tillräckligt: han hade skimrande gröna ögon som var de vackraste jag sätt. Jag kom på mig att tänka tanken igen, men nu när bilden fanns av hans vackra ögon kunde den inte försvinna från min näthinna.
Vi stannade under några lägenheter och jag insåg snabbt att Johanna bodde i någon av lägenheterna där. Johanna hade sagt till oss innan vi åkte att hon bodde själv i sin lägenhet och Henke bodde några lägenheter bort.
Jag, Johanna och Samira skulle ta hissen med alla våra väskor och Henke valde att ta trapporna. "Vi gör en tävling och ser vad som går fortast trapporna eller hissen" föreslog Henke och vi nickade till svar. Innan hissdörrarna stängdes blinkade han diskret åt mitt håll. HAN BLINKADE ÅT MIG!!!
Samira måste ha märkt min glädje för Samira formade ett hjärta av sina händer och tittade menade på mig. Jag himlade åt henne som svar men jag var glad att Johanna inte märkt något.
När hissdörrarna öppnades stod Henke utanför hoppandes upp och ner medan han sa: "Jag vann, Jag vann, Jag vann, Jaaag vaaann!" "Vi fattar" sa Johanna, vad sött Tänkte jag.

Samira:s Perspektiv
Vi stod i hissen och jag skulle precis trycka på 4:an som Johanna sagt att vi skulle till, när Henke föreslog att vi skulle göra en tävling om hissen eller trapporna gick fortast. Vi nickade stumt till svar och när vi stod i hissen såg jag att Elise såg väldigt glad ut. Efter de 8 åren jag varit bästakompis med Elise, insåg jag ganska fort att det var Henke, alltså att hon gillade honom. Jag kände för att reta henne såg jag formade ett hjärta med händerna och tittade menande på henne och hon gjorde ett misslyckat försök att himla med ögonen tillbaka.
Kort därpå öppnades hissdörrarna och Henke stod utanför hoppandes och skrikandes att han hade vunnit. "Vi fattar" sa Johanna.
Vi gick in i lägenheten som verkligen var jättefin. Henke följde med in för att hjälpa oss med våra väskor, han var verkligen en snäll brorsa. Vi gick och satte oss i skinnsoffan i Johannas vardagsrum och då sa Johanna: "Jag har bara ett gästrum, men eftersom Henke också har ett tänkte jag att någon av er kanske skulle kunna sova där.." "Om det är okej" la hon sedan till och log lite osäkert mot oss. "Det går bra, får jag bara prata lite med Elise? I enrum" svarade jag och Elise följde efter mig till köket.
"Du gillar honom, eller hur?" frågade jag Elise som nickade tillbaka lite generat.
"Isåfall är detta din chans" fortsatte jag och tryckte till hennes axel lite lätt. Elise log stort men på vägen tillbaka till köket behärskade hon sig.
"Elise bor hos Henke" sa jag. "Villkoret var att hon skulle få mina gamla converse" jag mötte Elises blick och hon tittade tacksamt på mig för att jag inte sagt något hon ansåg pinsamt.
"Kommer du då så kan jag visa dig ditt rum!" sa Henke till Elise som sakta men säkert följde efter honom, eller var det kanske snabbt men osäkert?
I varje fall så visade Johanna mitt rum och det var helt fantastiskt. Väggarna var i lila toner och det fanns en stor dubbelsäng. Än hade det bästa inte kommit, Johanna gick fram till en dörr och öppnade den. Därinne fanns en toalett med dusch. Sedan öppnade Johanna den andra dörren. Där var rummet mycket större, det tog ett tag innan jag hade fattat vad det var: en Walk In Closet.
Jag kunde inte prata för att jag var så chockad och glad så istället tog jag ett steg fram och kramade om Johanna hårt.
Jag lyckades tillslut få fram tre ord: "Du är bäst!" Johanna log med hela kroppen.

--------
Sådär :), killarna kommer in snart (Det kommer att vara bättre uppdatering på helger än på vardagar, så ni vet).
Skriv gärna vad du tycker och ge feedback!

Samira:s perspektiv:

Jag vaknade av att min urgamla, gråa väckarklocka ringde. Klockan var bara fem över sex, så jag sträckte ut handen för att klicka på snooze, men när jag precis skulle trycka hejdade jag mig tvärt. Istället för att försöka somna om slängde jag mig upp från sängen och sprang till badrummet.
Det var ju idag som jag skulle iväg på den efterlängtade resan till London tillsammans med min bästa vän Elise, vi skulle hälsa på vår kompis Johanna som hade gått i samma klass som oss i hela grundskolan men sedan flyttat till London. Nu skulle vi få träffa Johanna igen efter nästan två hela år på gymnasiet utan att kunna träffas.

Jag tog en snabb titt i spegeln. Mitt ljusbruna hår stod åt alla håll, så jag bestämde mig för att ta en dusch och tvätta mitt hår.
Okej då, redan två dagar innan hade jag bestämt mig att jag skulle duscha och tvätta håret denna morgon. Jag ville nämligen ha allting planerat hela tiden, och helt enkelt ha koll på saker och ting, till skillnad från Elise som alltid gjorde saker i sista stund. Elise hade inte ens börjat packa sina saker innan jag hade ringt henne igårkväll för att påminna henne. Så typisk Elise, medan jag hade haft alla mina saker klara mer än en vecka.
När jag tvättat håret gick jag ut ur duschen och började sätta på mig kläderna som jag hade lagt fram kvällen innan.
Det var ett par enkla svarta jeans och en instoppad blus i färgglada nyanser med ett flätat skärp. Jag gick ner till köket och började äta på min macka som jag skulle äta till frukost.

2 TIMMAR SENARE - PÅ FLYGPLATSEN

Mamma, som hade kört oss till flygplatsen, hade precis gett mig och Elise varsin sista kram innan vi skulle gå genom säkerhetskontrollen - och hon hade börjat gråta - fast vi bara skulle vara borta i en vecka. Typiskt mammor.
"Snart är vi där" sa Elise när vi kommit ut genom säkerhetskontrollen, och till svar log jag brett.
Vi gick bort mot närmsta tidningskiosk och köpte oss några tidningar att läsa på flyget. Sedan gick vi bort mot gaten och satte oss på några stolar bredvid två tjejer som såg ut att vara ungefär lika gamla som oss.
Vi frågade vad dem hette och de sa att deras namn var Maya och Carolina och att de var 18, alltså som jag trott lika gamla som oss.
"Vad ska ni göra i London?" Frågade Carolina vänligt till oss, och Elise svarade "Vi ska åka för att hälsa på vår kompis som vi inte träffat på evigheter, ni då?".
"Vi flyttade faktiskt till Berlin för två månader sedan, men vi åkte på en resa tillbaka till Sverige för att hälsa på." svarade Maya.
Sedan ropade en flygvärdinna att man skulle ställa sig i kön och strax därefter gick vi på flyget. Med platserna hade vi haft tur, för precis bakom mig och Samira satt Maya och Carolina och när vi märkte det bytte vi direkt nummer, eftersom vi hade glömt att göra det på flygplatsen.
Jag tog fram en av mina tidningar och satte in mina hörlurar och började lyssna på min lugna spellista. Jag blundade och slumrade nog till när Rihanna började spelas i mina öron, för när jag öppnade mina ögon igen, så sa flygvärdinnan "Och då har vi landat i London, Storbrittanien ta inte av er era säkerhetsbälten innan flygplanet har stannat helt och säkerhetsbälts skylten har slocknat". Självklart så började alla ta av sig sina bälten sekunden efter flygvärdinnan slutat prata. Vi tog vårt handbagage och kom ut i den och andades in den Londons luft. Äntligen var vi framme.
----
Första kapitlet, vad tycks?
Jag kommer uppdatera när jag hinner och så, kommentera gärna ifall du vill ha länkbyte :)
Ge gärna feedback!
Kram