Kapitel 4 Belive in love
KARL
"Skriv ditt himla testamente då, men det måste gå fort, snart är ditt liv över" hennes röst lät hotfull och beredd att göra vad som helst. Jag öppnade bläckpenna och började snabbt krafsa ner vad jag ville ha sagt medan jag hoppades att det skulle vara läsbart. Från mitt högra ben sipprade det lite blod, men det kändes knappt. Hon hade sagt att det bara var fördrinken. Vad hade hänt med min Jane? Hon som var nöjd med sitt jobb men föredrog att ta det lugnt och vara hemma, även fast det sällan blev så. Jane, som hela tiden sa att vi måste göra fler saker med Lisa. Fina Jane, vad hade hon tagit vägen?
"7 minuter levnadstid kvar" Janes röst lät tom och ihålig. Jag böjde mig ner och fortsatte att skriva. Jag hade aldrig vetat hur man skrev ett testamente, och jag kunde ju knappast lära mig det nu, så det fick bli som små meddelanden. Mina tankar kom till Lisa. Lisa, hon skulle säkert vilja bo i en egen lägenhet nu, men hon var faktiskt bara sjutton och när Jane skulle bli fri, om hon överhuvud taget skulle bli tagen skulle hon nog göra något hemskt mot Lisa.
"5 minuter"
Björn, min bardomskompis fick det bli, han var den enda person jag helt och hållet litade på i denna värld. Jag skrev snabbt klart vad jag ville ha sagt och funderade om jag skulle skriva något, mer kanske rentav till Jane?
"4 minuter av ditt liv kvar"
Medan jag tänkte så det knakade gick tiden, fort, och jag kom inte på en enda liten sak.
"Nu får du sluta skriva" sa Jane och tog papperet från mina händer. Hon hade lovat att hon skulle lämna testamentet på mordplatsen, och jag visste att hon skulle hålla löftet - lika bra som jag visste att jag nu hade tre minuter levnadstid kvar.
"Innan du försvinner, vill jag att du ska få veta en sak, Karl. Något som du inte kan skriva på denna pappersbit. Något som jag brukar säga till mina offer, eftersom de inte kan säga något till omvärden.."
Hennes offer? Hade hon gjort såhär förut? Hennes röst lät som den längtade, längtade att se mitt blod rinna. Jag rös till. Det som höll på att hända kändes mer som en deckare än verklighet. Jane tog sin hand bakom ryggen, greppade tag i något och visade det. En kniv. En riktigt vass kökskniv.
"Du kanske minns att det för tjugo år sedan fanns en ökänd mördare som åkte runt i Sverige.."
Jag mindes mycket väl att det hade funnits en mördare för tjugo år sedan. Alla medierna hade varit proppfulla med historier från närstående till offren. Det hade varit en orolig tid för hela Sverige. Utlandet hade inte brytt sig någonting, 'sådant hände ju hela tiden i deras länder'.
"Jag var mördaren" väste Jane
"Skriv ditt himla testamente då, men det måste gå fort, snart är ditt liv över" hennes röst lät hotfull och beredd att göra vad som helst. Jag öppnade bläckpenna och började snabbt krafsa ner vad jag ville ha sagt medan jag hoppades att det skulle vara läsbart. Från mitt högra ben sipprade det lite blod, men det kändes knappt. Hon hade sagt att det bara var fördrinken. Vad hade hänt med min Jane? Hon som var nöjd med sitt jobb men föredrog att ta det lugnt och vara hemma, även fast det sällan blev så. Jane, som hela tiden sa att vi måste göra fler saker med Lisa. Fina Jane, vad hade hon tagit vägen?
"7 minuter levnadstid kvar" Janes röst lät tom och ihålig. Jag böjde mig ner och fortsatte att skriva. Jag hade aldrig vetat hur man skrev ett testamente, och jag kunde ju knappast lära mig det nu, så det fick bli som små meddelanden. Mina tankar kom till Lisa. Lisa, hon skulle säkert vilja bo i en egen lägenhet nu, men hon var faktiskt bara sjutton och när Jane skulle bli fri, om hon överhuvud taget skulle bli tagen skulle hon nog göra något hemskt mot Lisa.
"5 minuter"
Björn, min bardomskompis fick det bli, han var den enda person jag helt och hållet litade på i denna värld. Jag skrev snabbt klart vad jag ville ha sagt och funderade om jag skulle skriva något, mer kanske rentav till Jane?
"4 minuter av ditt liv kvar"
Medan jag tänkte så det knakade gick tiden, fort, och jag kom inte på en enda liten sak.
"Nu får du sluta skriva" sa Jane och tog papperet från mina händer. Hon hade lovat att hon skulle lämna testamentet på mordplatsen, och jag visste att hon skulle hålla löftet - lika bra som jag visste att jag nu hade tre minuter levnadstid kvar.
"Innan du försvinner, vill jag att du ska få veta en sak, Karl. Något som du inte kan skriva på denna pappersbit. Något som jag brukar säga till mina offer, eftersom de inte kan säga något till omvärden.."
Hennes offer? Hade hon gjort såhär förut? Hennes röst lät som den längtade, längtade att se mitt blod rinna. Jag rös till. Det som höll på att hända kändes mer som en deckare än verklighet. Jane tog sin hand bakom ryggen, greppade tag i något och visade det. En kniv. En riktigt vass kökskniv.
"Du kanske minns att det för tjugo år sedan fanns en ökänd mördare som åkte runt i Sverige.."
Jag mindes mycket väl att det hade funnits en mördare för tjugo år sedan. Alla medierna hade varit proppfulla med historier från närstående till offren. Det hade varit en orolig tid för hela Sverige. Utlandet hade inte brytt sig någonting, 'sådant hände ju hela tiden i deras länder'.
"Jag var mördaren" väste Jane
...
Kort men har inte haft tid... kram
Kapitel 3 Belive in Love
Jag återvände till verkligheten och Svens leende som nyss varit så vackert kändes hånfullt och sliskigt. Nu såg jag även att han hade en finne mitt på pannan. Äcklat vände jag mig bort från honom, gick in på polisstationen och stängde dörren framför näsan på Sven som såg ut som en fisk med sin gapande mun.
•••
Jag vaknade av Sommarljuset tog sig in genom fönstret. Långsamt öppnade jag ögonen och insåg att jag inte var hemma. Jag tittade mig runt och mina ögon fastnade på en blå skylt där det stod 'Polisen'. Mitt hjärta började banka hårt i bröstkorgen. Satt jag i en cell? Isåfall, vad hade jag gjort för att få det straffet?
Sedan kom jag på vad jag gjorde där. Jag hade hämtat min tågbiljett och hade fått ett rum som jag kunde sova i vilket jag glatt tackat jag till eftersom jag inte hade någon annanstans att ta vägen. Lättat tog jag ett djupt andetag och tänkte precis somna om när jag tittade på klockan som fanns framför mig och visade 06:54.
Bokstavligen flög jag upp ur sängen och bytte om från t-shirten jag haft på mig till gårdagens klädsel. Jag gick ut ur rummet, hämtade min tågbiljett från ett värdeskåp och snodde åt mig några karameller från en skål som stod vid receptionen. Jag öppnade ytterdörren och Stockholms ljuvliga sommarluft slog emot mig. Ett tag stod jag bara och njöt av att se folk gå av och an och höra kyrkklockorna slå sju dånande slag. Inte förrän klockorna slutat slå insåg jag att jag hade bråttom och började gå i rask takt åt det hållet jag visste att Centralstationen låg.
Någon ruskade på mig och jag öppnade ögonen. En liten stel konduktör med mörkbrunt hår uppsatt i en knut tittade irriterat på mig.
"Vi är framme i Göteborg, så du borde nog gå av" sa hon i en ljus stämma. Jag himlade med ögonen åt henne, men reste mig upp.
När jag gått av tåget fanns det ett tiotal personer som väntade på folk som hade kommit från Stockholm. Jag ögnade mig genom lapparna som vissa av personerna höll framför sig och hittade mitt namn på en skylt som en brunett med flätor, ganska lik konduktören, höll upp.
"Du måste vara Lisa Ek" sa brunetten när jag kommit fram till henne. Jag nickade och hon började gå ut från tågankomsterna. Motvilligt följde jag efter henne. Vad hade jag för val? Jag hade ju ingenstans att ta vägen.
"Det är jag som är Anna-Karin, hon som du pratade i telefon med" sa hon när jag hunnit ikapp henne och jag nickade som svar.
"Vi ska åka direkt till din pappas testaments uppläsning" fortsatte hon och log osäkert mot mig innan hon började prata igen. "Och sen.." Jag gav henne en irriterad blick och hon tystnade direkt.
Vi kom fram till parkeringen och gick fram till en liten smart som stod nära utgången. Jag gick in och när vi stängt dörrarna åkte Anna-Karin åkte iväg.
Vägen kände jag mycket väl igen och efter tio minuter var vi framme vid någon sorts föreläsningssal. Anna-Karin stannade utanför och själv gick jag in och satte mig på en stol långt fram.
"Såhär skriver Karl Ek sitt testamente" började gubben som stått gömd bakom talarstolen, och tittade rakt på mig. Där vi befann oss fanns det bara fem personer. Jag, Testamentsuppläsaren och mamma som satt mellan en tjej och en kille som var någon sorts säkerhet. Jag hade inte fått säga ett ord till mamma, inte ens när 'vakterna' varit med. Då och då kastade jag ett öga på henne, men hennes blick var fäst på någon punkt på väggen och verkade inte vilja flytta sig.
Jag tittade upp på uppläsaren igen när han fortsatte.
"Jag, Karl Ek skriver detta i brådska. Detta är mitt testamente. Jag tror att jag inte kommer finnas här på jorden om tio minuter, så jag vill skriva mina sista ord."
Jag sög i mig vartenda ord och lyssnade som jag aldrig gjort förr. Hade han vetat att han skulle dö? Och kanske till och med varför?
"Det nästkommande är till min enda dotter Lisa"
Mina ögon var stängda och jag föreställde mig pappa när han satt på golvet och skrev ner orden talarmannen sa.
"Lisa, jag har varit en dålig pappa, det vet jag. Jag jobbade alldeles för mycket och tänkte för lite på dig. Jag ångrar det så och önskar att jag kunde återgälda det på något sätt, men nu är de försent."
En ensam tår rann ner för min kind, lika ensam som pappa måste känt sig när han skrivit meningarna som skulle bli hans sista.
"Lisa, jag har en sista önskan, en önskan som jag hoppas kan uppfyllas. Det handlar om vart du ska bo. Vi vet båda varför (eller du kommer snart veta) du inte kan bo hos din mamma."
Ljudet av en stol som skrapade mot Parkettgolvet fick mig att rycka till och jag öppnade ögonen. Mamma hade ställt sig upp och tog ett bestämt steg mot mig, men tjejen och killen tog tag i varsin av mammas armar och tryckte tillbaka henne ner i stolen. En kall rysning åkte genom min ryggrad. Pappa hade rätt: henne kunde jag inte bo hos.
Uppläsaren hade nu märkt att något var fel och harklade sig besvärat innan han började läsa igen.
"Jag vet att du inte vill bo hos någon fosterfamilj, och det ska du inte behöva göra" uppläsaren tog en paus och jag andades ut. Nu skulle han säkert säga att jag skulle få bo i en egen lägenhet och jag skulle få leva livet. Stort log jag. Alla mina problem var borta. Okej, nästan alla, pappa skulle fortfarande vara borta och mamma ett psyk, men ändå.
"Lisa, du vet min barndomskompis Björn? Han har flyttat till England och jag vill att du ska bo hos honom. Där är du trygg och i säkra händer, borta från det hemska som snart kommer hända här."
Mitt leende förvandlades väldigt snabbt till en grimas och mina ögon smalnade. Det lät som han pratade till en treåring. Skulle jag flytta ifrån Sverige efter allt jag byggt upp här? Knappast.
"Det jag skriver nu är till Björn: Jag hoppas verkligen att du kan ta hand om henne som om hon vore din dotter som du aldrig fick. Jag älskar Lisa och önskar att jag kunde leva kvar bara för henne men nu har mitt öde kommit." läste uppläsaren och jag kände tårarna hota inifrån. Karl Ek. Min pappa. Var död. Jag hade inte fattat det än, det gick bara inte att inse. Medan tårarna trängde sig fram gick jag bestämt fram till mamma. "Vad fan tog det åt dig? Man dödar inte folk bara sådär. Det var min pappa och jag älskade honom, något jag TYVÄRR inte känner för dig. Vet du vad? Du gjorde så att jag föddes men det tjänade inget till, för nu har du förstört mitt jävla liv." min ton var vass och mina ögon stirrade rakt in i mammas. Hon tog ner blicken och tjejen bredvid mamma gav mig ett varnande ögonkast. När mamma tittade upp igen hade jag väntat mig att hon iallafall skulle se lite ledsen ut, men istället hade hennes ögon smalnat.
"Vet du vad, miss Lisa perfekt Ek, om jag hade något till hands och inte de här jobbiga vakterna runt mig så skulle jag inte tvekat att låta dig få samma öde i helvetet som din far." Orden träffade som en pil i hjärtat och ilskan steg mer och mer. Inte bara hade hon dödat min pappa, hon ville att jag skulle få samma slut.
Mina tänder skakade som om jag frös och vid varje steg jag tog stampade jag i marken så att uppläsaren ryckte till och tappade sitt papper. Han harklade sig igen. "Det var allt som Karl Ek skrev i sitt testamente, tack för att ni lyssnade." Jag suckade, reste mig upp och gick ut ur lokalen, utan att kasta en blick bakåt.
•••
jag hade redigerat detta kapitlet så det blev bättre, men det raderades, SÅKLART.
Irriterande, men om ni hittar något fel så är det därför, hinner inte ändra igen.. Kommentera mer för att få nästa del fortare. Kram
•••
Jag vaknade av Sommarljuset tog sig in genom fönstret. Långsamt öppnade jag ögonen och insåg att jag inte var hemma. Jag tittade mig runt och mina ögon fastnade på en blå skylt där det stod 'Polisen'. Mitt hjärta började banka hårt i bröstkorgen. Satt jag i en cell? Isåfall, vad hade jag gjort för att få det straffet?
Sedan kom jag på vad jag gjorde där. Jag hade hämtat min tågbiljett och hade fått ett rum som jag kunde sova i vilket jag glatt tackat jag till eftersom jag inte hade någon annanstans att ta vägen. Lättat tog jag ett djupt andetag och tänkte precis somna om när jag tittade på klockan som fanns framför mig och visade 06:54.
Bokstavligen flög jag upp ur sängen och bytte om från t-shirten jag haft på mig till gårdagens klädsel. Jag gick ut ur rummet, hämtade min tågbiljett från ett värdeskåp och snodde åt mig några karameller från en skål som stod vid receptionen. Jag öppnade ytterdörren och Stockholms ljuvliga sommarluft slog emot mig. Ett tag stod jag bara och njöt av att se folk gå av och an och höra kyrkklockorna slå sju dånande slag. Inte förrän klockorna slutat slå insåg jag att jag hade bråttom och började gå i rask takt åt det hållet jag visste att Centralstationen låg.
Någon ruskade på mig och jag öppnade ögonen. En liten stel konduktör med mörkbrunt hår uppsatt i en knut tittade irriterat på mig.
"Vi är framme i Göteborg, så du borde nog gå av" sa hon i en ljus stämma. Jag himlade med ögonen åt henne, men reste mig upp.
När jag gått av tåget fanns det ett tiotal personer som väntade på folk som hade kommit från Stockholm. Jag ögnade mig genom lapparna som vissa av personerna höll framför sig och hittade mitt namn på en skylt som en brunett med flätor, ganska lik konduktören, höll upp.
"Du måste vara Lisa Ek" sa brunetten när jag kommit fram till henne. Jag nickade och hon började gå ut från tågankomsterna. Motvilligt följde jag efter henne. Vad hade jag för val? Jag hade ju ingenstans att ta vägen.
"Det är jag som är Anna-Karin, hon som du pratade i telefon med" sa hon när jag hunnit ikapp henne och jag nickade som svar.
"Vi ska åka direkt till din pappas testaments uppläsning" fortsatte hon och log osäkert mot mig innan hon började prata igen. "Och sen.." Jag gav henne en irriterad blick och hon tystnade direkt.
Vi kom fram till parkeringen och gick fram till en liten smart som stod nära utgången. Jag gick in och när vi stängt dörrarna åkte Anna-Karin åkte iväg.
Vägen kände jag mycket väl igen och efter tio minuter var vi framme vid någon sorts föreläsningssal. Anna-Karin stannade utanför och själv gick jag in och satte mig på en stol långt fram.
"Såhär skriver Karl Ek sitt testamente" började gubben som stått gömd bakom talarstolen, och tittade rakt på mig. Där vi befann oss fanns det bara fem personer. Jag, Testamentsuppläsaren och mamma som satt mellan en tjej och en kille som var någon sorts säkerhet. Jag hade inte fått säga ett ord till mamma, inte ens när 'vakterna' varit med. Då och då kastade jag ett öga på henne, men hennes blick var fäst på någon punkt på väggen och verkade inte vilja flytta sig.
Jag tittade upp på uppläsaren igen när han fortsatte.
"Jag, Karl Ek skriver detta i brådska. Detta är mitt testamente. Jag tror att jag inte kommer finnas här på jorden om tio minuter, så jag vill skriva mina sista ord."
Jag sög i mig vartenda ord och lyssnade som jag aldrig gjort förr. Hade han vetat att han skulle dö? Och kanske till och med varför?
"Det nästkommande är till min enda dotter Lisa"
Mina ögon var stängda och jag föreställde mig pappa när han satt på golvet och skrev ner orden talarmannen sa.
"Lisa, jag har varit en dålig pappa, det vet jag. Jag jobbade alldeles för mycket och tänkte för lite på dig. Jag ångrar det så och önskar att jag kunde återgälda det på något sätt, men nu är de försent."
En ensam tår rann ner för min kind, lika ensam som pappa måste känt sig när han skrivit meningarna som skulle bli hans sista.
"Lisa, jag har en sista önskan, en önskan som jag hoppas kan uppfyllas. Det handlar om vart du ska bo. Vi vet båda varför (eller du kommer snart veta) du inte kan bo hos din mamma."
Ljudet av en stol som skrapade mot Parkettgolvet fick mig att rycka till och jag öppnade ögonen. Mamma hade ställt sig upp och tog ett bestämt steg mot mig, men tjejen och killen tog tag i varsin av mammas armar och tryckte tillbaka henne ner i stolen. En kall rysning åkte genom min ryggrad. Pappa hade rätt: henne kunde jag inte bo hos.
Uppläsaren hade nu märkt att något var fel och harklade sig besvärat innan han började läsa igen.
"Jag vet att du inte vill bo hos någon fosterfamilj, och det ska du inte behöva göra" uppläsaren tog en paus och jag andades ut. Nu skulle han säkert säga att jag skulle få bo i en egen lägenhet och jag skulle få leva livet. Stort log jag. Alla mina problem var borta. Okej, nästan alla, pappa skulle fortfarande vara borta och mamma ett psyk, men ändå.
"Lisa, du vet min barndomskompis Björn? Han har flyttat till England och jag vill att du ska bo hos honom. Där är du trygg och i säkra händer, borta från det hemska som snart kommer hända här."
Mitt leende förvandlades väldigt snabbt till en grimas och mina ögon smalnade. Det lät som han pratade till en treåring. Skulle jag flytta ifrån Sverige efter allt jag byggt upp här? Knappast.
"Det jag skriver nu är till Björn: Jag hoppas verkligen att du kan ta hand om henne som om hon vore din dotter som du aldrig fick. Jag älskar Lisa och önskar att jag kunde leva kvar bara för henne men nu har mitt öde kommit." läste uppläsaren och jag kände tårarna hota inifrån. Karl Ek. Min pappa. Var död. Jag hade inte fattat det än, det gick bara inte att inse. Medan tårarna trängde sig fram gick jag bestämt fram till mamma. "Vad fan tog det åt dig? Man dödar inte folk bara sådär. Det var min pappa och jag älskade honom, något jag TYVÄRR inte känner för dig. Vet du vad? Du gjorde så att jag föddes men det tjänade inget till, för nu har du förstört mitt jävla liv." min ton var vass och mina ögon stirrade rakt in i mammas. Hon tog ner blicken och tjejen bredvid mamma gav mig ett varnande ögonkast. När mamma tittade upp igen hade jag väntat mig att hon iallafall skulle se lite ledsen ut, men istället hade hennes ögon smalnat.
"Vet du vad, miss Lisa perfekt Ek, om jag hade något till hands och inte de här jobbiga vakterna runt mig så skulle jag inte tvekat att låta dig få samma öde i helvetet som din far." Orden träffade som en pil i hjärtat och ilskan steg mer och mer. Inte bara hade hon dödat min pappa, hon ville att jag skulle få samma slut.
Mina tänder skakade som om jag frös och vid varje steg jag tog stampade jag i marken så att uppläsaren ryckte till och tappade sitt papper. Han harklade sig igen. "Det var allt som Karl Ek skrev i sitt testamente, tack för att ni lyssnade." Jag suckade, reste mig upp och gick ut ur lokalen, utan att kasta en blick bakåt.
•••
jag hade redigerat detta kapitlet så det blev bättre, men det raderades, SÅKLART.
Irriterande, men om ni hittar något fel så är det därför, hinner inte ändra igen.. Kommentera mer för att få nästa del fortare. Kram
Kapitel 2 Belive in Love
Jag hörde hur Anna-Karin svalde på andra sidan av telefonlinjen.
"Det var din mamma som mördade honom."
•••
Jag spärrade upp ögonen och jag började skaka. Nu sprutade tårarna ner för mina ögon som ett vattenfall. Jag lutade mig mot en klädhängare och en massa jackor ramlade över mig. Varför hade mamma mördat honom, vad tänkte hon med egentligen? Nu var jag inte bara ledsen. Jag var även arg på mamma, mördaren. Och rädd. Vad skulle hända med mig nu?
Anna-Karin var kvar i telefonen, så jag bestämde mig för att fråga henne. "Vart är mamma nu? Och vad kommer hända med mig?" lyckades jag säga mellan alla mina snyftningar.
"Just nu är din mamma inlagd på psyket." Jag blundade och försökte andas. Mamma var inlagt på psyket. Som pricken över i:et, Perfekt. Eller inte.
"Har jag ens några släktingar över huvudtaget som vill ta hand om mig?" frågade jag skarpt. Jag hade inga släktingar vid livet som jag visste om. Alltid när vi kom in på ämnet så började mamma och pappa prata om något annat.
"Du har inga släktingar vid livet, och din mamma kommer inte få bestämma vad som händer med dig, men din pappa skrev vad han ville i sitt testamente."
"Kan jag inte få bestämma själv var jag vill göra av mitt liv som min mamma precis förstört?"
"Du är inte myndig än, därför kommer du att göra som det står i din pappas testamente."
"Men herregud, jag är sjutton" mumlade jag.
"Vi har iallafall bokat tåg tillbaka till Göteborg som avgår imorgon vid åtta på morgonen. Så vi kan läsa upp testamentet i lugn och ro. Gå till närmsta polisstation så ger de dig din tågbiljett, Godnatt." sa Anna-Karin och la på i mitt öra.
Chockat tittade jag på mobilen som jag höll kvar i handen. Inte ens ett telefonnummer hade hon gett mig, bara att jag skulle gå till närmsta polisstation. Det enda positiva var att jag inte druckit en droppe alkohol och kunde därför tänka klart. Jag letade mig fram till toan och trängde mig först i kön. När jag kom in tvättade jag bort mitt sönder gråtna smink. Jag såg bokstavligt talat ut som ett lik. Vad skulle folk tänka när de såg mig i det här skicket?
Jag la pannan mot spegeln och njöt av att känna kylan medan jag kände fler tårar välla upp. Tog tårarna aldrig slut? Det verkande inte som det. Jag sköljde åter igen mitt ansikte med vatten och gick ut från toaletten. Personerna som stått i kön tittade surt på mig, men när jag log mitt charmiga leende, log de tillbaka. Jag såg en blond kalufs och hejdade mig tvärt. När jag kommit fram till honom knackade på hans axel och han vände sig om. Hans ögon mötte mina. "Sven, var namnet" sa han och blinkade. Jag log och nickade "Hejdå, Sven Snygg" han skrattade "Nej, Lisa Snygg, låt mig följa dig vart du ska! Lämna mig inte redan." "Visst, du får hjälpa mig att hitta vägen, Sven Snygg." "Okej" svarade han och log.
När vi kom ut till hallen tog vi våra jackor och gick ut. Det hade blivit ganska svalt i luften ute nu, trots att det var sommar, och Sven la sin arm runt mina axlar. "Vet du var närmsta polisstation finns?" han nickade. "Hitåt" han pekade åt höger och vi började gå ditåt.
"Får man fråga varför du ska till polisstationen en fredagkväll?" frågade Sven mig och jag fick en klump i halsen. "Det har inte du med att göra!" snäste jag. "Oj, där klev jag visst på en öm tå." sa han och log snett.
Aldrig att jag skulle berätta vad som hänt för någon - speciellt inte för en okänd som Sven. Snacka om att jag skulle få lägre status om folk visste att min mamma mördat min pappa och att hon nu låg på psyket.
Dessutom skulle det börja spridas en massa hemska rykten - som att jag var mördaren.
"Du är inte härifrån, eller hur?" Sven avbröt mina funderingar.
"Nej, jag bor i Uzbekistan" svarade jag. Sven hajade till och jag brast ut i skratt. Det tog ett tag innan han trögt fattade att jag skämtade. "Jag är från Göteborg" skrattade jag fram och Sven nickade långsamt.
Det var riktigt skönt att få gå med någon man kunde skämta och skratta med och låtsats att det hemska aldrig hänt. Att min mamma hade mördat min pappa, det var ju helt sjukt. Det gick inte att tro. Det var omöjligt att tro.
Sven stannade upp min sida. "Lisa, du gråter ju." jag torkade bort de envisa tårarna och bet ihop kinderna. Det här var inte bra. Gråt aldrig inför snygga killar om du inte tänker berätta varför. Nu trodde han säkert att jag var en lipsill.
"Jag fick bara en sten i ögat." försvarade jag mig.
"Fick du helt plötsligt sten i båda ögonen?" frågade Sven och höjde på ögonbrynen.
"Jag vill inte berätta, okej" fräste jag.
Resten av vägen gick vi i en ganska spänd tystnad. "Tack för att du visade vägen." sa jag när vi kommit fram och tog bort hans arm. "Ingen fara, Lisa snygg" svarade han och log. Hans leende var bländande, men liknade faktiskt lite ett gubbleende. Framför mig kunde jag nästan se hur han satt vid ett skrivbord med glasögon vid nästippen och en början till dubbelhaka.
Jag återvände till verkligheten och Svens leende som nyss varit så vackert kändes hånfullt och sliskigt. Nu såg jag även att han hade en finne mitt på pannan. Äcklat vände jag mig bort från honom, gick in på polisstationen och stängde dörren framför näsan på Sven som såg ut som en fisk med sin gapande mun.
• • •
väldigt kort kapitel, men det är upptakt till nästkommande kapitlena. Kram och tack för de fina kommentarerna :)
"Det var din mamma som mördade honom."
•••
Jag spärrade upp ögonen och jag började skaka. Nu sprutade tårarna ner för mina ögon som ett vattenfall. Jag lutade mig mot en klädhängare och en massa jackor ramlade över mig. Varför hade mamma mördat honom, vad tänkte hon med egentligen? Nu var jag inte bara ledsen. Jag var även arg på mamma, mördaren. Och rädd. Vad skulle hända med mig nu?
Anna-Karin var kvar i telefonen, så jag bestämde mig för att fråga henne. "Vart är mamma nu? Och vad kommer hända med mig?" lyckades jag säga mellan alla mina snyftningar.
"Just nu är din mamma inlagd på psyket." Jag blundade och försökte andas. Mamma var inlagt på psyket. Som pricken över i:et, Perfekt. Eller inte.
"Har jag ens några släktingar över huvudtaget som vill ta hand om mig?" frågade jag skarpt. Jag hade inga släktingar vid livet som jag visste om. Alltid när vi kom in på ämnet så började mamma och pappa prata om något annat.
"Du har inga släktingar vid livet, och din mamma kommer inte få bestämma vad som händer med dig, men din pappa skrev vad han ville i sitt testamente."
"Kan jag inte få bestämma själv var jag vill göra av mitt liv som min mamma precis förstört?"
"Du är inte myndig än, därför kommer du att göra som det står i din pappas testamente."
"Men herregud, jag är sjutton" mumlade jag.
"Vi har iallafall bokat tåg tillbaka till Göteborg som avgår imorgon vid åtta på morgonen. Så vi kan läsa upp testamentet i lugn och ro. Gå till närmsta polisstation så ger de dig din tågbiljett, Godnatt." sa Anna-Karin och la på i mitt öra.
Chockat tittade jag på mobilen som jag höll kvar i handen. Inte ens ett telefonnummer hade hon gett mig, bara att jag skulle gå till närmsta polisstation. Det enda positiva var att jag inte druckit en droppe alkohol och kunde därför tänka klart. Jag letade mig fram till toan och trängde mig först i kön. När jag kom in tvättade jag bort mitt sönder gråtna smink. Jag såg bokstavligt talat ut som ett lik. Vad skulle folk tänka när de såg mig i det här skicket?
Jag la pannan mot spegeln och njöt av att känna kylan medan jag kände fler tårar välla upp. Tog tårarna aldrig slut? Det verkande inte som det. Jag sköljde åter igen mitt ansikte med vatten och gick ut från toaletten. Personerna som stått i kön tittade surt på mig, men när jag log mitt charmiga leende, log de tillbaka. Jag såg en blond kalufs och hejdade mig tvärt. När jag kommit fram till honom knackade på hans axel och han vände sig om. Hans ögon mötte mina. "Sven, var namnet" sa han och blinkade. Jag log och nickade "Hejdå, Sven Snygg" han skrattade "Nej, Lisa Snygg, låt mig följa dig vart du ska! Lämna mig inte redan." "Visst, du får hjälpa mig att hitta vägen, Sven Snygg." "Okej" svarade han och log.
När vi kom ut till hallen tog vi våra jackor och gick ut. Det hade blivit ganska svalt i luften ute nu, trots att det var sommar, och Sven la sin arm runt mina axlar. "Vet du var närmsta polisstation finns?" han nickade. "Hitåt" han pekade åt höger och vi började gå ditåt.
"Får man fråga varför du ska till polisstationen en fredagkväll?" frågade Sven mig och jag fick en klump i halsen. "Det har inte du med att göra!" snäste jag. "Oj, där klev jag visst på en öm tå." sa han och log snett.
Aldrig att jag skulle berätta vad som hänt för någon - speciellt inte för en okänd som Sven. Snacka om att jag skulle få lägre status om folk visste att min mamma mördat min pappa och att hon nu låg på psyket.
Dessutom skulle det börja spridas en massa hemska rykten - som att jag var mördaren.
"Du är inte härifrån, eller hur?" Sven avbröt mina funderingar.
"Nej, jag bor i Uzbekistan" svarade jag. Sven hajade till och jag brast ut i skratt. Det tog ett tag innan han trögt fattade att jag skämtade. "Jag är från Göteborg" skrattade jag fram och Sven nickade långsamt.
Det var riktigt skönt att få gå med någon man kunde skämta och skratta med och låtsats att det hemska aldrig hänt. Att min mamma hade mördat min pappa, det var ju helt sjukt. Det gick inte att tro. Det var omöjligt att tro.
Sven stannade upp min sida. "Lisa, du gråter ju." jag torkade bort de envisa tårarna och bet ihop kinderna. Det här var inte bra. Gråt aldrig inför snygga killar om du inte tänker berätta varför. Nu trodde han säkert att jag var en lipsill.
"Jag fick bara en sten i ögat." försvarade jag mig.
"Fick du helt plötsligt sten i båda ögonen?" frågade Sven och höjde på ögonbrynen.
"Jag vill inte berätta, okej" fräste jag.
Resten av vägen gick vi i en ganska spänd tystnad. "Tack för att du visade vägen." sa jag när vi kommit fram och tog bort hans arm. "Ingen fara, Lisa snygg" svarade han och log. Hans leende var bländande, men liknade faktiskt lite ett gubbleende. Framför mig kunde jag nästan se hur han satt vid ett skrivbord med glasögon vid nästippen och en början till dubbelhaka.
Jag återvände till verkligheten och Svens leende som nyss varit så vackert kändes hånfullt och sliskigt. Nu såg jag även att han hade en finne mitt på pannan. Äcklat vände jag mig bort från honom, gick in på polisstationen och stängde dörren framför näsan på Sven som såg ut som en fisk med sin gapande mun.
• • •
väldigt kort kapitel, men det är upptakt till nästkommande kapitlena. Kram och tack för de fina kommentarerna :)
Kapitel 1 Belive in Love
LISA
Min svarta klänning satt perfekt och jag stod mitt på dansgolvet och dansade. Många tittade på och klappade händerna i takt till musiken medan andra hade följt mitt exempel och dansade vilt runt mig. Men det var jag som stod i mitten. Det var min grej - att stå i centrum.
När låten var slut kom det en lugn låt och jag suckade högt. Varför var de tvungna att byta låt nu, när det precis hade blivit roligt? En ganska kort kille med buskiga ögonbryn och sned näsa kom fram till mig och jag rynkade på näsan. De flesta som stått runt mig dansade nu två och två i en alldeles för långsam tryckare. Trots det drogs många av killarna som dansades blickar gång på gång till mig.
"Får jag lov att dansa med den sköna damen?" Frågade den lille killen med buskiga ögonbrynen. Jag tittade kritskt ner på honom och skakade häftigt på huvudet. "Sorry bro' jag dansar bara med snygga killar." Killen såg riktigt besviken ut, men varför skulle jag bry mig? Det var väl inte mitt fel att jag föddes snygg och att killar ofta föll för mig?
Jag gick för att ta något att dricka, men innan jag hann fram stoppade en blond kille mig. "Vad heter du?" frågade han och jag granskade honom uppifrån och ner, noga. "Lisa Ek" svarade jag. "Vad heter du?" "Det får du veta om du dansar den här låten med mig först, Lisa snygg." Killen hade gröna ögon, manlig röst och såg riktigt bra ut, dessutom var han mystisk och det var vad jag gillade bäst med honom.
"Kör till" sa jag och killen drog in mig i en tryckare. Han var ganska mycket längre än mig, trots mina höga klackar. Hans armar var runt min kropp och jag njöt av hans närhet nästan lika mycket som jag njöt av de avundsjuka blickarna vi fick. Efter någon minut var låten slut och jag log ett nöjt leende. "Vad heter du, nu måste du säga!" Jag höll i hans hand och hade ingen tanke att släppa den förrän han sagt sitt namn. Jag kände något vibrera och tog upp min mobil som varit i klänningens ficka med min lediga hand. "Dolt nummer" stod på skärmen och jag tryckte bort samtalet. Allt jag brydde mig om för tillfället var att få veta den här killens namn. Jag kände min mobil vibrera igen, men ignorerade den helt den här gången. "Du borde nog ta och svara!" sa killen ganska bestämt, men istället tryckte jag mig närmre honom. Han tryckte bort mig och tittade mig djupt i ögonen. "Svara. Nu." Lydigt släppte jag hans hand, tog upp telefonen och gick ut till hallen för att svara.
"Lisa Ek"
"Hej Lisa, jag heter Anna-Karin och ringer ifrån polisen."
"Varför ringer du mig? Jag har inte gjort något olagligt på flera veckor!" utbrast jag.
"Ta det lugnt, Lisa. Det handlar inte om dig."
"Men varför ringer du mig då?" jag hade en riktigt vass ton, men det var hon värd. Varför ringde hon mig om det inte var om mig liksom? Dessutom hade hon förstört det roliga. Jag skulle förmodligen aldrig mer få se den där killen eftersom jag var i Stockholm och inte Göteborg där jag bodde. Plötsligt slog det mig. Polisen kanske letade efter mig eftersom jag åkt till Stockholm utan att säga något till någon.
"Det handlar om dina föräldrar."
sa Anna-Karin och mina tankar besannades, frågan var bara varför mina föräldrar letade efter mig, de hade aldrig brytt sig om vart jag gick, om jag var borta i en dag eller en månad.
"Karl Ek blev mördad idag klockan nio på morgonen." Jag hajade till vid min pappas namn. Hade han blivit mördad? Nej, inte min pappa, inte viktiga Karl Ek, han hade ju sitt företag att sköta. Han kunde inte bara bli mördad.
"Om det här är en busringning så är det bäst för dig att du lägger på. Nu." Sa jag i skarp ton. Mitt hjärta bultade hårt i bröstkorgen.
"Detta är ingen busringning, jag vet att det kan vara svårt att förstå, men dina få anhöriga ville att jag skulle gå rakt på sak." Orden högg till i mitt hjärta och jag kände tårar som vällde fram. Min pappa var död. Han hade blivit mördad. Min pappa som aldrig brytt sig särskilt mycket om mig eftersom han hade så mycket med företaget. Men det fanns små ljusglimtar där han visade att han brydde sig om sitt enda barn, som när han vaggade mig i gungstolen och läste sagor. Tårarna fortsatte att välla fram. Min älskade pappa. Jag skulle aldrig mer få träffa honom.
"Är du kvar, Lisa?" frågade Anna-Karin.
"Ja" snörvlade jag men fortsatte sedan. "Varför ringer Du och inte mamma och berättar?" Även om hon var ledsen borde det vara hon som ringde och berättade vad som hänt för mig. Jag var faktiskt hennes dotter.
Jag hörde hur Anna-Karin svalde på andra sidan av telefonlinjen.
"Det var din mamma som mördade honom.
•
förlåt för att den inte kom igår men, mitt internet krashade... Hoppas det gillas :)
Min svarta klänning satt perfekt och jag stod mitt på dansgolvet och dansade. Många tittade på och klappade händerna i takt till musiken medan andra hade följt mitt exempel och dansade vilt runt mig. Men det var jag som stod i mitten. Det var min grej - att stå i centrum.
När låten var slut kom det en lugn låt och jag suckade högt. Varför var de tvungna att byta låt nu, när det precis hade blivit roligt? En ganska kort kille med buskiga ögonbryn och sned näsa kom fram till mig och jag rynkade på näsan. De flesta som stått runt mig dansade nu två och två i en alldeles för långsam tryckare. Trots det drogs många av killarna som dansades blickar gång på gång till mig.
"Får jag lov att dansa med den sköna damen?" Frågade den lille killen med buskiga ögonbrynen. Jag tittade kritskt ner på honom och skakade häftigt på huvudet. "Sorry bro' jag dansar bara med snygga killar." Killen såg riktigt besviken ut, men varför skulle jag bry mig? Det var väl inte mitt fel att jag föddes snygg och att killar ofta föll för mig?
Jag gick för att ta något att dricka, men innan jag hann fram stoppade en blond kille mig. "Vad heter du?" frågade han och jag granskade honom uppifrån och ner, noga. "Lisa Ek" svarade jag. "Vad heter du?" "Det får du veta om du dansar den här låten med mig först, Lisa snygg." Killen hade gröna ögon, manlig röst och såg riktigt bra ut, dessutom var han mystisk och det var vad jag gillade bäst med honom.
"Kör till" sa jag och killen drog in mig i en tryckare. Han var ganska mycket längre än mig, trots mina höga klackar. Hans armar var runt min kropp och jag njöt av hans närhet nästan lika mycket som jag njöt av de avundsjuka blickarna vi fick. Efter någon minut var låten slut och jag log ett nöjt leende. "Vad heter du, nu måste du säga!" Jag höll i hans hand och hade ingen tanke att släppa den förrän han sagt sitt namn. Jag kände något vibrera och tog upp min mobil som varit i klänningens ficka med min lediga hand. "Dolt nummer" stod på skärmen och jag tryckte bort samtalet. Allt jag brydde mig om för tillfället var att få veta den här killens namn. Jag kände min mobil vibrera igen, men ignorerade den helt den här gången. "Du borde nog ta och svara!" sa killen ganska bestämt, men istället tryckte jag mig närmre honom. Han tryckte bort mig och tittade mig djupt i ögonen. "Svara. Nu." Lydigt släppte jag hans hand, tog upp telefonen och gick ut till hallen för att svara.
"Lisa Ek"
"Hej Lisa, jag heter Anna-Karin och ringer ifrån polisen."
"Varför ringer du mig? Jag har inte gjort något olagligt på flera veckor!" utbrast jag.
"Ta det lugnt, Lisa. Det handlar inte om dig."
"Men varför ringer du mig då?" jag hade en riktigt vass ton, men det var hon värd. Varför ringde hon mig om det inte var om mig liksom? Dessutom hade hon förstört det roliga. Jag skulle förmodligen aldrig mer få se den där killen eftersom jag var i Stockholm och inte Göteborg där jag bodde. Plötsligt slog det mig. Polisen kanske letade efter mig eftersom jag åkt till Stockholm utan att säga något till någon.
"Det handlar om dina föräldrar."
sa Anna-Karin och mina tankar besannades, frågan var bara varför mina föräldrar letade efter mig, de hade aldrig brytt sig om vart jag gick, om jag var borta i en dag eller en månad.
"Karl Ek blev mördad idag klockan nio på morgonen." Jag hajade till vid min pappas namn. Hade han blivit mördad? Nej, inte min pappa, inte viktiga Karl Ek, han hade ju sitt företag att sköta. Han kunde inte bara bli mördad.
"Om det här är en busringning så är det bäst för dig att du lägger på. Nu." Sa jag i skarp ton. Mitt hjärta bultade hårt i bröstkorgen.
"Detta är ingen busringning, jag vet att det kan vara svårt att förstå, men dina få anhöriga ville att jag skulle gå rakt på sak." Orden högg till i mitt hjärta och jag kände tårar som vällde fram. Min pappa var död. Han hade blivit mördad. Min pappa som aldrig brytt sig särskilt mycket om mig eftersom han hade så mycket med företaget. Men det fanns små ljusglimtar där han visade att han brydde sig om sitt enda barn, som när han vaggade mig i gungstolen och läste sagor. Tårarna fortsatte att välla fram. Min älskade pappa. Jag skulle aldrig mer få träffa honom.
"Är du kvar, Lisa?" frågade Anna-Karin.
"Ja" snörvlade jag men fortsatte sedan. "Varför ringer Du och inte mamma och berättar?" Även om hon var ledsen borde det vara hon som ringde och berättade vad som hänt för mig. Jag var faktiskt hennes dotter.
Jag hörde hur Anna-Karin svalde på andra sidan av telefonlinjen.
"Det var din mamma som mördade honom.
•
förlåt för att den inte kom igår men, mitt internet krashade... Hoppas det gillas :)
