•OneNovDirection•

Jag hörde hur Anna-Karin svalde på andra sidan av telefonlinjen. 
"Det var din mamma som mördade honom." 
                
               •••

Jag spärrade upp ögonen och jag började skaka. Nu sprutade tårarna ner för mina ögon som ett vattenfall. Jag lutade mig mot en klädhängare och en massa jackor ramlade över mig. Varför hade mamma mördat honom, vad tänkte hon med egentligen? Nu var jag inte bara ledsen. Jag var även arg på mamma, mördaren. Och rädd. Vad skulle hända med mig nu? 
Anna-Karin var kvar i telefonen, så jag bestämde mig för att fråga henne. "Vart är mamma nu? Och vad kommer hända med mig?" lyckades jag säga mellan alla mina snyftningar. 
"Just nu är din mamma inlagd på psyket." Jag blundade och försökte andas. Mamma var inlagt på psyket. Som pricken över i:et, Perfekt. Eller inte.
"Har jag ens några släktingar över huvudtaget som vill ta hand om mig?" frågade jag skarpt. Jag hade inga släktingar vid livet som jag visste om. Alltid när vi kom in på ämnet så började mamma och pappa prata om något annat. 
"Du har inga släktingar vid livet, och din mamma kommer inte få bestämma vad som händer med dig, men din pappa skrev vad han ville i sitt testamente." 
"Kan jag inte få bestämma själv var jag vill göra av mitt liv som min mamma precis förstört?" 
"Du är inte myndig än, därför kommer du att göra som det står i din pappas testamente." 
"Men herregud, jag är sjutton" mumlade jag. 
"Vi har iallafall bokat tåg tillbaka till Göteborg som avgår imorgon vid åtta på morgonen. Så vi kan läsa upp testamentet i lugn och ro. Gå till närmsta polisstation så ger de dig din tågbiljett, Godnatt." sa Anna-Karin och la på i mitt öra.
Chockat tittade jag på mobilen som jag höll kvar i handen. Inte ens ett telefonnummer hade hon gett mig, bara att jag skulle gå till närmsta polisstation. Det enda positiva var att jag inte druckit en droppe alkohol och kunde därför tänka klart. Jag letade mig fram till toan och trängde mig först i kön. När jag kom in tvättade jag bort mitt sönder gråtna smink. Jag såg bokstavligt talat ut som ett lik. Vad skulle folk tänka när de såg mig i det här skicket?
Jag la pannan mot spegeln och njöt av att känna kylan medan jag kände fler tårar välla upp. Tog tårarna aldrig slut? Det verkande inte som det. Jag sköljde åter igen mitt ansikte med vatten och gick ut från toaletten. Personerna som stått i kön tittade surt på mig, men när jag log mitt charmiga leende, log de tillbaka. Jag såg en blond kalufs och hejdade mig tvärt. När jag kommit fram till honom  knackade på hans axel och han vände sig om. Hans ögon mötte mina. "Sven, var namnet" sa han och blinkade. Jag log och nickade "Hejdå, Sven Snygg" han skrattade "Nej, Lisa Snygg, låt mig följa dig vart du ska! Lämna mig inte redan." "Visst, du får hjälpa mig att hitta vägen, Sven Snygg." "Okej" svarade han och log.
När vi kom ut till hallen tog vi våra jackor och gick ut. Det hade blivit ganska svalt i luften ute nu, trots att det var sommar, och Sven la sin arm runt mina axlar. "Vet du var närmsta polisstation finns?" han nickade. "Hitåt" han pekade åt höger och vi började gå ditåt.
 "Får man fråga varför du ska till polisstationen en fredagkväll?" frågade Sven mig och jag fick en klump i halsen. "Det har inte du med att göra!" snäste jag. "Oj, där klev jag visst på en öm tå." sa han och log snett.
Aldrig att jag skulle berätta vad som hänt för någon - speciellt inte för en okänd som Sven. Snacka om att jag skulle få lägre status om folk visste att min mamma mördat min pappa och att hon nu låg på psyket. 
Dessutom skulle det börja spridas en massa hemska rykten - som att jag var mördaren. 
"Du är inte härifrån, eller hur?" Sven avbröt mina funderingar. 
"Nej, jag bor i Uzbekistan" svarade jag. Sven hajade till och jag brast ut i skratt. Det tog ett tag innan han trögt fattade att jag skämtade. "Jag är från Göteborg" skrattade jag fram och Sven nickade långsamt. 
Det var riktigt skönt att få gå med någon man kunde skämta och skratta med och låtsats att det hemska aldrig hänt. Att min mamma hade mördat min pappa, det var ju helt sjukt. Det gick inte att tro. Det var omöjligt att tro.
Sven stannade upp min sida. "Lisa, du gråter ju." jag torkade bort de envisa tårarna och bet ihop kinderna. Det här var inte bra. Gråt aldrig inför snygga killar om du inte tänker berätta varför. Nu trodde han säkert att jag var en lipsill. 
"Jag fick bara en sten i ögat." försvarade jag mig.
"Fick du helt plötsligt sten i båda ögonen?" frågade Sven och höjde på ögonbrynen. 
"Jag vill inte berätta, okej" fräste jag.
 Resten av vägen gick vi i en ganska spänd tystnad. "Tack för att du visade vägen." sa jag när vi kommit fram och tog bort hans arm. "Ingen fara, Lisa snygg" svarade han och log. Hans leende var bländande, men liknade faktiskt lite ett gubbleende. Framför mig kunde jag nästan se hur han satt vid ett skrivbord med glasögon vid nästippen och en början till dubbelhaka.
Jag återvände till verkligheten och Svens leende som nyss varit så vackert kändes hånfullt och sliskigt. Nu såg jag även att han hade en finne mitt på pannan. Äcklat vände jag mig bort från honom, gick in på polisstationen och stängde dörren framför näsan på Sven som såg ut som en fisk med sin gapande mun.
• • •
väldigt kort kapitel, men det är upptakt till nästkommande kapitlena. Kram och tack för de fina kommentarerna :)