•OneNovDirection•

Föregående: (Liams perspektiv) Harry retar mig alltid för att jag inte har så många tjejkompisar, men jag tror att han är avundsjuk eftersom han inte har någon som Danielle.
Jag rycktes upp ur mina funderingar av Zayn som skakade min arm.
- - -

Elises perspektiv
Veckan hade gått ganska fort och jag och Samira hade gjort allt möjligt för att bli hemmastadda med London, oftast med Therese, Johanna eller Henke som guider. Henke hade lett mot mig fler gånger än någonsin under veckan, men jag hade också klurat ut något som jag nästan var säker på: att Henke gillade någon som han ofta pratade om. Tanken var hela tiden i mitt bakhuvud, vem kunde den lyckliga tjejen vara? Tanken gnagde i bakhuvudet nu också när jag väntade på Henke som var påväg tillbaka efter att ha skjutsat Therese och Samira till Niall och resten av killarna. Det var av två anledningar jag valt att inte följa med. Den första var att jag ville att Therese och Samira skulle vara ensamma, och den andra var att jag kunde vara ensam med Henke eftersom Johanna var på en jobbintervju någonstans. Medan jag väntade kollade jag Facebook och flera av mina vänner hade skrivit: "Jag saknar dig redan! Hur ska du kunna vara borta i ett år utan att jag dööör?" och liknande saker. Jag log åt mina vänner och svarade att vi skulle ses på Skype och ännu mer när jag kom tillbaka till Sverige. När jag tittade upp från dataskärmen såg jag Henke stå vid dörren och ett leende spreds sig över mitt ansikte.
"Ska vi gå?" frågade Henke och som svar reste jag mig upp och fällde ner dataskärmen. Jag och Henke hade bestämt oss att vi skulle gå ut på stan denna eftermiddag.
När vi kom fram till oxfordstreet var det fortfarande soligt, men ju längre ner på gatan vi gick, desto fler mörka moln uppenbarade sig på himlen. När första regndroppen föll skyndade vi oss in i en affär som råkade vara CalvinClain. Henke gick fram till kassan och köpte ett stort paraply så vi skulle slippa få regnet på oss. Vi fortsatte att gå i snabbare takt mot ett café vi siktat in oss på, och regnet fortsatte att dundra ner, mer och mer. När vi var någon meter från Caféet hördes det en högljud åskknall och jag greppade tag i Henkes hand som höll i paraplyet. Var det något jag var riktigt rädd för så var det åska, min morfar hade blivit träffad av en blixt och dött när jag var sex år och jag var rädd att få samma hemska öde. Jag följde med darrande ben efter Henke in i Caféet och försökte att andas djupt. Henke beställde varsin latte till mig och han och vi satte oss vid ett bord så långt från fönstrens som möjligt, eftersom jag var rädd. Jag kom och tänka på när vi varit på Starbucks ungefär en vecka tidigare och Henke tagit med mig som stöd. Jag log åt tanken, men mitt leende slocknade fort då jag hörde en till åskknall.
"Fryser du?" frågade Henke när han märkte att jag skakade. "Nej, jag är rädd för åskan." svarade jag tyst. "Det är inget att vara rädd för" viskade Henke lugnande, men det hjälpte inte. Istället hoppade jag närmre Henke och då kändes det faktiskt bättre. Han la en arm runt mina axlar och fick en liten rynka mellan ögonen. "Berätta." Hur skulle jag kunna motså att berätta för honom om han hade en sådan gullig rynka av bekymmer mellan ögonen?
"Jag var sex år. Det åskade och jag var hemma med mamma. Hon lugnade mig och sa att åskan inte var något farligt. Jag blev lugnad och fortsatte att ägna mig åt spelet jag spelade. Plötsligt ringde hemtelefonen sin gälla signal och mamma lämnade spelet med en suck och gick för att svara. Hon pratade länge och när hon kom tillbaka syntes det att hon hade gråtit för hennes prydliga smink var utkletat och hennes ögon röda. Aldrig hade jag sett mamma gråta, så jag insåg snabbt att något var fel. På en skakig röst berättade hon vad som hänt; min morfars kropp hade hittats och han hade dött av att en blixt slagit ner på honom, han hade varit på fel plats vid fel tillfälle som poliserna sa.
Jag stod min morfar mycket nära. I rockfickan av rocken som han haft på sig hade en bok hittats. Boken hade han precis lånat på biblioteket." Jag avbröt mig, för jag kände några tårar som ville tränga sig fram. "Han hade lånat boken så vi, jag och morfar skulle kunna läsa den tillsammans. Om han inte gått till biblioteket den dagen, på grund av mig, så hade han nästan helt säkert varit levande nu." "Det var inte ditt fel att han dog!" sa Henke med ganska hård röst. "Jo, det var det" sa jag och nu trängde sig några envisa tårar fram. Henke tog tag i mina händer och tittade mig djupt in i ögonen. "Det. Var. Inte. Ditt. Fel" sa han långsamt och tydligt så det var omöjligt att missa vad han sa. Jag lutade mig mot hans bröst och kände mig trygg när han la armarna runt mig.

Henkes perspektiv
"Du vet väl att jag inte berättat detta nästan för någon alls." sa Elise ganska tyst. Jag log svagt. "Det betyder att vi kan lita på varandra." svarade jag och Elise tittade upp från mitt knä där hon hade sitt huvud. "Ja!" hennes ögon glittrade och nu log även hon svagt.

- - -

Kapitel 22, here you have! I förväg till och med! Anledningen till att jag inte skrev om killarna i detta kapitel är att jag lite ideebrist om vad som skulle hända, istället hade jag inspiration till Elise + Henke, hoppas ni gillar det!

Föregående: (Thereses perspektiv) "Taggad?" frågade Samira när jag satt bredvid henne i baksätet. "Till tusen" svarade jag och log stort.

- - -

Henke bromsade in bilen nedanför ett höghus och jag tog ett djupt andetag eftersom jag gissade att vi var framme.
Mycket riktigt öppnade Samira sin dörr och gick ut ur audin. Långsamt lyfte jag min hand från mitt lår och märkte att jag skakade när jag öppnade bildörren. När jag stod utanför bilen tog jag några djupa andetag och blundade. "Går det bra?" frågade Samira, inte långt från att börja skratta. Jag slog till henne mot armen och började gå mot en port för att visa att jag inte var nervös, vilket jag var. Bakom mig hörde jag Samiras fnitter, varför följde hon inte efter mig? "Fel håll, det är den här porten!" skrattade Samira och pekade ett stycke bakom sig. Jag knep hårt ihop käkarna och gick bort till porten Samira pekat på. Samira kom snabbt efter mig och vi åkte upp till Nialls lägenhet med hissen. NIALLS lägenhet. NIALL HORAN! Jag kunde fortfarande inte fatta att jag var här. Vi plingade på dörren och jag tog tag i Samira för att inte skrika till när dörren öppnades. I dörren stod Harry Styles och log. HARRY FREAKING STYLES STOD OCH SLÄPPTE IN MIG TILL EN LÄGENHET DÄR ALLA MINA IDOLER SATT. Det var helt otroligt. "Hi" fick jag fram och Harry fortsatte le. "Välkomna in!" svarade han sedan, hans röst lät ännu bättre i verkligheten än på alla tusentals videos jag sätt! När vi kom in i deras vardagsrum, som för övrigt var väldigt fint, trodde jag att jag skulle börja gråta. Louis, Liam och Zayn tittade alla tre nyfiket på mig och jag tittade i min tur generat ner på mina händer. Niall hade nog inte ens sätt mig för han var helt uppslukad av Samira. Samira sprang fram och kramade honom och båda log stort. Sedan kramade Samira resten av killarna också. "Varför kramar inte Du oss?" frågade Louis och tittade på mig med puppyeyes. Jag försökte diskret att andas utan att hyperventilera. Louis var den jag gillade bäst av killarna, han var speciell på något vis. Fast han var inte singel, han hade världens sötaste flickvän: Eleanor. Jag kom tillbaka till verkligheten av att Zayn frågade vad jag hette. "Therese" svarade jag. "Bra, Therese, nu kan du väl ge oss varsin kram?" frågade Louis igen och jag gick blygt fram och kramade honom. Detta ögonblick hade jag drömt om sedan jag började gilla killarna, och i verkligheten var det så mycket bättre än min bästa dröm. Jag drog in lukten av Louis parfym och njöt av stunden innan jag kramade om Liam, Zayn, Harry och Niall. "Samira sa att du var ett fan, vem av oss gillar du bäst?" frågade Louis och alla killarna utom Niall sträckte på sig och försökte se snygga ut, Zayn rättade till sitt hår. "Ehm" började jag. Mitt självklara svar vad Louis, men av någon anledning kändes det som om det inte var svaret jag förväntades säga. "Louis" sa jag iallafall efter ett tag. Killarna busvisslade och jag kände att mitt ansikte blev rödare och rödare. "Kom och sitt i mitt knä då!" utbrast Louis och jag gjorde som han sagt, om möjligt ännu mer generad än innan. Louis började hålla på med mitt hår och jag njöt av varje sekund, för mig betydde detta verkligen något, även om de andra inte brydde sig.

Liams perspektiv
Jag tittade på Niall och Samira som myste tillsammans och log för mig själv. De hade väl bara träffats några få gånger, gick det inte lite snabbt där? Men huvudsaken var att de trivdes tillsammans, vilket de såg ut att göra. Min blick gled över till Louis som hade Therese i knäet. Therese såg glad, men generad ut. Hon måste haft tur att hon träffade Samira så hon kunde träffa oss. Samira hade berättat för oss att hon blivit omringad av fans och att Therese hjälpt henne ur knipan. Jag hade lite dåligt samvete, även fast det inte var mitt fel att "fansen" ogillat henne. Men jag brydde Samira. Även fast jag inte känt henne länge alls var hon nog min bästa tjejkompis efter Danielle. Harry retar mig alltid för att jag inte har så många tjejkompisar, men jag tror att han är avundsjuk eftersom han inte har någon som Danielle.
Jag rycktes upp ur mina funderingar av Zayn som skakade min arm.
- - -

Inte värdens längsta men har skrivit länge nu! Hur Therese träffade killarna och lite ur Liams perspektiv.
Har ni fått sommarlov än? Jag har inte fått det än men får det snart!
X

Föregående: Jag lutade mig över henne och kysste henne mjukt på munnen, som impuls.
När jag kom in i mitt rum bytte jag om till pyjamas och nu tänkte jag inte på Therese längre. I mitt huvud snurrade bara en tanke; Elise, Elise, Elise.
- - -

Elises perspektiv
Jag vaknade upp med ett stort leende, vem älskar inte att vakna upp på rätt sida? I min fina dröm hade Henke kysst mig innan han gick ut ur mitt rum. Det fantastiska med drömmen var att den hade känts väldigt verklig. Nästan lika smidigt som en katt hoppade jag ner från sängen och gick in i duschen. Jag duschade snabbt och valde ett par enkla blåa shorts med en vit blus och några accessoarer och gick sedan till köket för att äta frukost. Vid köksbordet satt Henke och det såg ut som om han var på väg att gå. "Hänger du med och träffar Therese, jag vill säga förlåt till henne och hoppas att hon vill att vi fortfarande ska vara vänner, du vet det jag berättade igår!" Jag nickade som svar. "men jag måste äta något först." fortsatte jag, men Henke sa att jag kunde ta något på Starbucks.

På Starbucks
Jag hade beställt en latte och en bulle och vi hade slagit oss ner vid ett av borden. "Känner du för henne mer än en vän fortfarande?" frågade jag utan att tänka på vad jag sa. "Nej" började Henke med ett finurligt leende. "Jag tänkte över det under natten och insåg att det är någon annan jag gillar mer." Han tittade drömmande ut genom fönstret och jag bet mig hårt i läppen för att inte visa alla känslor av uppgivenhet, sorg och avundsjuka mot personen som Henke gillade. Jag tog en titt på min klocka som visade 10:50 alltså 10 minuter kvar innan vi skulle träffa Therese.

Henkes perspektiv
När jag såg Therese ta stora, ganska självsäkra steg mot oss kändes exakt som tiden då vi varit ett par.
/Jag såg Therese komma och jag log stort. Hennes vackra röda hår fladdrade i vinden. När inte Therese var med kände jag mig tom, som om en del av mig själv saknades. Jag gick fram och gav henne en lång kram och därefter kysste jag henne länge. Sedan räckte jag fram de röda rosorna jag haft med mig till Therese. Hennes vackra leende blev dubbelt så stort och hennes ögon tindrade som om det bodde stjärnor i dem. "Du är så vacker!" sa jag och Therese blev lite rödflammig om kinderna innan hon kastade sig i min famn så plötsligt att jag höll på att tappa balansen. "Jag älskar dig" viskade hon och jag kände att mina mungipor åkte upp ännu mer. Det var här som jag var som lyckligast. I Thereses närhet.\
Jag ruskade på mig och kom tillbaka till verkligheten från min Flashback. Jag mötte Therese i en kram och viskade. "Jag har berättat allting för Elise, hon stöttade mig, och tyckte jag skulle berätta för dig eftersom jag hela tiden har skuldkänslor om det här." Therese nickade mot min axel och log svagt.

"Jag förstår dig, du är förlåten." log Therese när jag berättat hela historien som jag berättat för Elise föregående kväll. Jag kramade om Therese. "Tack!" viskade jag. Det kändes verkligen som jag när som helst skulle kunna lyfta från marken. "Jag har saknat dig!" sa Therese när jag släppt henne. "Jag har saknat dig också!" svarade jag och tittade rakt in i hennes ögon. Det var en behaglig stämning mellan oss. Äntligen var vi vänner igen.

Thereses perspektiv
Jag gick fram och kramade Elise också hon kramade tillbaka vilket gjorde mig glad. När jag träffat henne innan hade hon varit ganska tystlåten men efter blickarna hon gett mig och Henke hade jag förstått att hon gillade honom. Som tack för att hon hade hjälpt Henke att berätta allt för mig bestämde jag för att berätta en sanning som skulle göra henne glad. Så tyst jag kunde viskade jag i Elises öra. "Jag gillar honom bara som kompis, han är din!". Elise log stort och jag kände mig väldigt bra till mods. "Kompisar?" frågade jag leendes. "Definitivt kompisar!" skrattade hon och vi båda ignorerade alla de frågande blickarna från Henke.

1 vecka senare
"Är du klar?" frågade Samiras röst på andra sidan av Telefonlinjen. "Ja, vad tror du, jag har varit klar sedan klockan 6!" svarade jag upphetsat. Jag kunde inte tro det var sant. Idag skulle jag träffa One Direction, mina största idoler!
"Är du kvar?" Samiras röst igen. "Jag kommer till min lägenhets parkering nu!" svarade jag samtidigt som jag låste lägenhetens dörr. Jag gick ut genom porten och sprang fram till parkeringen där Samira väntade i Henkes Audi, med Henke som chaufför.
"Taggad?" frågade Samira när jag satt bredvid henne i baksätet. "Till tusen" svarade jag och log stort.

- - -
Förlåt! För dålig uppdatering, men jag har varken haft tid eller inspiration. (Jag har typ ingen inspiration nu heller) menmen, ett kapitel iaf. Tror ni det hänt något mellan Elise och Henke under veckan? :)
Ju fler kommentarer, ju snabbare får ni nästa kapitel, så ni vet..
X

Föregående: (Elises Perspektiv) "Varför sa du att Therese var en idiot?" frågade jag.
"Det är bäst du sätter dig ner." svarade Henke med en lite darrande röst. Hela jag hoppades att han skulle berätta så jag tog tag i närmaste sittbara sak, som nu var en träpall. Henke öppnade munnen när jag satt mig ner, och efter att han öppnat och stängt den ett antal gånger började han berätta. "Allt började för två år sedan..."
- - -

"...det var en regning dag och jag hade gått till gymmet. Där tränade jag ett tag och när jag skulle gå till omklädningsrummet såg jag en tjej som såg lite osäker ut. Hennes röda hår skiftade perfekt till hennes ögon, hon såg ut som en ängel som hamnat fel. Jag frågade henne om hon ville ha hjälp med något och hon svarade att hon var ny i London och på gymmet. Jag visade henne runt och plötsligt kysste jag henne." Henke tystnade, men fortsatte sedan. "Jag har ingen rätt att kalla henne idiot, om det är någon som är det är det jag". Henke darrade på rösten och hans axlar skakade lätt de med. "fortsätt berätta" uppmanade jag honom försiktigt. "Vi blev tillsammans, jag och Therese, det varade ganska länge, men sedan kom Patricia." Rösten var mörk när han sa Patricia och jag väntade på en fortsättning. "Patricia var snygg, riktigt snygg, jag valde henne framför Therese." Nu var Henkes ögon blanka och man kunde se att det var en speciell blick, var det kanske ånger? Eller hat mot Patricia? "Patricia var snygg, men hon brydde sig inte om något annat än sig själv, och när jag insett att hon inte var något att ha hade Therese en annan pojkvän, och min svartsjuka fick mig att kalla Therese idiot." Jag la en stöttande hand runt Henkes axlar och ställde mig upp för att krama honom. Han kramade tillbaka och det tårar ned för hans kinder. Jag torkade bort dem med min hand och kramade honom igen. Jag ville stanna kvar så för alltid, med mina armar om Henke och Henkes armar om mig. "Tack" sa Henke och tittade in i mina ögon. Jag visste inte riktigt vad han tackade för, men det värmde. "Du är den första jag berättar allt det här för." fortsatte han, fortfarande med blicken djupt inne i mina ögon. Jag hajade till, första personen han berättade för, då måste han väl tycka om mig, som kompis iallafall. "Varför berättar du det för mig?" frågade jag försiktigt. "Du är så förstående, det känns som du varit med om så mycket, du lyssnar utan att kommentera. Helt ärligt känns du äldre och mognare än de andra nästan arton åringarna jag träffat.
Jag är glad att du finns." Orden värmde hela min kropp och jag log och kramade Henke igen. "Tack. Jag är glad att du finns." viskade jag och drog in hans underbara doft.
"När jag träffade Therese idag igen, kändes det som första gången jag träffade henne, stinget av avundsjuka kom tillbaka, det var därför jag kallade henne idiot." Henke tittade ner i marken, nu såg man tydligt att han skämdes. "Hon verkade iallafall glad att se dig idag!" tröstade jag honom. Nu kunde jag inte vara avundsjuk på Therese längre, hon gjorde Henke glad och det var huvudsaken. "Gillar du henne fortfarande mer än en vän?" frågade jag. Henke ryckte på axlarna. "Jag vet faktiskt inte, men jag vill förlåta henne ordentligt så att jag slipper ha dåligt samvete". Jag log svagt. Henke var nog motsatsen till den där Patricia. Han brydde sig mycket mer om andra än om sig själv. "Kommer du" sa Henke och tog godiset. Nu var jag på mycket bättre humör än vad ja varit när jag kom in i köket.
"Det tog lång tid!" sa Johanna när vi kommit ut till vardagsrummet. Samira kom exakt samtidigt som vi och vi svarade att vi först inte hittat godiset. Det kändes som om Johanna inte visste någonting, att vi lämnade henne lite utanför, men hon märkte inget, så det spelade nog ingen roll.
Vi tittade på filmen och när den var slut hade jag ont i magen av allt godis jag ätit.
När jag och Henke kommit till hans lägenhet satte sig han i hans soffa och klappade bredvid sig. Jag släpade mig dit med en hand tryckt mot min mage. Varför hade jag ätit så mycket godis?

Henkes perspektiv
"Tack igen för att du lyssnade, du vet inte hur mycket lättare jag känner mig nu. När jag berättat för Therese så kommer jag nog kunna flyga." sa jag och menade vad jag sagt. Elise skrattade lite åt det sista jag sagt och sedan gäspade hon.
"Är du trött?" frågade jag. Elise nickade och jag flinade. "Då sätter vi på en film!" Elise visste mycket väl att jag sa det för att reta henne. Hon lipade åt mig, men satte sig sedan tillrätta i soffan medan jag satte på första bästa film vilket blev en disneyfilm. Tio minuter in i filmen sov Elise lugnt. Jag stängde av filmen och tittade på henne ett tag. Ett litet leende smög sig upp på mina läppar. Jag ångrade inte för en sekund att jag berättat om min relation till Therese för Elise. Hon lyssnade så man ville fortsätta berätta.
Försiktigt, så att Elise inte skulle vakna bar jag upp henne och gick till hennes sovrum. Där la jag henne på sängen och la en filt över henne så att hon inte skulle frysa. Elise var så söt när hon sov, en skönhet.
Jag lutade mig över henne och kysste henne mjukt på munnen, som impuls.
När jag kom in i mitt rum bytte jag om till pyjamas och nu tänkte jag inte på Therese längre. I mitt huvud snurrade bara en tanke; Elise, Elise, Elise.

- - -
Detta kapitlet var lite längre än vanligt :) skönt att vara ledig idag, eller vad säger ni?
Kommentera nu, mindre än 1 minut ert liv. :D
X

Föregående: (Elises perspektiv)
Egentligen visste jag inget om vad Henke tyckte eller tänkte. Det enda jag visste vad att han tittat på Therese en gång för mycket för min smak.
- - -

Lite senare
"Hejdå, det var kul att träffas!" sa jag till Therese och försökte låta glad. "Det var roligt att träffa dig också sa Therese och gav mig en snabb kram. Till Samira gav hon en lång kram. "Ee, det var trevligt att träffa dig! Igen." sa Henke till Therese. Det sista sa han knappt hörbart, men jag hade minsann hört och kunde inte låta bli att undra varför han sagt det. Igen? kände han Therese sedan innan? Han drog in Therese i en lång kram som hon besvarade. Innan hon gick gav Henke henne en puss på pannan.
Avundsjukan gnagde inifrån. Jag tog ett djupt andetag och försökte tänka på något annat än Henke tillsammans med Therese, men det var svårt.

Samiras Perspektiv

Senare, på kvällen
Besöket på Madame Toussaudes hade varit lyckat och det hade varit roligt att vi träffat Therese där. Elise hade till en början varit jätteglad, men sedan hade hennes mungipor åkt längre och längre ner. Jag hade sett det också, Henke hade hela tiden tittat på Therese och jag visste att det var det som gjorde Elise ledsen. Johanna verkade inte ha märkt något av det och inte Henke heller.
Jag tog Elise åt sidan med ursäkt att vi skulle hämta godis från köket. "Det är Henke, va?" frågade jag fast jag redan visste svaret. "Han tittar hela tiden på Therese" suckade Elise uppgivet. "Varför måste Henke vara så snygg och snäll?" fortsatte Elise. "Henke.." började jag, men blev avbruten av att jag hörde steg som närmade sig köket. "Henke vadå?" frågade Henkes mörka stämma. "Nej, vi pratade bara om att du skulle passa bra tillsammans med Therese" svarade Elise. Jag tittade förvånat på henne, vart hade allt mod och all självsäkerhet kommit ifrån? "Jag vill inte prata om idioter." svarade Henke och lät sur. "Therese är en idiot!" Mina ögon var stora som golfbollar, var det inte Henke som gillade Therese och Elise som inte gjorde det eftersom Henke gillade henne. Allting var motsatsen mot vad det varit under eftermiddagen. "Jag går ut och tar lite luft" sa jag och gick ut från köket och ut till balkongen. Jag behövde verkligen luft, kände Henke Therese redan eller var vad det för något? Jag tog upp min mobil och gick in på kontakter där jag letade upp namnet Niall och klickade på grön lur. "Hey sweetie" svarade Niall. Det var lugnande att höra hans röst, och jag kände hur jag slappnade av. Vi pratade om hur hans resa gått och jag berättade om Therese som jag träffat. "Det är väl okej att jag tar med henne till er när ni kommer tillbaka?" frågade jag och syftade på Therese. "Självklart! men du jag måste gå till något dumt möte som gör så att jag inte kan prata mer nu." sa Niall och lät lite ledsen. Hag blev lite besviken att vi pratat så kort, men han hade trots allt ett jobb att sköta. "Hejdå, vi hörs!" svarade jag "Ja det gör vi, puss" svarade Niall och när vi lagt på log jag stort igen. Jag var så glad att jag hade Niall!

Elises perspektiv
Samira hade gått ut för att ta lite luft så jag och Henke var ensamma kvar i köket. Allt mod som jag haft innan var som bortblåst och jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag tog ett djupt, ljudlöst andetag. "Varför sa du att Therese var en idiot?" frågade jag.
"Det är bäst du sätter dig ner." svarade Henke med en lite darrande röst. Hela jag hoppades att han skulle berätta så jag tog tag i närmaste sittbara sak, som nu var en träpall. Henke öppnade munnen när jag satt mig ner, och efter att han öppnat och stängt den ett antal gånger började han berätta. "Allt började för två år sedan..."

- - -
Skrev inte allt detta på samma gång, utan i små delar då jag han.. Hoppas ni novellen och vad tror ni att Henke ska berätta?
X (jag vet: koort!)