•OneNovDirection•

Föregående: (Liams perspektiv) Harry retar mig alltid för att jag inte har så många tjejkompisar, men jag tror att han är avundsjuk eftersom han inte har någon som Danielle.
Jag rycktes upp ur mina funderingar av Zayn som skakade min arm.
- - -

Elises perspektiv
Veckan hade gått ganska fort och jag och Samira hade gjort allt möjligt för att bli hemmastadda med London, oftast med Therese, Johanna eller Henke som guider. Henke hade lett mot mig fler gånger än någonsin under veckan, men jag hade också klurat ut något som jag nästan var säker på: att Henke gillade någon som han ofta pratade om. Tanken var hela tiden i mitt bakhuvud, vem kunde den lyckliga tjejen vara? Tanken gnagde i bakhuvudet nu också när jag väntade på Henke som var påväg tillbaka efter att ha skjutsat Therese och Samira till Niall och resten av killarna. Det var av två anledningar jag valt att inte följa med. Den första var att jag ville att Therese och Samira skulle vara ensamma, och den andra var att jag kunde vara ensam med Henke eftersom Johanna var på en jobbintervju någonstans. Medan jag väntade kollade jag Facebook och flera av mina vänner hade skrivit: "Jag saknar dig redan! Hur ska du kunna vara borta i ett år utan att jag dööör?" och liknande saker. Jag log åt mina vänner och svarade att vi skulle ses på Skype och ännu mer när jag kom tillbaka till Sverige. När jag tittade upp från dataskärmen såg jag Henke stå vid dörren och ett leende spreds sig över mitt ansikte.
"Ska vi gå?" frågade Henke och som svar reste jag mig upp och fällde ner dataskärmen. Jag och Henke hade bestämt oss att vi skulle gå ut på stan denna eftermiddag.
När vi kom fram till oxfordstreet var det fortfarande soligt, men ju längre ner på gatan vi gick, desto fler mörka moln uppenbarade sig på himlen. När första regndroppen föll skyndade vi oss in i en affär som råkade vara CalvinClain. Henke gick fram till kassan och köpte ett stort paraply så vi skulle slippa få regnet på oss. Vi fortsatte att gå i snabbare takt mot ett café vi siktat in oss på, och regnet fortsatte att dundra ner, mer och mer. När vi var någon meter från Caféet hördes det en högljud åskknall och jag greppade tag i Henkes hand som höll i paraplyet. Var det något jag var riktigt rädd för så var det åska, min morfar hade blivit träffad av en blixt och dött när jag var sex år och jag var rädd att få samma hemska öde. Jag följde med darrande ben efter Henke in i Caféet och försökte att andas djupt. Henke beställde varsin latte till mig och han och vi satte oss vid ett bord så långt från fönstrens som möjligt, eftersom jag var rädd. Jag kom och tänka på när vi varit på Starbucks ungefär en vecka tidigare och Henke tagit med mig som stöd. Jag log åt tanken, men mitt leende slocknade fort då jag hörde en till åskknall.
"Fryser du?" frågade Henke när han märkte att jag skakade. "Nej, jag är rädd för åskan." svarade jag tyst. "Det är inget att vara rädd för" viskade Henke lugnande, men det hjälpte inte. Istället hoppade jag närmre Henke och då kändes det faktiskt bättre. Han la en arm runt mina axlar och fick en liten rynka mellan ögonen. "Berätta." Hur skulle jag kunna motså att berätta för honom om han hade en sådan gullig rynka av bekymmer mellan ögonen?
"Jag var sex år. Det åskade och jag var hemma med mamma. Hon lugnade mig och sa att åskan inte var något farligt. Jag blev lugnad och fortsatte att ägna mig åt spelet jag spelade. Plötsligt ringde hemtelefonen sin gälla signal och mamma lämnade spelet med en suck och gick för att svara. Hon pratade länge och när hon kom tillbaka syntes det att hon hade gråtit för hennes prydliga smink var utkletat och hennes ögon röda. Aldrig hade jag sett mamma gråta, så jag insåg snabbt att något var fel. På en skakig röst berättade hon vad som hänt; min morfars kropp hade hittats och han hade dött av att en blixt slagit ner på honom, han hade varit på fel plats vid fel tillfälle som poliserna sa.
Jag stod min morfar mycket nära. I rockfickan av rocken som han haft på sig hade en bok hittats. Boken hade han precis lånat på biblioteket." Jag avbröt mig, för jag kände några tårar som ville tränga sig fram. "Han hade lånat boken så vi, jag och morfar skulle kunna läsa den tillsammans. Om han inte gått till biblioteket den dagen, på grund av mig, så hade han nästan helt säkert varit levande nu." "Det var inte ditt fel att han dog!" sa Henke med ganska hård röst. "Jo, det var det" sa jag och nu trängde sig några envisa tårar fram. Henke tog tag i mina händer och tittade mig djupt in i ögonen. "Det. Var. Inte. Ditt. Fel" sa han långsamt och tydligt så det var omöjligt att missa vad han sa. Jag lutade mig mot hans bröst och kände mig trygg när han la armarna runt mig.

Henkes perspektiv
"Du vet väl att jag inte berättat detta nästan för någon alls." sa Elise ganska tyst. Jag log svagt. "Det betyder att vi kan lita på varandra." svarade jag och Elise tittade upp från mitt knä där hon hade sitt huvud. "Ja!" hennes ögon glittrade och nu log även hon svagt.

- - -

Kapitel 22, here you have! I förväg till och med! Anledningen till att jag inte skrev om killarna i detta kapitel är att jag lite ideebrist om vad som skulle hända, istället hade jag inspiration till Elise + Henke, hoppas ni gillar det!