•OneNovDirection•

Föregående: (Liams perspektiv) Harry retar mig alltid för att jag inte har så många tjejkompisar, men jag tror att han är avundsjuk eftersom han inte har någon som Danielle.
Jag rycktes upp ur mina funderingar av Zayn som skakade min arm.
- - -

Elises perspektiv
Veckan hade gått ganska fort och jag och Samira hade gjort allt möjligt för att bli hemmastadda med London, oftast med Therese, Johanna eller Henke som guider. Henke hade lett mot mig fler gånger än någonsin under veckan, men jag hade också klurat ut något som jag nästan var säker på: att Henke gillade någon som han ofta pratade om. Tanken var hela tiden i mitt bakhuvud, vem kunde den lyckliga tjejen vara? Tanken gnagde i bakhuvudet nu också när jag väntade på Henke som var påväg tillbaka efter att ha skjutsat Therese och Samira till Niall och resten av killarna. Det var av två anledningar jag valt att inte följa med. Den första var att jag ville att Therese och Samira skulle vara ensamma, och den andra var att jag kunde vara ensam med Henke eftersom Johanna var på en jobbintervju någonstans. Medan jag väntade kollade jag Facebook och flera av mina vänner hade skrivit: "Jag saknar dig redan! Hur ska du kunna vara borta i ett år utan att jag dööör?" och liknande saker. Jag log åt mina vänner och svarade att vi skulle ses på Skype och ännu mer när jag kom tillbaka till Sverige. När jag tittade upp från dataskärmen såg jag Henke stå vid dörren och ett leende spreds sig över mitt ansikte.
"Ska vi gå?" frågade Henke och som svar reste jag mig upp och fällde ner dataskärmen. Jag och Henke hade bestämt oss att vi skulle gå ut på stan denna eftermiddag.
När vi kom fram till oxfordstreet var det fortfarande soligt, men ju längre ner på gatan vi gick, desto fler mörka moln uppenbarade sig på himlen. När första regndroppen föll skyndade vi oss in i en affär som råkade vara CalvinClain. Henke gick fram till kassan och köpte ett stort paraply så vi skulle slippa få regnet på oss. Vi fortsatte att gå i snabbare takt mot ett café vi siktat in oss på, och regnet fortsatte att dundra ner, mer och mer. När vi var någon meter från Caféet hördes det en högljud åskknall och jag greppade tag i Henkes hand som höll i paraplyet. Var det något jag var riktigt rädd för så var det åska, min morfar hade blivit träffad av en blixt och dött när jag var sex år och jag var rädd att få samma hemska öde. Jag följde med darrande ben efter Henke in i Caféet och försökte att andas djupt. Henke beställde varsin latte till mig och han och vi satte oss vid ett bord så långt från fönstrens som möjligt, eftersom jag var rädd. Jag kom och tänka på när vi varit på Starbucks ungefär en vecka tidigare och Henke tagit med mig som stöd. Jag log åt tanken, men mitt leende slocknade fort då jag hörde en till åskknall.
"Fryser du?" frågade Henke när han märkte att jag skakade. "Nej, jag är rädd för åskan." svarade jag tyst. "Det är inget att vara rädd för" viskade Henke lugnande, men det hjälpte inte. Istället hoppade jag närmre Henke och då kändes det faktiskt bättre. Han la en arm runt mina axlar och fick en liten rynka mellan ögonen. "Berätta." Hur skulle jag kunna motså att berätta för honom om han hade en sådan gullig rynka av bekymmer mellan ögonen?
"Jag var sex år. Det åskade och jag var hemma med mamma. Hon lugnade mig och sa att åskan inte var något farligt. Jag blev lugnad och fortsatte att ägna mig åt spelet jag spelade. Plötsligt ringde hemtelefonen sin gälla signal och mamma lämnade spelet med en suck och gick för att svara. Hon pratade länge och när hon kom tillbaka syntes det att hon hade gråtit för hennes prydliga smink var utkletat och hennes ögon röda. Aldrig hade jag sett mamma gråta, så jag insåg snabbt att något var fel. På en skakig röst berättade hon vad som hänt; min morfars kropp hade hittats och han hade dött av att en blixt slagit ner på honom, han hade varit på fel plats vid fel tillfälle som poliserna sa.
Jag stod min morfar mycket nära. I rockfickan av rocken som han haft på sig hade en bok hittats. Boken hade han precis lånat på biblioteket." Jag avbröt mig, för jag kände några tårar som ville tränga sig fram. "Han hade lånat boken så vi, jag och morfar skulle kunna läsa den tillsammans. Om han inte gått till biblioteket den dagen, på grund av mig, så hade han nästan helt säkert varit levande nu." "Det var inte ditt fel att han dog!" sa Henke med ganska hård röst. "Jo, det var det" sa jag och nu trängde sig några envisa tårar fram. Henke tog tag i mina händer och tittade mig djupt in i ögonen. "Det. Var. Inte. Ditt. Fel" sa han långsamt och tydligt så det var omöjligt att missa vad han sa. Jag lutade mig mot hans bröst och kände mig trygg när han la armarna runt mig.

Henkes perspektiv
"Du vet väl att jag inte berättat detta nästan för någon alls." sa Elise ganska tyst. Jag log svagt. "Det betyder att vi kan lita på varandra." svarade jag och Elise tittade upp från mitt knä där hon hade sitt huvud. "Ja!" hennes ögon glittrade och nu log även hon svagt.

- - -

Kapitel 22, here you have! I förväg till och med! Anledningen till att jag inte skrev om killarna i detta kapitel är att jag lite ideebrist om vad som skulle hända, istället hade jag inspiration till Elise + Henke, hoppas ni gillar det!

Föregående: (Thereses perspektiv) "Taggad?" frågade Samira när jag satt bredvid henne i baksätet. "Till tusen" svarade jag och log stort.

- - -

Henke bromsade in bilen nedanför ett höghus och jag tog ett djupt andetag eftersom jag gissade att vi var framme.
Mycket riktigt öppnade Samira sin dörr och gick ut ur audin. Långsamt lyfte jag min hand från mitt lår och märkte att jag skakade när jag öppnade bildörren. När jag stod utanför bilen tog jag några djupa andetag och blundade. "Går det bra?" frågade Samira, inte långt från att börja skratta. Jag slog till henne mot armen och började gå mot en port för att visa att jag inte var nervös, vilket jag var. Bakom mig hörde jag Samiras fnitter, varför följde hon inte efter mig? "Fel håll, det är den här porten!" skrattade Samira och pekade ett stycke bakom sig. Jag knep hårt ihop käkarna och gick bort till porten Samira pekat på. Samira kom snabbt efter mig och vi åkte upp till Nialls lägenhet med hissen. NIALLS lägenhet. NIALL HORAN! Jag kunde fortfarande inte fatta att jag var här. Vi plingade på dörren och jag tog tag i Samira för att inte skrika till när dörren öppnades. I dörren stod Harry Styles och log. HARRY FREAKING STYLES STOD OCH SLÄPPTE IN MIG TILL EN LÄGENHET DÄR ALLA MINA IDOLER SATT. Det var helt otroligt. "Hi" fick jag fram och Harry fortsatte le. "Välkomna in!" svarade han sedan, hans röst lät ännu bättre i verkligheten än på alla tusentals videos jag sätt! När vi kom in i deras vardagsrum, som för övrigt var väldigt fint, trodde jag att jag skulle börja gråta. Louis, Liam och Zayn tittade alla tre nyfiket på mig och jag tittade i min tur generat ner på mina händer. Niall hade nog inte ens sätt mig för han var helt uppslukad av Samira. Samira sprang fram och kramade honom och båda log stort. Sedan kramade Samira resten av killarna också. "Varför kramar inte Du oss?" frågade Louis och tittade på mig med puppyeyes. Jag försökte diskret att andas utan att hyperventilera. Louis var den jag gillade bäst av killarna, han var speciell på något vis. Fast han var inte singel, han hade världens sötaste flickvän: Eleanor. Jag kom tillbaka till verkligheten av att Zayn frågade vad jag hette. "Therese" svarade jag. "Bra, Therese, nu kan du väl ge oss varsin kram?" frågade Louis igen och jag gick blygt fram och kramade honom. Detta ögonblick hade jag drömt om sedan jag började gilla killarna, och i verkligheten var det så mycket bättre än min bästa dröm. Jag drog in lukten av Louis parfym och njöt av stunden innan jag kramade om Liam, Zayn, Harry och Niall. "Samira sa att du var ett fan, vem av oss gillar du bäst?" frågade Louis och alla killarna utom Niall sträckte på sig och försökte se snygga ut, Zayn rättade till sitt hår. "Ehm" började jag. Mitt självklara svar vad Louis, men av någon anledning kändes det som om det inte var svaret jag förväntades säga. "Louis" sa jag iallafall efter ett tag. Killarna busvisslade och jag kände att mitt ansikte blev rödare och rödare. "Kom och sitt i mitt knä då!" utbrast Louis och jag gjorde som han sagt, om möjligt ännu mer generad än innan. Louis började hålla på med mitt hår och jag njöt av varje sekund, för mig betydde detta verkligen något, även om de andra inte brydde sig.

Liams perspektiv
Jag tittade på Niall och Samira som myste tillsammans och log för mig själv. De hade väl bara träffats några få gånger, gick det inte lite snabbt där? Men huvudsaken var att de trivdes tillsammans, vilket de såg ut att göra. Min blick gled över till Louis som hade Therese i knäet. Therese såg glad, men generad ut. Hon måste haft tur att hon träffade Samira så hon kunde träffa oss. Samira hade berättat för oss att hon blivit omringad av fans och att Therese hjälpt henne ur knipan. Jag hade lite dåligt samvete, även fast det inte var mitt fel att "fansen" ogillat henne. Men jag brydde Samira. Även fast jag inte känt henne länge alls var hon nog min bästa tjejkompis efter Danielle. Harry retar mig alltid för att jag inte har så många tjejkompisar, men jag tror att han är avundsjuk eftersom han inte har någon som Danielle.
Jag rycktes upp ur mina funderingar av Zayn som skakade min arm.
- - -

Inte värdens längsta men har skrivit länge nu! Hur Therese träffade killarna och lite ur Liams perspektiv.
Har ni fått sommarlov än? Jag har inte fått det än men får det snart!
X

Föregående: Jag lutade mig över henne och kysste henne mjukt på munnen, som impuls.
När jag kom in i mitt rum bytte jag om till pyjamas och nu tänkte jag inte på Therese längre. I mitt huvud snurrade bara en tanke; Elise, Elise, Elise.
- - -

Elises perspektiv
Jag vaknade upp med ett stort leende, vem älskar inte att vakna upp på rätt sida? I min fina dröm hade Henke kysst mig innan han gick ut ur mitt rum. Det fantastiska med drömmen var att den hade känts väldigt verklig. Nästan lika smidigt som en katt hoppade jag ner från sängen och gick in i duschen. Jag duschade snabbt och valde ett par enkla blåa shorts med en vit blus och några accessoarer och gick sedan till köket för att äta frukost. Vid köksbordet satt Henke och det såg ut som om han var på väg att gå. "Hänger du med och träffar Therese, jag vill säga förlåt till henne och hoppas att hon vill att vi fortfarande ska vara vänner, du vet det jag berättade igår!" Jag nickade som svar. "men jag måste äta något först." fortsatte jag, men Henke sa att jag kunde ta något på Starbucks.

På Starbucks
Jag hade beställt en latte och en bulle och vi hade slagit oss ner vid ett av borden. "Känner du för henne mer än en vän fortfarande?" frågade jag utan att tänka på vad jag sa. "Nej" började Henke med ett finurligt leende. "Jag tänkte över det under natten och insåg att det är någon annan jag gillar mer." Han tittade drömmande ut genom fönstret och jag bet mig hårt i läppen för att inte visa alla känslor av uppgivenhet, sorg och avundsjuka mot personen som Henke gillade. Jag tog en titt på min klocka som visade 10:50 alltså 10 minuter kvar innan vi skulle träffa Therese.

Henkes perspektiv
När jag såg Therese ta stora, ganska självsäkra steg mot oss kändes exakt som tiden då vi varit ett par.
/Jag såg Therese komma och jag log stort. Hennes vackra röda hår fladdrade i vinden. När inte Therese var med kände jag mig tom, som om en del av mig själv saknades. Jag gick fram och gav henne en lång kram och därefter kysste jag henne länge. Sedan räckte jag fram de röda rosorna jag haft med mig till Therese. Hennes vackra leende blev dubbelt så stort och hennes ögon tindrade som om det bodde stjärnor i dem. "Du är så vacker!" sa jag och Therese blev lite rödflammig om kinderna innan hon kastade sig i min famn så plötsligt att jag höll på att tappa balansen. "Jag älskar dig" viskade hon och jag kände att mina mungipor åkte upp ännu mer. Det var här som jag var som lyckligast. I Thereses närhet.\
Jag ruskade på mig och kom tillbaka till verkligheten från min Flashback. Jag mötte Therese i en kram och viskade. "Jag har berättat allting för Elise, hon stöttade mig, och tyckte jag skulle berätta för dig eftersom jag hela tiden har skuldkänslor om det här." Therese nickade mot min axel och log svagt.

"Jag förstår dig, du är förlåten." log Therese när jag berättat hela historien som jag berättat för Elise föregående kväll. Jag kramade om Therese. "Tack!" viskade jag. Det kändes verkligen som jag när som helst skulle kunna lyfta från marken. "Jag har saknat dig!" sa Therese när jag släppt henne. "Jag har saknat dig också!" svarade jag och tittade rakt in i hennes ögon. Det var en behaglig stämning mellan oss. Äntligen var vi vänner igen.

Thereses perspektiv
Jag gick fram och kramade Elise också hon kramade tillbaka vilket gjorde mig glad. När jag träffat henne innan hade hon varit ganska tystlåten men efter blickarna hon gett mig och Henke hade jag förstått att hon gillade honom. Som tack för att hon hade hjälpt Henke att berätta allt för mig bestämde jag för att berätta en sanning som skulle göra henne glad. Så tyst jag kunde viskade jag i Elises öra. "Jag gillar honom bara som kompis, han är din!". Elise log stort och jag kände mig väldigt bra till mods. "Kompisar?" frågade jag leendes. "Definitivt kompisar!" skrattade hon och vi båda ignorerade alla de frågande blickarna från Henke.

1 vecka senare
"Är du klar?" frågade Samiras röst på andra sidan av Telefonlinjen. "Ja, vad tror du, jag har varit klar sedan klockan 6!" svarade jag upphetsat. Jag kunde inte tro det var sant. Idag skulle jag träffa One Direction, mina största idoler!
"Är du kvar?" Samiras röst igen. "Jag kommer till min lägenhets parkering nu!" svarade jag samtidigt som jag låste lägenhetens dörr. Jag gick ut genom porten och sprang fram till parkeringen där Samira väntade i Henkes Audi, med Henke som chaufför.
"Taggad?" frågade Samira när jag satt bredvid henne i baksätet. "Till tusen" svarade jag och log stort.

- - -
Förlåt! För dålig uppdatering, men jag har varken haft tid eller inspiration. (Jag har typ ingen inspiration nu heller) menmen, ett kapitel iaf. Tror ni det hänt något mellan Elise och Henke under veckan? :)
Ju fler kommentarer, ju snabbare får ni nästa kapitel, så ni vet..
X

Föregående: (Elises Perspektiv) "Varför sa du att Therese var en idiot?" frågade jag.
"Det är bäst du sätter dig ner." svarade Henke med en lite darrande röst. Hela jag hoppades att han skulle berätta så jag tog tag i närmaste sittbara sak, som nu var en träpall. Henke öppnade munnen när jag satt mig ner, och efter att han öppnat och stängt den ett antal gånger började han berätta. "Allt började för två år sedan..."
- - -

"...det var en regning dag och jag hade gått till gymmet. Där tränade jag ett tag och när jag skulle gå till omklädningsrummet såg jag en tjej som såg lite osäker ut. Hennes röda hår skiftade perfekt till hennes ögon, hon såg ut som en ängel som hamnat fel. Jag frågade henne om hon ville ha hjälp med något och hon svarade att hon var ny i London och på gymmet. Jag visade henne runt och plötsligt kysste jag henne." Henke tystnade, men fortsatte sedan. "Jag har ingen rätt att kalla henne idiot, om det är någon som är det är det jag". Henke darrade på rösten och hans axlar skakade lätt de med. "fortsätt berätta" uppmanade jag honom försiktigt. "Vi blev tillsammans, jag och Therese, det varade ganska länge, men sedan kom Patricia." Rösten var mörk när han sa Patricia och jag väntade på en fortsättning. "Patricia var snygg, riktigt snygg, jag valde henne framför Therese." Nu var Henkes ögon blanka och man kunde se att det var en speciell blick, var det kanske ånger? Eller hat mot Patricia? "Patricia var snygg, men hon brydde sig inte om något annat än sig själv, och när jag insett att hon inte var något att ha hade Therese en annan pojkvän, och min svartsjuka fick mig att kalla Therese idiot." Jag la en stöttande hand runt Henkes axlar och ställde mig upp för att krama honom. Han kramade tillbaka och det tårar ned för hans kinder. Jag torkade bort dem med min hand och kramade honom igen. Jag ville stanna kvar så för alltid, med mina armar om Henke och Henkes armar om mig. "Tack" sa Henke och tittade in i mina ögon. Jag visste inte riktigt vad han tackade för, men det värmde. "Du är den första jag berättar allt det här för." fortsatte han, fortfarande med blicken djupt inne i mina ögon. Jag hajade till, första personen han berättade för, då måste han väl tycka om mig, som kompis iallafall. "Varför berättar du det för mig?" frågade jag försiktigt. "Du är så förstående, det känns som du varit med om så mycket, du lyssnar utan att kommentera. Helt ärligt känns du äldre och mognare än de andra nästan arton åringarna jag träffat.
Jag är glad att du finns." Orden värmde hela min kropp och jag log och kramade Henke igen. "Tack. Jag är glad att du finns." viskade jag och drog in hans underbara doft.
"När jag träffade Therese idag igen, kändes det som första gången jag träffade henne, stinget av avundsjuka kom tillbaka, det var därför jag kallade henne idiot." Henke tittade ner i marken, nu såg man tydligt att han skämdes. "Hon verkade iallafall glad att se dig idag!" tröstade jag honom. Nu kunde jag inte vara avundsjuk på Therese längre, hon gjorde Henke glad och det var huvudsaken. "Gillar du henne fortfarande mer än en vän?" frågade jag. Henke ryckte på axlarna. "Jag vet faktiskt inte, men jag vill förlåta henne ordentligt så att jag slipper ha dåligt samvete". Jag log svagt. Henke var nog motsatsen till den där Patricia. Han brydde sig mycket mer om andra än om sig själv. "Kommer du" sa Henke och tog godiset. Nu var jag på mycket bättre humör än vad ja varit när jag kom in i köket.
"Det tog lång tid!" sa Johanna när vi kommit ut till vardagsrummet. Samira kom exakt samtidigt som vi och vi svarade att vi först inte hittat godiset. Det kändes som om Johanna inte visste någonting, att vi lämnade henne lite utanför, men hon märkte inget, så det spelade nog ingen roll.
Vi tittade på filmen och när den var slut hade jag ont i magen av allt godis jag ätit.
När jag och Henke kommit till hans lägenhet satte sig han i hans soffa och klappade bredvid sig. Jag släpade mig dit med en hand tryckt mot min mage. Varför hade jag ätit så mycket godis?

Henkes perspektiv
"Tack igen för att du lyssnade, du vet inte hur mycket lättare jag känner mig nu. När jag berättat för Therese så kommer jag nog kunna flyga." sa jag och menade vad jag sagt. Elise skrattade lite åt det sista jag sagt och sedan gäspade hon.
"Är du trött?" frågade jag. Elise nickade och jag flinade. "Då sätter vi på en film!" Elise visste mycket väl att jag sa det för att reta henne. Hon lipade åt mig, men satte sig sedan tillrätta i soffan medan jag satte på första bästa film vilket blev en disneyfilm. Tio minuter in i filmen sov Elise lugnt. Jag stängde av filmen och tittade på henne ett tag. Ett litet leende smög sig upp på mina läppar. Jag ångrade inte för en sekund att jag berättat om min relation till Therese för Elise. Hon lyssnade så man ville fortsätta berätta.
Försiktigt, så att Elise inte skulle vakna bar jag upp henne och gick till hennes sovrum. Där la jag henne på sängen och la en filt över henne så att hon inte skulle frysa. Elise var så söt när hon sov, en skönhet.
Jag lutade mig över henne och kysste henne mjukt på munnen, som impuls.
När jag kom in i mitt rum bytte jag om till pyjamas och nu tänkte jag inte på Therese längre. I mitt huvud snurrade bara en tanke; Elise, Elise, Elise.

- - -
Detta kapitlet var lite längre än vanligt :) skönt att vara ledig idag, eller vad säger ni?
Kommentera nu, mindre än 1 minut ert liv. :D
X

Föregående: (Elises perspektiv)
Egentligen visste jag inget om vad Henke tyckte eller tänkte. Det enda jag visste vad att han tittat på Therese en gång för mycket för min smak.
- - -

Lite senare
"Hejdå, det var kul att träffas!" sa jag till Therese och försökte låta glad. "Det var roligt att träffa dig också sa Therese och gav mig en snabb kram. Till Samira gav hon en lång kram. "Ee, det var trevligt att träffa dig! Igen." sa Henke till Therese. Det sista sa han knappt hörbart, men jag hade minsann hört och kunde inte låta bli att undra varför han sagt det. Igen? kände han Therese sedan innan? Han drog in Therese i en lång kram som hon besvarade. Innan hon gick gav Henke henne en puss på pannan.
Avundsjukan gnagde inifrån. Jag tog ett djupt andetag och försökte tänka på något annat än Henke tillsammans med Therese, men det var svårt.

Samiras Perspektiv

Senare, på kvällen
Besöket på Madame Toussaudes hade varit lyckat och det hade varit roligt att vi träffat Therese där. Elise hade till en början varit jätteglad, men sedan hade hennes mungipor åkt längre och längre ner. Jag hade sett det också, Henke hade hela tiden tittat på Therese och jag visste att det var det som gjorde Elise ledsen. Johanna verkade inte ha märkt något av det och inte Henke heller.
Jag tog Elise åt sidan med ursäkt att vi skulle hämta godis från köket. "Det är Henke, va?" frågade jag fast jag redan visste svaret. "Han tittar hela tiden på Therese" suckade Elise uppgivet. "Varför måste Henke vara så snygg och snäll?" fortsatte Elise. "Henke.." började jag, men blev avbruten av att jag hörde steg som närmade sig köket. "Henke vadå?" frågade Henkes mörka stämma. "Nej, vi pratade bara om att du skulle passa bra tillsammans med Therese" svarade Elise. Jag tittade förvånat på henne, vart hade allt mod och all självsäkerhet kommit ifrån? "Jag vill inte prata om idioter." svarade Henke och lät sur. "Therese är en idiot!" Mina ögon var stora som golfbollar, var det inte Henke som gillade Therese och Elise som inte gjorde det eftersom Henke gillade henne. Allting var motsatsen mot vad det varit under eftermiddagen. "Jag går ut och tar lite luft" sa jag och gick ut från köket och ut till balkongen. Jag behövde verkligen luft, kände Henke Therese redan eller var vad det för något? Jag tog upp min mobil och gick in på kontakter där jag letade upp namnet Niall och klickade på grön lur. "Hey sweetie" svarade Niall. Det var lugnande att höra hans röst, och jag kände hur jag slappnade av. Vi pratade om hur hans resa gått och jag berättade om Therese som jag träffat. "Det är väl okej att jag tar med henne till er när ni kommer tillbaka?" frågade jag och syftade på Therese. "Självklart! men du jag måste gå till något dumt möte som gör så att jag inte kan prata mer nu." sa Niall och lät lite ledsen. Hag blev lite besviken att vi pratat så kort, men han hade trots allt ett jobb att sköta. "Hejdå, vi hörs!" svarade jag "Ja det gör vi, puss" svarade Niall och när vi lagt på log jag stort igen. Jag var så glad att jag hade Niall!

Elises perspektiv
Samira hade gått ut för att ta lite luft så jag och Henke var ensamma kvar i köket. Allt mod som jag haft innan var som bortblåst och jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag tog ett djupt, ljudlöst andetag. "Varför sa du att Therese var en idiot?" frågade jag.
"Det är bäst du sätter dig ner." svarade Henke med en lite darrande röst. Hela jag hoppades att han skulle berätta så jag tog tag i närmaste sittbara sak, som nu var en träpall. Henke öppnade munnen när jag satt mig ner, och efter att han öppnat och stängt den ett antal gånger började han berätta. "Allt började för två år sedan..."

- - -
Skrev inte allt detta på samma gång, utan i små delar då jag han.. Hoppas ni novellen och vad tror ni att Henke ska berätta?
X (jag vet: koort!)

Föregående: (Elises Perspektiv)
"Va? vilket spökhus" svarade Henke. Jag tittade förvånat på honom. Var det inte han som så gärna ville dra med mig till spökhuset nyss. Det enda han gjorde var att stirra på Therese.

- - -

Efter ett tag gick vi in till spökhuset. Man skulle gå två och två så först gick Therese och hennes lillebror Max som hon varit med själv och sett första delen av museet. Sedan gick Johanna och Samira och tillsist jag och Henke. Vi gick in och jag kände rädslan komma krypandes upp över ryggraden. "Om inte du vill att jag ska skrika hela tiden får du ta min hand" sa jag till Henke. Han tog min hand och jag höll den hårt. Vi kom till en vaxdocka som såg ganska läskig ut och när vi var förbi den pustade jag ut lite. Bakom oss hörde jag någon som tog tunga andetag. Jag vände mig om och där stod den som jag trott var vaxdockan en decimeter från mig. Jag skrek ett högt skrik och tog ett fastare grepp om Henkes hand. "Jag kommer dö!" viskade jag och Henke la lugnande en hand på min axel. "Nej det kommer du inte, andas lugnt." Jag önskade att han skulle ha kvar handen på min axel för alltid.
Flera hundra skrik och hårda handtryckningar med naglar som Henke fick härda ut, var spökhuset äntligen slut. Utanför stod Samira och skrattade åt mitt förmodligen väldigt roliga ansiktsuttryck. "Jag behöver en stor mjukglass" sa jag och tittade på Samira. Jag hade lagt armarna i kors och försökte låta som ett litet barn. "Jag med" instämde Thereses lillebror och ställde sig bredvid mig, med armarna i kors över bröstet han med. Han var säkert bara nio år och hur söt som helst. "Jag kan väl bjuda er på det då, era treåringar" svarade Samira och skrattade. Vi gick till ett glasställe i närheten som Henke pekat ut och vi satte oss ner för att äta. Jag tog glass och isthe, med melonsmak förstås. "Är inte det där väldigt sött?" frågade Henke och tittade menande på mitt isthe. "Jo, men inte lika sött som du!" svarade min mun. Andra gången idag, bravo Elise, din mun vill tydligen inte lyda dig när du pratar med Henke.
Men Henke, han hade inte ens lyssnat på mitt svar. Han satt och tittade på Therese. Igen. Vad var så speciellt med henne? Jag trängde bort tankarna, jag var bara avundsjuk på Therese, för hon verkade ha det perfekt, okej jag kände henne inte, men ändå.
"Får jag smaka?" det var Max röst, Thereses lillebror. Han tittade med stora ögon på mitt isthe. "Visst sötnos" svarade jag. "Jag är faktiskt stor!" sa Max mellan klunkarna, söt var bara förnamnet.
Henke tittade fortfarande på Therese, jag ville verkligen få reda på varför, men av någon anledning kändes det fel att fråga. Therese tittade på Henke och för en sekund möttes deras blickar, varpå båda snabbt tittade på alla andra ställen utom varandra. Jag suckade, tillsist tog jag allt mitt mod, drog Henke i tröjan och öppnade min mun. Jag stängde den snabbt igen, vad skulle jag säga? 'Jo, jag tror jag är kär i dig och det är ganska jobbigt när du kollar på Therese hela tiden, så jag undrar om du kunde titta lite mer på mig?' Så kunde man inte säga. "Vad?" Henke vände sig om, han lät nästan lite irriterad. "Det var inget" svarade jag och Henke vände sig tillbaka med blicken mot Therese. Jag blev lite sårad, faktiskt, att han inte frågat vad det var jag ville säga, när jag svarat så fort. Han gillar inte dig Elise, inse fakta, han vill ha snygga tjejer som är i hans ålder, inte nästan två år yngre. Skärp dig sa jag till mig själv i mitt huvud. Egentligen visste jag inget om vad Henke tyckte eller tänkte. Det enda jag visste vad att han tittat på Therese en gång för mycket för min smak.

- - -
lite rörigt kanske, men här har ni kapitel 17! Ett kapitel helt ur Elises perspektiv.
Therese, du kanske inte har en lillebror, om du har det heter han antagligen inte Max, men hoppas det är OK iallafall ;)

Tack för alla fina kommentarer jag fått, det värmer! X

Föregående: (Elises perspektiv) "Kör till" sa min mun av sig själv, jag såg att Henke log. Han såg nog fram emot att se mig skrika i spökhuset. Jag gick in i mitt rum, fixade mig och tog min nästan nya systemkamera som jg köpt strax innan London resan.
•

Vi stod vid busshållplatsen och väntade på att bussen skulle komma. Det var ganska varmt ute, trots att ljusgråa moln täckte himlen och skymde solen för tillfället. Alla verkade förväntansfulla att se vaxdockorna på Madame Toussaudes, men jag och Samira var mest uppspelta då vi aldrig hade varit där.
Bussen kom och vi satte oss längs bak.

Samiras Perspektiv
När vi gick av bussen kunde man se Madame Toussaudes fina ingång. Vi gick mot den och jag och Elise tittade på varandra med ivriga ögon, som två barn på julafton. När vi kom till kassan ställde sig Henke längs fram för att betala inträde han köpte även biljetter till spökhuset som Elise berättat att han skulle göra. Jag log lite, själv älskade jag spökhus, men Elise såg mindre glad ut och darrade lite där hon stod bredvid Henke.

Johannas perspektiv
Både Elise och Samira stod med öppna munnar och tittade på de olika dockorna som föreställde kändisar. Jag och Henke skrattade lite åt deras miner, fast vi hade ju trots allt också sett ut så när vi varit på Madame Toussaudes för första gången.
"Åh titta!" utbrast Elise. "Där är ju Justin Bieber dockan!" hon sprang fram till den, trängde sig före några småbarn och log stort mot kameran. På första bilden log hon och på andra bilden pussade hon honom på kinden. Elise hade varit ett jättestort fan av honom för något år sedan. Vi fortsatte att ta kort med en massa kändisar Henke var fotograf på de flesta. När vi kom till slutet ställde sig Henke som om han vore förstenad. "Vi måste ta foton med denna kändis också, även om jag inte vet vem det är" skrattade Samira och jag gick fram för att fota.

Elises perspektiv
Jag var fortfarande hyper efter att ha fotats med Justin bieber vaxdockan, även om jag inte hade visat att jag var det. Det var för något år sedan jag varit som mest beliber, och om man en gång är beliber så är man det nog för alltid. Det hade alltid varit en dröm att fotas med justins vaxdocka. Vi gick igenom resten utan att jag brydde mig särskilt mycket. Det jag tänkte på var Henke, Justin Bieber dockan och att vi snart skulle gå i Madame Toussaudes spökhus. När vi kom till slutet av vaxdockorna ställde sig Henke som om han varit en vaxdocka.
"Vi måste ta foton med denna kändis också, även om jag inte vet vem det är" sa Samira skrattandes och Johanna gick fram och tog upp min kamera som hon hade i ett band runt halsen.
På första bilden skrattade vi och gjorde roliga miner, likaså på andra, tredje och fjärde, medan Henke stod blick stilla på alla, tills han på sista bilden pussade mig på kinden, precis som jag gjort på Justin dockan. En stöt gick igenom mig, spökhuset kanske inte skulle bli så farligt trots allt.
"Hallå Elise" sa Samira. Hennes ansikte var bara några få centimeter från mitt. "Det här är Therese" Samira presenterade en tjej som stod bredvid henne, tjejen hade säkert kommit då jag stått och dagdrömt. "Hej Therese jag är Elise!" svarade jag. Nu kom jag på vem det var - tjejen som Samira berättat att hon träffat på flygplatsen. Therese hade rött hår som just nu strålade vackert eftersom solstrålarna genom fönstret föll på henne. Jag tittade på Henke, han såg ut att vara helt försjunken i tankar och tittade på Therese. "Henke, vi ska gå till spökhuset" sa jag till honom. "Va? vilket spökhus" svarade Henke. Jag tittade förvånat på honom. Var det inte han som så gärna ville dra med mig till spökhuset nyss. Det enda han gjorde var att stirra på Therese.

- - -
Inte så nöjd med denna delen :S
Varför tror ni Henke tittar så mycket på Therese?
Fiint väder det är, ifall det inte blir någon bra uppdatering har ni förklaringen..
Kram X

Föregående: (Therese:s perspektiv) "Då ska du få träffa dem när de kommer tillbaka från Irland!" sa Samira glatt. "Du är bäst" sa jag och kramade henne. Sedan bytte vi nummer och började berätta om oss själva för varandra. Tillslut skilde vi oss åt för att Samira skulle ta bussen och jag skulle åka taxi.
•
Elises perspektiv
Samira öppnade dörren och hade ett leende som var dystert, hur det nu gick till. "Jag har två dåliga och två bra nyheter, vilken ordning ska jag säga dem?" frågade Samira så fort hon tagit av sig skorna. "de dåliga först!" sa Johanna. "Killarna har åkt till Irland och ska vara borta i en vecka" Samira tittade ner i marken och suckade. "När killarna hade gått så blev jag omringad av dumma översminkade fans, de var de dåliga" fortsatte Samira och både jag och Johanna hade nu spärrat upp ögonen. "Omringad? Vad hände?" frågade Johanna. "En tjej kom och hjälpte mig bort, det är en av de två bra sakerna: jag hittade en ny bra vän! Hon heter Therese!" sa Samira glatt. "Den andra bra saken då?" frågade jag. Samira tittade ner i marken och rodnade lite. "Niall och jag är kind of tillsammans nu" sa Samira och jag log stort. Johanna gav mig en menande blick och jag kvävde ett skratt. Johanna hade från början sagt att Niall gillade Samira och att de skulle bli tillsammans. Vi båda sprang fram och gav henne en kram och jag och Johanna sa "Grattis" samtidigt.
"Kan vi inte göra något speciellt av resten av dagen?" frågade Samira. "Madame Toussaudes, ni skulle älska det" föreslog Johanna och både jag och Samira nickade ivrigt. "Kan Henke följa med?" frågade jag försiktigt, medan jag hoppades att Johanna inte skulle misstänka något, Samira visste redan att jag hade en crusch på Henke. "Vi kan väl fråga, och du har rätt; vi måste ha en fotograf!" sa Johanna ivrigt. Hon hade inte misstänkt något denna gång heller, så jag andades lättat ut. Jag visste egentligen inte varför jag inte ville att Johanna skulle veta att jag gillade Henke, trots att hon var en av mina närmaste. Men å' andra sidan så var hon ju faktiskt Henkes syster. "Är din kamera laddad?" frågade Samira och jag svarade skrattandes. "Ja, både batteriet är laddat, och den är väldigt laddad på att fota!" Samira log som svar. Jag gick ut från Johanna och Samira, för jag skulle hämta min kamera och fixa mig. Det skulle även bli jag som skulle fråga Henke om han ville följa med oss till Madame Toussaudes. När jag kom in i lägenheten såg jag inte Henke. Jag fortsatte in och började ropa hans namn. "Jag kommer" svarade han och efter fem minuter kom han ut från badrummet. Han hade bara en handduk runt höfterna och jag försökte att inte stirra för mycket på hans magrutor. "Jag.. eller vi.. undrade om du ville följa med oss till madame Toussaudes... som fotograf" stammade jag fram. "Bara om jag får vara med på några bilder också OCH om ni lovar att gå på spökhuset där!" svarade Henke och han log nöjt. Att han skulle vara med på bilder var helt okej, men att gå på Madame Toussaudes spökhus kanske inte var de bästa som hänt mig. "Kör till" sa min mun av sig själv, jag såg att Henke log. Han såg nog fram emot att se mig skrika i spökhuset. Jag gick in i mitt rum, fixade mig och tog min nästan nya systemkamera som jg köpt strax innan London resan.

- - -

Lite mellan del sådär och kortkort, förlåt ifall jag stavat fel på Madame Toussaudes och crusch, hinner inte kolla upp hur det stavas..
Hoppas ni gillar det iallafall! :)
Kommentera gärna om ni vill ha länkbyte, jag gör de gärna (i menyn) X
Kommentera vad ni tycker också och om ni har idéer :D

Föregående: (Samiras Perspektiv) "Vem är du?" "Känner du OneDirection" "Dejtar du Niall?" En skara på åtta tjejer tittade ilsket på mig. De var alla kraftigt översminkade och pratade i en ton som sa: 'Här bestämmer jag'. "Men svara då!" sa en blond tjej kaxigt. Vad skulle jag svara? Panikslaget tittade jag mig omkring, men insåg snabbt jag var omringad av tjejerna.

- - -
Paniken började växa och jag försökte ta mig ut ur ringen, vilket bara gjorde så att tjejerna kom närmare. Jag kände någon greppa tag om min handled och väntade bara på att jag skulle få ett slag i huvudet. Istället blev jag bortdragen från tjejerna och snart märkte jag att jag var utanför flygplatsen. "Tack så mycket" sa jag och tittade upp. Tjejen som hade hjälpt mig hade fint rött hår och gröna ögon. "Det är lugnt, det såg ut som att du behövde hjälp" svarade hon. "Förresten, jag heter Samira" presenterade jag mig. "Jag är Therese" svarade tjejen.

Thereses perspektiv
Äntligen var jag tillbaka i London! Det var ändå här jag trivdes bäst, i min hemstad. Flygresan från Tyskland hade varit okej, men inte något mer. Jag gick en bit och insåg att jag hade hamnat vid de avgående flygen. En bit från mig stod några killar och en tjej, som antagligen skulle ta farväl av varandra. Killarna gick iväg och tjejen stod kvar ensam. Plötsligt kom det en massa tjejer och började prata med röster lika höga och självsäkra som mounteverest till tjejen som hade sagt Hejdå till killarna. Hon tittade panikslaget runt sig och impulsmässigt sprang jag fram, tog tag i hennes handled och sprang ut ur flygplatsen med henne. Jag ledde henne en bit bort så att tjejerna som omringat henne inte skulle se oss. "Tack så mycket" sa tjejen. "Det är lugnt, det såg ut som du behövde hjälp" svarade jag. "Förresten, jag heter Samira" sa hon. "Jag är Therese" sa jag och log. Sedan förvann mitt leende gradvis. "Vet du varför du blev omringad?" frågade jag försiktigt. "De märkte nog att jag var kompis med killarna, och kanske mer än kompis med Niall och de ville säkert hota mig så att de fick träffa killarna." svarade Samira. Varför skulle de vilja träffa de där killarna? Tanken åkte runt och runt i mitt huvud. Plötslig kom jag på vad det var som mitt undermedvetna hade tänkt och innan jag hann behärska mig så frågade jag: "Vem Niall?" Nu när jag tänkte på det kom jag på att det hade varit fem ganska unga killar och än lite äldre, antagligen Paul, deras livvakt. "Niall Horan" svarade Samira efter ett tag.
Nu var det säkert, jag hade precis stått fem meter från One Direction. ONE DIRECTION! "Är du ett fan?" frågade Samira och log, hon hade antagligen sett min reaktion. "Kind of" svarade jag och log stort. "Då ska du få träffa dem när de kommer tillbaka från Irland!" sa Samira glatt. "Du är bäst" sa jag och kramade henne. Sedan bytte vi nummer och började berätta om oss själva för varandra. Tillslut skilde vi oss åt för att Samira skulle ta bussen och jag skulle åka taxi.

- - -
Ganska kort med mer hann jag inte.. Therese, nu är du med iallafall! Hoppas du är nöjd med vad jag skrev och du kommer självklart att vara med i flera kapitel :)

Föregående: (Nialls Perspektiv) "Jag ville säga en sak till dig" sa jag. Samira tittade nyfiket på mig och väntade på en fortsättning. "Vi har ju inte känt varandra speciellt länge, men..." började jag. "Men.. Vadå?" frågade Samira med oroliga ögon. "...Jag älskar dig" andades jag ut.

- - -

Samiras perspektiv
Jag blundade och nöp mig i armen. Det gjorde ont vilket tydde på att jag inte drömde. Hade Niall precis sagt att han älskade mig?. Jag bet mig i läppen och återvände till verkligheten. "Kan du svara? Det känns ganska pinsamt annars." sa Niall med en 'jag känner mig obekväm i denna situationen' blick. Jag gick fram och pussade honom på kinden och viskade i hans öra "jag älskar dig också".

Nialls Perspektiv
Ett lyckorus for igenom hela min kropp, från topp till tå och jag log som ett fån. Jag sträckte fram min hand mot Samira som tog den och vi började gå, hand i hand. Vi gick mot min och Zayns lägenhet eftersom vi bestämt att Samira skulle hjälpa mig att packa så att vi kunde vara tillsammans så mycket som möjligt.
När vi kom fram så kom jag på att jag glömt nyckel, så jag plingade på en massa gånger och hoppades att Zayn skulle vara hemma.

Zayns Perspektiv
Jag undrade när Niall skulle komma tillbaka, han kanske hade gått till Samira, men han behövde ju packa. Jag blev nästan lite irriterad på honom, helt utan anledning. Precis då ringde det på dörren, det ville inte sluta att ringa, så jag sprang fram till dörren, öppnade den och skriksjöng "Niall, Niall, din lilla ätmaskin. Nialler, Nialler, nu måste du packa din väska till iiiiiiiiiiirland." När jag sjungit klart min fina sång tittade jag på Niall som stod och tittade lite konstigt på mig. Jag spärrade upp ögonen när jag såg att Niall inte var ensam, utan att Samira stod bredvid honom. Samira hade en ganska chockad min och jag tittade ner i marken. Såklart och typiskt att jag hade skämt ut mig totalt för henne. "Förlåt, jag såg inte dig" sa jag till Samira, som började skratta. Niall hängde på Samiras skrattande och snart låg vi alla tre på golvet och hade ont i magen för vi hade skrattat så mycket. När vårt skratt var slut så gick Niall och Samira in till Nialls rum och innan Niall gick in så stannade han till och gjorde tummen upp medan han log stort. Jag fattade snabbt att han menade att det gick bra mellan han och Samira. Jag gjorde tummen upp tillbaka och fortsatte in i mitt sovrum där jag la ned den sista tröjan jag skulle ha med mig. Nöjt stängde jag väskan, men öppnade den snabbt igen för att lägga in en extra burk med mitt favoritvax. Sedan la jag mig på sängen och gick in på twitter med mobilen. Jag tittade på min egna profil, över tre miljoner följare fanns där, och jag började svara på några tweets från fans för att göra dem glada.

Fyra timmar senare
Samiras perspektiv
"Niall, vi måste åka nu!" ekade Zayns röst. "Vill du följa med till flygplatsen?" frågade Niall och jag nickade försiktigt mot honom. Vi gick ut genom dörren och Niall tog tag i min hand. Inne i bilen som väntade satt Louis, Harry, Liam och Paul.
Vi alla satt tysta under bilresan och när vi kom fram kände jag en tår som försökte tränga sig fram. Jag torkade snabbt bort den och tog Nialls hand. Det var inga av One Directions fans på flygplatsen vad man kunde se, vilket jag själv tyckte var skönt, för då kunde jag ta farväl av killarna i lugn och ro. Det var knappt någon kö vid incheckningen, så efter allt för kort tid var det dags för killarna att gå genom säkerhetskontrollen. "Jag kommer sakna dig, Samira!" sa Niall "Jag kommer att sakna dig ännu mer" svarade jag och gav Niall en stor, varm kram som han besvarade. Det var sista gången på länge som jag skulle få dra in hans underbara doft. Jag sa Hejdå till de andra killarna med varsin kram och innan de försvann kom Niall tillbaka och gav mig en puss på munnen. Jag log och kramade honom för sista gången på en hel vecka.
Nialls ryggtavla försvann längre och längre bort.
"Vem är du?" "Känner du OneDirection" "Dejtar du Niall?" En skara på åtta tjejer tittade ilsket på mig. De var alla kraftigt översminkade och pratade i en ton som sa: 'Här bestämmer jag'. "Men svara då!" sa en blond tjej kaxigt. Vad skulle jag svara? Panikslaget tittade jag mig omkring, men insåg snabbt jag var omringad av tjejerna.

- - -

Kapitel 13, varsågoda! :)
Förresten följ gärna min novell på bloglovin! Länk i menyn eller så söker du bara på http://Onenovdirection.blogg.se/
X

Föregående: (Nialls Perspektiv) När jag kom hem var Zayn hemma och han satt och tittade på TV, ingen ovanlig syn.
"Hur gick det?" frågade han när han såg mig. "Bra" svarade jag hemlighetsfullt. Zayn tog en kudde och kastade på mig, men sedan återvände han till TV:n.
Jag gick in till köket och bredde några mackor då jag hörde mage kurra. Mackorna tog jag till soffan och slog mig ner bredvid Zayn.

Zayns Perspektiv
"NIAAAAALL, VAKNAAAA!!!" skrek jag för att väcka Niall. Niall vred på sig, men ignorerade annars min uppmaning. Jag började istället att kittla Niall och tillslut började han skratta och satte sig nyvaket upp i hans säng. "Vi ska till Irland ikväll och vi ska vara där i en vecka, så du måste packa!" sa jag. Niall fick en liten gnista i sina ögon. "Irland, vad ska vi göra där?" "Vi ska ha några spelningar i Dublin" svarade jag, varför hade Niall inte koll på det? "Samira" utbrast Niall. "Vad är det med Samira?" frågade jag och försökte låta irriterad, men i själva verket var jag nyfiken. "Jag måste ringa henne" svarade Niall och tog upp sin mobil.

Nialls perspektiv
Signalerna gick fram och tillslut svarade hon. "Samira" sa hon med en trött röst. "oh, förlåt, väckte jag dig?" frågade jag oroligt. "Det gör inget Niall, jag såg inte att det var du." "Jag undrar om vi kan ses vid milkshake bar? Vi ska åka till Irland ikväll och jag vill gärna träffa dig innan det." "Självklart" svarade Samira och jag kunde höra att hon log. "Om tio?" frågade jag. "Om tio" svarade Samira och vi la på. Jag tog snabbt på mig en grön lacoste tröja och ett par beiga shorts, sedan fixade jag till mitt hår och borstade mina tänder. "Vart ska du?" frågade Zayn när jag höll på att knyta mina skor. "Milkshake bar, träffa Samira". Zayn suckade lite lätt, men log. Han visste att Samira gjorde mig glad.
Eftersom det inte var särskilt långt till milkshake bar, så valde jag att gå, i en snabb takt och fyra minuter senare var jag framme. Samira stod redan utanför och när jag såg henne sprang jag fram för att ge henne en kram. Hon besvarade kramen och vi gick in. Vi beställde varsin jordgubbsmilkshake och satte oss ner vid ett bord i hörnet. "Jag och bandet kommer att ju åka till Dublin, och vi ska vara borta i en vecka." sa jag och såg att Samira slutade le. "Jag kommer att sakna dig!" sa hon och mitt hjärta gjorde en volt. "Jag kommer sakna dig mer" svarade jag och Samira fick tillbaka sitt vackra leende. "Kan vi inte gå ut till parken istället, det är så varmt här." föreslog Samira och jag höll med. Vi drack upp våra milkshakes och gick ut. "Ska det bli skönt att komma till Irland?" frågade Samira och jag log. "Ja, då kan inte killarna reta mig för min dialekt eftersom jag inte kommer vara på långa vägar ensam om att ha den.." sa jag och låtsades vara ledsen, men sedan började jag skratta. Vi skrattade länge tillsammans och satte oss på en bänk eftersom vi kommit fram till parken. "Jag ville säga en sak till dig" sa jag. Samira tittade nyfiket på mig och väntade på en fortsättning. "Vi har ju inte känt varandra speciellt länge, men..." började jag. "Men.. Vadå?" frågade Samira med oroliga ögon. "...Jag älskar dig" andades jag ut.

- - -

Jag vet att detta kapitel var kort, men det är ju bättre än inget, huh? :)
BTW: hade besöksrekord igår, Välkomna alla nya läsare! Hoppas ni gillar novellen! X

MMD 11

Föregående: (Nialls perspektiv) "Varför bjöd du mig hit på middag?" Tonfallet var svårt att tolka, men det var iallafall inget irriterad eller ironiskt över det, utan mer glad nyfikenhet.
"För att jag tycker att du är speciell, när jag såg dig igår, när du var där stilla under stentrappan, kändes det som om du hela tiden hade funnits i mitt liv. Jag blev lite rädd när du bara låg där stilla. Som om du vore död." svarade jag. Det var verkligen svårt att förklara, men när jag först sett Samira kändes det verkligen som om att jag hade känt henne hela livet.
Samira böjde sig fram mot mig.
"Du är speciell du med" viskade hon och jag kände att jag log.

- - -

Samira hade sin högra hand på bordet, så jag tog den i min och tryckte lätt till. Samira log från andra sidan och jag kände att en stöt gick igenom hela mig. Servitören kom fram med vad vi beställt och Samira tittade nöjt ner mot sin tallrik. Jag släppte Samiras hand och vi började äta medan vi småpratade. När vi ätit upp och även fått crème brulee som efterrätt så sa jag:
"Jag måste visa dig något!"
"Vad?" frågade Samira nyfiket.
"Kom" svarade jag och tog hennes hand. Vi tog våra saker och jag betalade maten vid kassan. Vi satte oss i bilen och jag tog fram ögonbindeln igen och Samira suckade, men log.
Jag började köra bilen och nu var Samira helt tyst, det enda som hördes var hennes andetag. När vi kommit fram till samma plats med utsikten som vi varit på innan, gick jag ut ur bilen och öppnade hennes dörr. När hon satt där med ögonbindeln fick jag lust att kyssa henne, men behärskade mig. Det här var egentligen bara andra gången jag träffade henne och jag ville inte förstöra det lilla vi byggt upp genom att gå för fort fram. Istället tog jag av Samira ögonbindeln som egentligen var min tröja. Både Samiras mun och ögon blev vidöppna när hon tittade ut över utsikten. Själv hade jag nästan glömt bort den fantastiska solnedgången när jag tittat på Samira. Nu trodde jag definitivt på kärlek vid första ögonkastet.

Samiras Perspektiv
Niall lossade på ögonbindeln för mina ögon och jag tittade framåt. Det var exakt samma plats som innan, men nu va det en solnedgång där också. Det var ännu vackrare med solnedgången än vad det hade vart med regnbågen tidigare. Jag tänkte på att Niall hade gjort allt detta för mig, och log ännu mer eftersom jag redan log. Vi satte oss på samma bänk som vi suttit på innan och jag lutade mitt huvud mot Nialls axel.

Nialls Perspektiv
När vi satt oss ner på bänken, kände jag att Samira lutade sig mot min axel. Samiras andetag blev tyngre och tyngre och jag förstod att hon tillslut hade somnat. Hon var så vacker då hon sov, det var så jag sätt henne först, fast då hade hon varit avsvimmad.
Jag böjde mig framåt och pussade henne mjukt på pannan. När det gått ett tag så började jag att frysa, så jag bestämde mig för att bära Samira in till bilen. Jag lyfte upp henne, men hon vaknade när hon var i min famn och gäspade lite. "Sovit gott?" frågade jag och blinkade med ena ögat. Samira nickade som svar och jag satte henne försiktigt ner, då vi kommit fram till bilen. "Förlåt att jag somnade" sa Samira. "Du är så söt när du sover, så det är lugnt" svarade jag och log, Samira fick mig att le hela tiden.
Vi satt tysta medan vi åkte, det var ingen pinsam tystnad utan mer en behaglig tystnad. När vi kom fram utanför Samiras hus stannade jag bilen. "Tack för ikväll" sa jag till Samira. "Tack för att du tog mig till den fantastiska platsen." Svarade Samira och böjde sig fram för att krama mig. Vi kramades hårt och jag pussade Samira på kinden, sedan sa hon Hejdå och gick ut. Jag fortsatte köra hem till mig, medan jag tänkte på Samira. Hon var verkligen speciell, jag hade aldrig någonsin tagit med någon annan till platsen vi varit på, och inte känt som jag nu kände för någon annan.
När jag kom hem var Zayn hemma och han satt och tittade på TV, ingen ovanlig syn.
"Hur gick det?" frågade han när han såg mig. "Bra" svarade jag hemlighetsfullt. Zayn tog en kudde och kastade på mig, men sedan återvände han till TV:n.
Jag gick in till köket och bredde några mackor då jag hörde mage kurra. Mackorna tog jag till soffan och slog mig ner bredvid Zayn.

- - -
Inte jättelångt kapitel, menmen
Har sätt att jag fått några nya följare på bloglovin' också, sånt gör mig glad. Tack även för alla fina kommentarer! :)