Heej och oj! 1Dbildbomb och info
hej alla fina! Det var länge sedan jag uppdaterade här. 3 månader sen!
Jag har varit helt oinspirerad att skriva på novellen på länge (Jaa det har ni ju märkt) men det tar så sjukt långt tid att skriva ett kapitel + att man måste ha (iaf jag) en bomb med inspiration!!
En sak som även påverkat att jag inte har uppdaterat er med fräscha kapitel är att jag se fastnat för engelska. Brittiska.
Hela tiden är det engelska runt omkring mig och jag har fått som en dröm att kunna prata perfekt brittiska haha.
Men detta gör så att jag läser alla one direction saker på engelska (med undantag från onedirectionsweden.se och onedirectionswe.blogg.se så är det mesta på engelska)
Och nej, det gjorde jag inte innan på samma sett ;)
Jag har blivit en stooor instagram imagines läsare.
En Imagine är om ni inte vet det som aa, som det låter, en (Har glömt vad Imagine heter på svenska detta var ju lite pinsamt) aja men ni fattar ;) Visar några exempel här nedan... :)
(Efter all text)
Jag har även läst hela "Dark" som är en fanfic som hela fanbasen pratar om.
Dark är en novell på engelska som handlar om Bo och Harry.
"Do i frighten you?" Är det 'kändaste' citatet därifrån. ;)
Juste om ni vill följa mig och min Fangirl genom egenskrivna imagines så följ jättegärna min instagram!
@hey1dimagines
Till Imorrn (1/2) har jag skrivit flera Harry imagines då det är hans födelsedag juu :) 19 år!!
Har ni sett bilden "Vad man ska göra på hans födelsedag"? Kan lägga upp den också ;)
Okej ni får en mini spam av sköna one direction bildeeer. Kay?
Så glöm inte att följa
@hey1dimagines
Så hörs vi snart, deal? ;)
NJUT AV BILDERNA NU ❤
TVÅ FRÅGOR:
1. visst har Zayn blivit snyggare nu?! Tycker det har förändrats mest (alltså att man såg skillnad) när de va i Japan
2. Vem har du som favorit? Och ja, det är okej att favorisera ;)
Niall James Horan tycker jag själv bäst om
Kapitel 6 Belive in Love
Föregående: Jag lutade mig bakåt i stolen och blundade, varför hade pappa velat att jag skulle åka hit till London? För att hans kompis bodde där? För att skydda mig mot mamma? Jag kunde verkligen inte förstå anledningen. Inne i mitt huvud försökte jag komma på saker som var bra med London. Det enda jag kom på var affärerna.
Jag tog upp min mobil igen och såg att det stod "Your photo made it to the popular page" jag log och såg följarna strömma in som alltid när man hamnat på populära sidan.
Mitt liv hade verkligen förändrats på några dagar. Från att vara nästan perfekt till ett skitliv med en galen mamma som mördat hennes man och även mordhotat sin dotter som nu, ja, flydde? Det lät ju som en skräckfilm..
Jag rös till när jag hörde mammas ord eka inom mig: "Vet du vad, miss Lisa perfekt Ek, om jag hade något till hands och inte de här jobbiga vakterna runt mig så skulle jag inte tvekat att låta dig få samma öde i helvetet som din far."
En ensam tår försökte tränga sig upp, men jag stoppade den. Ingen skulle få för sig att jag var någon som jag inte var, jag skulle hålla ihop mig själv, inte gråta i onödan.
Jag tog upp SOLO från min väska och började läsa, ända tills planet hade landat.
…
Jag kunde inte låta bli att le när jag vandrade in genom Londons största flygplats. Försök själv, att komma till London utan att le...
Min blick vandrade från skylt till skylt och smidigt letade jag mig fram till rullbandet där mina resväskor skulle komma inom en snar framtid. Medan jag stod och väntade kom en kille fram till mig. ”What is your beautiful name, dear?” hans engelska var hemsk och jag ignorerade honom, han förtjänade verkligen inte min uppmärksamhet.
Resväskorna började komma och tur som jag hade kom mina två väskor bland de första. Killen som hade pratat med mig stod fortfarande och glodde på mig, men nu var hade han inte ens ett leende på läpparna utan hans ansikte var ett enda stort peddo-smile.
När jag tittade på hans ansikte märkte jag att jag kände igen honom, jag kom inte på från vad, men det var inte något som var bra.
Jag rös till och fortsatte att gå. Ett minne gled förbi i min hjärna. Jag tittade på killen igen.
Nu visste vart jag kände igen honom från, han var killen som nästan hade våldtagit mig en gång innan förra sommaren.
Jag hade varit i Stockholm under helgen och sent på söndagen hade jag tagit ett sent tåg tillbaka till Göteborg. Där på tågstationen hade ett gäng väldigt fulla 30 åringar följt efter mig i över två timmar. Först inne på tågstationen, men sedan även ut genom den och genom stan. Självklart hade jag inte gått hem utan runt i en stor del av Göteborg för att de inte skulle veta vart jag bodde. När jag hade gått ungefär en och en halvtimme kände jag knappt igen mig, och efter ytterligare fem minuter visste jag inte vart jag var.
Jag beslutade mig då för att vända mig mot killgänget och fråga vad de ville mig, vilket i efterhand kändes helt idiotiskt, inte det smartaste jag gjort den kvällen.
När jag hade frågat vad de gjorde, sprang en av de fem killarna fram till mig och börja ta av sig tröjan och sedan även sina byxor. Äcklat hade jag tittat bort, men jag hade inte varit snabb nog, i ett ögonblick hade jag haft ögonkontakt med killen och det gjorde att han fick en ännu galnare blick än vad han haft innan. Han kom fram till mig och drog av mig jackan, som jag hade öppen eftersom det var ganska varmt ute.
Sedan försökte jag hålla emot men killens kompisar hade kommit fram till oss och höll fast mig, så den första killen lyckades ta av mig mina skor och mina jeans. Jag skakade av rädsla och började sparka på den killen som nu fingrade på min tröja.
Först fick jag ingen träff men sedan lyckades jag sparka honom mellan benen och då hade han kvidit och sedan fallit bakåt. Det var tydligt att han jag lyckats bli av med bestämde över gänget, för så fort han fallit till marken släppte de andra fyra killarna greppet om mig och jag hade tagit mina kläder och sprungit därifrån samma väg som jag kommit.
Ute bland personerna som stod och väntade fanns en kille med en skylt där det stod ”Lisa Ek”, fast han hade inte behövt ha skylten, jag kände väl igen honom från alla foton som pappa visat mig. Det var Björn. Min första impuls var att springa fram till Björn och ge honom en stor kram, men jag kunde inte bara göra så, det var verkligen inte jag.
Björn kände igen mig och vinkade så att jag skulle komma åt det hållet han stod.
”Känner du igen mig?” Frågade han och log lite
Jag svarade, och log faktiskt.
”Klart jag gör!” Han log och visade med en gest åt vilket håll vi skulle gå. Småskrattandes åt hans roliga min följde jag efter, men sedan kom jag på att jag inte ville vara här i London och spände blicken i alla killar under 30 som gick förbi, vilket gjorde att de tittade ner i marken som om de gjort något fel. Jag skrattade inom mig och fortsatte ge folk obehagliga blickar som om det var deras fel att jag var här i London.
Vi kom fram till Björns bil vilken visade sig vara en BMW som såg rätt ny ut. Sätena var av läder och riktigt sköna. Pappa hade några gånger berättat att Björn älskar bilar och att han hade fyra stycken varav en bara för att mecka med, göra om och förbättra.
När vi satt i bilen började Björn prata igen. ”Jag har en son, som du kanske vet”
Jag tittade förvånat på Björn. Hade han en son? Det hade pappa aldrig sagt ett ord om.
”Han heter Daniel och är två år äldre än dig, alltså nitton. Fast han bor fortfarande hemma, men han letar efter en lägenhet att flytta till när han har råd.” Jag tittade förvånat upp och lät det som Björn sagt eka i mitt huvud. Min första tanke hade varit att det var en sexåring.
”Kan Daniel svenska?” frågade jag Björn. Han dröjde ett tag innan han svarade.
”Nej, men jag önskar att han kunde” Björn tittade bort för ett ögonblick. ”Och Jag önskar att jag hade lärt honom det när han var mindre. ”
”Men nu har du mig, som du kan prata svenska med ”sa jag för att rycka upp honom lite.
Han log och klappade mig på axeln samtidigt som han svängde in på en lite mindre väg och kort därefter stannade han bilen.
Det var en stor, vit villa som vi gick in i. Inte ens om jag försökte kunde jag föreställa mig att jag skulle bo i det här huset. Bo. Flytta.
Jag bodde inte i Göteborg längre. Jag bodde i London. Huset som jag bott i så länge jag kunde minnas var nu sålt. Det kändes tomt när jag tänkte på det.
Jag tog av mig skorna och Björn ställde mina resväskor nära den vita trappan som man tydligt såg när man kom in i huset. ”Ditt rum är direkt till vänster när du gått upp för trappan” sa Björn och jag nickade som svar, samtidigt som jag såg en gestalt komma ner för trappan.
Det var en kille i tjugo års åldern. Hans ögon var bruna och hans hår var lockigt. Han log och kom fram till mig, tog i min hand och sa ”I'm Liam, nice to meet you”. Jag log och svarade.
Plötsligt dök det upp en annan kille bredvid Liam. Han hade mörkare hår och var kraftigt byggd. Han dunkade Liam i ryggen och tittade sedan upp på mig. ”Hi Lisa, Daniel is my name and I hope you will enjoy to share this house with me and dad.”
”Thank you” Svarade jag kort, och började sedan gå upp för trappan.
”Daniel, I would n't be sad if you take up my bags” sa jag innan jag stängde dörren.
När jag hade sett mitt rum skämdes jag lite att jag varit så vass. Jag visste att jag inte borde vara vass mot de jag skulle bo med, men min hjärna ville hela tiden ha någon att skylla på, skylla på någon att det var dennes fel att jag behövt flytta från charmiga Göteborg till London.
Rummet var ganska enkelt, vitt med lila gardiner, ett skrivbord, en garderob och en stor säng, men det syntes att de Björn och Daniel hade kämpat för att jag skulle trivas. Jag la mig ner på dubbelsängen och kudden blev ofrivilligt blöt av tårar. Pappa hade försvunnit och mamma brydde sig inte om mig längre. Varför hände det här mig?
Det knackade på dörren. Automatiskt satte jag mig upp i sängen och höll kudden för ansiktet så att personen som kom in inte skulle se mig gråta. Dörren gläntades och Daniels huvud stack in
”Do you mind if...” Trött av tårar nickade jag åt honom att komma in.
Har skaffat twitter till denna novellblogg nu!
Följ @onenovdirection (snabblänk finns högst upp i menyn)
Vi säger såhär: Följ mig och skriv din novellblogg i en tweet och tagga mig så RT jag den till mina följare!
Förresten, följ mig på bloglovin' också (ikonen under twitter)
OCH JA; KAPITEL 6 ÄR PÅVÄG OCH BLIR EXTRA LÅNGT!
HAR SKRIVIT OM DETTA INLÄGG TRE GÅNGER NU
Följ @onenovdirection (snabblänk finns högst upp i menyn)
Vi säger såhär: Följ mig och skriv din novellblogg i en tweet och tagga mig så RT jag den till mina följare!
Förresten, följ mig på bloglovin' också (ikonen under twitter)
OCH JA; KAPITEL 6 ÄR PÅVÄG OCH BLIR EXTRA LÅNGT!
HAR SKRIVIT OM DETTA INLÄGG TRE GÅNGER NU
Kapitel 5 Belive in Love
Det hade varit en orolig tid för hela Sverige. Utlandet hade inte brytt sig någonting, 'sådant hände ju hela tiden i deras länder'.
"Jag var mördaren" väste Jane
•
LISA
Alla mina saker var nerpackade i två resväskor och ett handbagage. Vi hade åkt tillbaka till Stockholm för att åka till arlanda och nu var vi inne i flygplatsen. Anna-Karin stod bredvid mig. Jag hade börjat hata henne mer och mer från stunden då hon kritiskt hade tittat på alla mina kläder som jag packat ner. Saken blev verkligen inte bättre nu när hon stod bredvid mig med samma vakande ögon som om jag skulle vara 5 år.
Min mun var ett rakt streck och mina ögon var avsmalade. Jag kunde inte förstå varför jag skulle till London, allt skulle bara bli fel där, det kände jag på mig. Allt.
Det var vår tur vi incheckningen och jag tog fram passet och biljetten. När den gråhåriga tanten bakom disken fick se passet tittade hon upp en extra gång. "Jag har färgat håret brunt, om du undrar" snäste jag när hon tittat upp och ner från passet och mig ytterligare en gång. Tanten nickade och tog snabbt mina två resväskor och la upp på bandet.
Anna-Karin hade äntligen lämnat mig och nu jag var på andra sidan om gaten. Jag gick in i en tidningskiosk, köpte två påsar godis, tidningen SOLO, och ett paket tuggumi.
Det var en timma kvar tills flyget skulle gå, så jag bestämde mig att skaffa lite vänner, om jag ändå inte hade något bättre för mig. Att skaffa vänner var något jag var bra på iallafall. Jag tittade mig runt och såg en blond kille sitta vid ett bord ätandes på en glass. Smidigt gick jag fram och svängde mig in på bordets motsatta sida. "Ledigt här?" jag log mitt bästa leende och hoppades att den blonda kalufsen skulle titta upp. Ett par gröna ögon mötte mina. Ofrivilligt öppnades min mun när jag såg vem det var.
Det var Sven. Det var Sven snygg.
Sven tog sina händer ovanpå bordet som för att resa sig upp och gå. Kvickt la jag mina händer ovanpå hans så att han inte kunde röra dem. Han tittade upp. Svens ögon mötte mina och hans blick var iskall. "Vad vill du mig? Du är jävligt falsk. Först hjälper jag dig, utan att du ens säger varför, sedan tackar du mig inte ens, du vänder bara ryggen till mig och går!" Sven försökte ta loss sina händer och gå, men jag tog honom i händerna istället. "Jag kan berätta varför jag gick dit, om du sätter dig ner." sa jag, i hopp om att han skulle stanna kvar. Sven tvekade, men sedan tog hans nyfikenhet över. "Varför skulle du till polisen då?" Jag svalde. "Min mamma mördade min pappa, det var därför min telefon ringde. Polisen hade tågbiljetten tillbaka till Göteborg och det var därför jag gick dit." sa jag och försökte låta lugn och oberörd. Svens ögon var uppspärrade. "Din mamma gjorde vad?" "Precis vad du hörde. Min mamma mördade min pappa, så nu har jag ingen pappa längre och min mamma är psykiskt sjuk, dessutom mordhotade hon mig också, därför ska jag flytta till London nu." Helt oväntat ställde sig Sven upp och jag kände besvikelsen komma. Nu hade jag trott att han skulle stanna kvar iallafall lite. Men istället för att gå iväg började han gå till min sida av bordet. Automatiskt ställde jag mig upp och Sven sina armar runt mig. Han kramade mig länge, och det var den bästa känslan jag hade känt på länge. Jag lutade mitt huvud mot hans nacke. Just nu visste jag att han brydde sig och det sista jag ville var att släppa taget om honom. Jag ville att alla runt omkring, hela flygplatsen, hela världen skulle titta på när vi kramade varandra, det kändes bra i varenda liten muskel. Hans mun kom nära mitt öra, och han öppnade munnen för att viska. En skön rysning for genom min ryggrad. "Ditt flyg går om tjugo minuter, de ska ta ombord alla om två minuter." Jag blev lite besviken inombords när han sa "ditt". Han skulle inte samma flyg som mig.
Jag kände mig ensam när jag flyget hade åkt med ingen som jag kände på samma flyg. Och jag hade ingen ork att vara social, dessutom satt jag vid fönstret vilket gjorde att jag behövde resa mig upp, för till vänster om mig satt en brittisk tant som läste en bok.
Istället tog jag fram min mobil, glad att de hade internet på flyget, och gick in på Instagram.
Jag gillade några bilder och tog sedan ett foto där jag hade håret på ena sidan. "On the airplane on my way to London" skrev jag och publicerade bilden.
Jag lutade mig bakåt i stolen och blundade, varför hade pappa velat att jag skulle åka hit till London? För att hans kompis bodde där? För att skydda mig mot mamma? Jag kunde verkligen inte förstå anledningen. Inne i mitt huvud försökte jag komma på saker som var bra med London. Det enda jag kom på var affärerna.
Jag tog upp min mobil igen och såg att det stod "Your photo made it to the popular page" jag log och såg följarna strömma in som alltid när man hamnat på populära sidan.
Mitt liv hade verkligen förändrats på några dagar. Från att vara nästan perfekt till ett skitliv med en galen mamma som mördat hennes man och även mordhotat sin dotter som nu, ja, flydde? Det lät ju som en skräckfilm..
Jag rös till när jag hörde mammas ord eka inom mig: "Vet du vad, miss Lisa perfekt Ek, om jag hade något till hands och inte de här jobbiga vakterna runt mig så skulle jag inte tvekat att låta dig få samma öde i helvetet som din far."
En ensam tår försökte tränga sig upp, men jag stoppade den. Ingen skulle få för sig att jag var någon som jag inte var, jag skulle hålla ihop mig själv, inte gråta i onödan.
Jag tog upp SOLO från min väska och började läsa, ända tills planet hade landat.
"Jag var mördaren" väste Jane
•
LISA
Alla mina saker var nerpackade i två resväskor och ett handbagage. Vi hade åkt tillbaka till Stockholm för att åka till arlanda och nu var vi inne i flygplatsen. Anna-Karin stod bredvid mig. Jag hade börjat hata henne mer och mer från stunden då hon kritiskt hade tittat på alla mina kläder som jag packat ner. Saken blev verkligen inte bättre nu när hon stod bredvid mig med samma vakande ögon som om jag skulle vara 5 år.
Min mun var ett rakt streck och mina ögon var avsmalade. Jag kunde inte förstå varför jag skulle till London, allt skulle bara bli fel där, det kände jag på mig. Allt.
Det var vår tur vi incheckningen och jag tog fram passet och biljetten. När den gråhåriga tanten bakom disken fick se passet tittade hon upp en extra gång. "Jag har färgat håret brunt, om du undrar" snäste jag när hon tittat upp och ner från passet och mig ytterligare en gång. Tanten nickade och tog snabbt mina två resväskor och la upp på bandet.
Anna-Karin hade äntligen lämnat mig och nu jag var på andra sidan om gaten. Jag gick in i en tidningskiosk, köpte två påsar godis, tidningen SOLO, och ett paket tuggumi.
Det var en timma kvar tills flyget skulle gå, så jag bestämde mig att skaffa lite vänner, om jag ändå inte hade något bättre för mig. Att skaffa vänner var något jag var bra på iallafall. Jag tittade mig runt och såg en blond kille sitta vid ett bord ätandes på en glass. Smidigt gick jag fram och svängde mig in på bordets motsatta sida. "Ledigt här?" jag log mitt bästa leende och hoppades att den blonda kalufsen skulle titta upp. Ett par gröna ögon mötte mina. Ofrivilligt öppnades min mun när jag såg vem det var.
Det var Sven. Det var Sven snygg.
Sven tog sina händer ovanpå bordet som för att resa sig upp och gå. Kvickt la jag mina händer ovanpå hans så att han inte kunde röra dem. Han tittade upp. Svens ögon mötte mina och hans blick var iskall. "Vad vill du mig? Du är jävligt falsk. Först hjälper jag dig, utan att du ens säger varför, sedan tackar du mig inte ens, du vänder bara ryggen till mig och går!" Sven försökte ta loss sina händer och gå, men jag tog honom i händerna istället. "Jag kan berätta varför jag gick dit, om du sätter dig ner." sa jag, i hopp om att han skulle stanna kvar. Sven tvekade, men sedan tog hans nyfikenhet över. "Varför skulle du till polisen då?" Jag svalde. "Min mamma mördade min pappa, det var därför min telefon ringde. Polisen hade tågbiljetten tillbaka till Göteborg och det var därför jag gick dit." sa jag och försökte låta lugn och oberörd. Svens ögon var uppspärrade. "Din mamma gjorde vad?" "Precis vad du hörde. Min mamma mördade min pappa, så nu har jag ingen pappa längre och min mamma är psykiskt sjuk, dessutom mordhotade hon mig också, därför ska jag flytta till London nu." Helt oväntat ställde sig Sven upp och jag kände besvikelsen komma. Nu hade jag trott att han skulle stanna kvar iallafall lite. Men istället för att gå iväg började han gå till min sida av bordet. Automatiskt ställde jag mig upp och Sven sina armar runt mig. Han kramade mig länge, och det var den bästa känslan jag hade känt på länge. Jag lutade mitt huvud mot hans nacke. Just nu visste jag att han brydde sig och det sista jag ville var att släppa taget om honom. Jag ville att alla runt omkring, hela flygplatsen, hela världen skulle titta på när vi kramade varandra, det kändes bra i varenda liten muskel. Hans mun kom nära mitt öra, och han öppnade munnen för att viska. En skön rysning for genom min ryggrad. "Ditt flyg går om tjugo minuter, de ska ta ombord alla om två minuter." Jag blev lite besviken inombords när han sa "ditt". Han skulle inte samma flyg som mig.
Jag kände mig ensam när jag flyget hade åkt med ingen som jag kände på samma flyg. Och jag hade ingen ork att vara social, dessutom satt jag vid fönstret vilket gjorde att jag behövde resa mig upp, för till vänster om mig satt en brittisk tant som läste en bok.
Istället tog jag fram min mobil, glad att de hade internet på flyget, och gick in på Instagram.
Jag gillade några bilder och tog sedan ett foto där jag hade håret på ena sidan. "On the airplane on my way to London" skrev jag och publicerade bilden.
Jag lutade mig bakåt i stolen och blundade, varför hade pappa velat att jag skulle åka hit till London? För att hans kompis bodde där? För att skydda mig mot mamma? Jag kunde verkligen inte förstå anledningen. Inne i mitt huvud försökte jag komma på saker som var bra med London. Det enda jag kom på var affärerna.
Jag tog upp min mobil igen och såg att det stod "Your photo made it to the popular page" jag log och såg följarna strömma in som alltid när man hamnat på populära sidan.
Mitt liv hade verkligen förändrats på några dagar. Från att vara nästan perfekt till ett skitliv med en galen mamma som mördat hennes man och även mordhotat sin dotter som nu, ja, flydde? Det lät ju som en skräckfilm..
Jag rös till när jag hörde mammas ord eka inom mig: "Vet du vad, miss Lisa perfekt Ek, om jag hade något till hands och inte de här jobbiga vakterna runt mig så skulle jag inte tvekat att låta dig få samma öde i helvetet som din far."
En ensam tår försökte tränga sig upp, men jag stoppade den. Ingen skulle få för sig att jag var någon som jag inte var, jag skulle hålla ihop mig själv, inte gråta i onödan.
Jag tog upp SOLO från min väska och började läsa, ända tills planet hade landat.
•
Så! Nu har min dator kommit och jag kommer uppdatera regelbundet igen! Kommentera gärna vad ni tycker (kort kapitel jag vet)
Om länkbyten dårå: JAG GÖR LÄNKBYTEN, MEN BARA I MENYN, så nu vet ni det
Kram
tillbaka snart! + design
ni får även en bild på niall att dregla över!XKapitel 4 Belive in love
KARL
"Skriv ditt himla testamente då, men det måste gå fort, snart är ditt liv över" hennes röst lät hotfull och beredd att göra vad som helst. Jag öppnade bläckpenna och började snabbt krafsa ner vad jag ville ha sagt medan jag hoppades att det skulle vara läsbart. Från mitt högra ben sipprade det lite blod, men det kändes knappt. Hon hade sagt att det bara var fördrinken. Vad hade hänt med min Jane? Hon som var nöjd med sitt jobb men föredrog att ta det lugnt och vara hemma, även fast det sällan blev så. Jane, som hela tiden sa att vi måste göra fler saker med Lisa. Fina Jane, vad hade hon tagit vägen?
"7 minuter levnadstid kvar" Janes röst lät tom och ihålig. Jag böjde mig ner och fortsatte att skriva. Jag hade aldrig vetat hur man skrev ett testamente, och jag kunde ju knappast lära mig det nu, så det fick bli som små meddelanden. Mina tankar kom till Lisa. Lisa, hon skulle säkert vilja bo i en egen lägenhet nu, men hon var faktiskt bara sjutton och när Jane skulle bli fri, om hon överhuvud taget skulle bli tagen skulle hon nog göra något hemskt mot Lisa.
"5 minuter"
Björn, min bardomskompis fick det bli, han var den enda person jag helt och hållet litade på i denna värld. Jag skrev snabbt klart vad jag ville ha sagt och funderade om jag skulle skriva något, mer kanske rentav till Jane?
"4 minuter av ditt liv kvar"
Medan jag tänkte så det knakade gick tiden, fort, och jag kom inte på en enda liten sak.
"Nu får du sluta skriva" sa Jane och tog papperet från mina händer. Hon hade lovat att hon skulle lämna testamentet på mordplatsen, och jag visste att hon skulle hålla löftet - lika bra som jag visste att jag nu hade tre minuter levnadstid kvar.
"Innan du försvinner, vill jag att du ska få veta en sak, Karl. Något som du inte kan skriva på denna pappersbit. Något som jag brukar säga till mina offer, eftersom de inte kan säga något till omvärden.."
Hennes offer? Hade hon gjort såhär förut? Hennes röst lät som den längtade, längtade att se mitt blod rinna. Jag rös till. Det som höll på att hända kändes mer som en deckare än verklighet. Jane tog sin hand bakom ryggen, greppade tag i något och visade det. En kniv. En riktigt vass kökskniv.
"Du kanske minns att det för tjugo år sedan fanns en ökänd mördare som åkte runt i Sverige.."
Jag mindes mycket väl att det hade funnits en mördare för tjugo år sedan. Alla medierna hade varit proppfulla med historier från närstående till offren. Det hade varit en orolig tid för hela Sverige. Utlandet hade inte brytt sig någonting, 'sådant hände ju hela tiden i deras länder'.
"Jag var mördaren" väste Jane
"Skriv ditt himla testamente då, men det måste gå fort, snart är ditt liv över" hennes röst lät hotfull och beredd att göra vad som helst. Jag öppnade bläckpenna och började snabbt krafsa ner vad jag ville ha sagt medan jag hoppades att det skulle vara läsbart. Från mitt högra ben sipprade det lite blod, men det kändes knappt. Hon hade sagt att det bara var fördrinken. Vad hade hänt med min Jane? Hon som var nöjd med sitt jobb men föredrog att ta det lugnt och vara hemma, även fast det sällan blev så. Jane, som hela tiden sa att vi måste göra fler saker med Lisa. Fina Jane, vad hade hon tagit vägen?
"7 minuter levnadstid kvar" Janes röst lät tom och ihålig. Jag böjde mig ner och fortsatte att skriva. Jag hade aldrig vetat hur man skrev ett testamente, och jag kunde ju knappast lära mig det nu, så det fick bli som små meddelanden. Mina tankar kom till Lisa. Lisa, hon skulle säkert vilja bo i en egen lägenhet nu, men hon var faktiskt bara sjutton och när Jane skulle bli fri, om hon överhuvud taget skulle bli tagen skulle hon nog göra något hemskt mot Lisa.
"5 minuter"
Björn, min bardomskompis fick det bli, han var den enda person jag helt och hållet litade på i denna värld. Jag skrev snabbt klart vad jag ville ha sagt och funderade om jag skulle skriva något, mer kanske rentav till Jane?
"4 minuter av ditt liv kvar"
Medan jag tänkte så det knakade gick tiden, fort, och jag kom inte på en enda liten sak.
"Nu får du sluta skriva" sa Jane och tog papperet från mina händer. Hon hade lovat att hon skulle lämna testamentet på mordplatsen, och jag visste att hon skulle hålla löftet - lika bra som jag visste att jag nu hade tre minuter levnadstid kvar.
"Innan du försvinner, vill jag att du ska få veta en sak, Karl. Något som du inte kan skriva på denna pappersbit. Något som jag brukar säga till mina offer, eftersom de inte kan säga något till omvärden.."
Hennes offer? Hade hon gjort såhär förut? Hennes röst lät som den längtade, längtade att se mitt blod rinna. Jag rös till. Det som höll på att hända kändes mer som en deckare än verklighet. Jane tog sin hand bakom ryggen, greppade tag i något och visade det. En kniv. En riktigt vass kökskniv.
"Du kanske minns att det för tjugo år sedan fanns en ökänd mördare som åkte runt i Sverige.."
Jag mindes mycket väl att det hade funnits en mördare för tjugo år sedan. Alla medierna hade varit proppfulla med historier från närstående till offren. Det hade varit en orolig tid för hela Sverige. Utlandet hade inte brytt sig någonting, 'sådant hände ju hela tiden i deras länder'.
"Jag var mördaren" väste Jane
...
Kort men har inte haft tid... kram
Kapitel 3 Belive in Love
Jag återvände till verkligheten och Svens leende som nyss varit så vackert kändes hånfullt och sliskigt. Nu såg jag även att han hade en finne mitt på pannan. Äcklat vände jag mig bort från honom, gick in på polisstationen och stängde dörren framför näsan på Sven som såg ut som en fisk med sin gapande mun.
•••
Jag vaknade av Sommarljuset tog sig in genom fönstret. Långsamt öppnade jag ögonen och insåg att jag inte var hemma. Jag tittade mig runt och mina ögon fastnade på en blå skylt där det stod 'Polisen'. Mitt hjärta började banka hårt i bröstkorgen. Satt jag i en cell? Isåfall, vad hade jag gjort för att få det straffet?
Sedan kom jag på vad jag gjorde där. Jag hade hämtat min tågbiljett och hade fått ett rum som jag kunde sova i vilket jag glatt tackat jag till eftersom jag inte hade någon annanstans att ta vägen. Lättat tog jag ett djupt andetag och tänkte precis somna om när jag tittade på klockan som fanns framför mig och visade 06:54.
Bokstavligen flög jag upp ur sängen och bytte om från t-shirten jag haft på mig till gårdagens klädsel. Jag gick ut ur rummet, hämtade min tågbiljett från ett värdeskåp och snodde åt mig några karameller från en skål som stod vid receptionen. Jag öppnade ytterdörren och Stockholms ljuvliga sommarluft slog emot mig. Ett tag stod jag bara och njöt av att se folk gå av och an och höra kyrkklockorna slå sju dånande slag. Inte förrän klockorna slutat slå insåg jag att jag hade bråttom och började gå i rask takt åt det hållet jag visste att Centralstationen låg.
Någon ruskade på mig och jag öppnade ögonen. En liten stel konduktör med mörkbrunt hår uppsatt i en knut tittade irriterat på mig.
"Vi är framme i Göteborg, så du borde nog gå av" sa hon i en ljus stämma. Jag himlade med ögonen åt henne, men reste mig upp.
När jag gått av tåget fanns det ett tiotal personer som väntade på folk som hade kommit från Stockholm. Jag ögnade mig genom lapparna som vissa av personerna höll framför sig och hittade mitt namn på en skylt som en brunett med flätor, ganska lik konduktören, höll upp.
"Du måste vara Lisa Ek" sa brunetten när jag kommit fram till henne. Jag nickade och hon började gå ut från tågankomsterna. Motvilligt följde jag efter henne. Vad hade jag för val? Jag hade ju ingenstans att ta vägen.
"Det är jag som är Anna-Karin, hon som du pratade i telefon med" sa hon när jag hunnit ikapp henne och jag nickade som svar.
"Vi ska åka direkt till din pappas testaments uppläsning" fortsatte hon och log osäkert mot mig innan hon började prata igen. "Och sen.." Jag gav henne en irriterad blick och hon tystnade direkt.
Vi kom fram till parkeringen och gick fram till en liten smart som stod nära utgången. Jag gick in och när vi stängt dörrarna åkte Anna-Karin åkte iväg.
Vägen kände jag mycket väl igen och efter tio minuter var vi framme vid någon sorts föreläsningssal. Anna-Karin stannade utanför och själv gick jag in och satte mig på en stol långt fram.
"Såhär skriver Karl Ek sitt testamente" började gubben som stått gömd bakom talarstolen, och tittade rakt på mig. Där vi befann oss fanns det bara fem personer. Jag, Testamentsuppläsaren och mamma som satt mellan en tjej och en kille som var någon sorts säkerhet. Jag hade inte fått säga ett ord till mamma, inte ens när 'vakterna' varit med. Då och då kastade jag ett öga på henne, men hennes blick var fäst på någon punkt på väggen och verkade inte vilja flytta sig.
Jag tittade upp på uppläsaren igen när han fortsatte.
"Jag, Karl Ek skriver detta i brådska. Detta är mitt testamente. Jag tror att jag inte kommer finnas här på jorden om tio minuter, så jag vill skriva mina sista ord."
Jag sög i mig vartenda ord och lyssnade som jag aldrig gjort förr. Hade han vetat att han skulle dö? Och kanske till och med varför?
"Det nästkommande är till min enda dotter Lisa"
Mina ögon var stängda och jag föreställde mig pappa när han satt på golvet och skrev ner orden talarmannen sa.
"Lisa, jag har varit en dålig pappa, det vet jag. Jag jobbade alldeles för mycket och tänkte för lite på dig. Jag ångrar det så och önskar att jag kunde återgälda det på något sätt, men nu är de försent."
En ensam tår rann ner för min kind, lika ensam som pappa måste känt sig när han skrivit meningarna som skulle bli hans sista.
"Lisa, jag har en sista önskan, en önskan som jag hoppas kan uppfyllas. Det handlar om vart du ska bo. Vi vet båda varför (eller du kommer snart veta) du inte kan bo hos din mamma."
Ljudet av en stol som skrapade mot Parkettgolvet fick mig att rycka till och jag öppnade ögonen. Mamma hade ställt sig upp och tog ett bestämt steg mot mig, men tjejen och killen tog tag i varsin av mammas armar och tryckte tillbaka henne ner i stolen. En kall rysning åkte genom min ryggrad. Pappa hade rätt: henne kunde jag inte bo hos.
Uppläsaren hade nu märkt att något var fel och harklade sig besvärat innan han började läsa igen.
"Jag vet att du inte vill bo hos någon fosterfamilj, och det ska du inte behöva göra" uppläsaren tog en paus och jag andades ut. Nu skulle han säkert säga att jag skulle få bo i en egen lägenhet och jag skulle få leva livet. Stort log jag. Alla mina problem var borta. Okej, nästan alla, pappa skulle fortfarande vara borta och mamma ett psyk, men ändå.
"Lisa, du vet min barndomskompis Björn? Han har flyttat till England och jag vill att du ska bo hos honom. Där är du trygg och i säkra händer, borta från det hemska som snart kommer hända här."
Mitt leende förvandlades väldigt snabbt till en grimas och mina ögon smalnade. Det lät som han pratade till en treåring. Skulle jag flytta ifrån Sverige efter allt jag byggt upp här? Knappast.
"Det jag skriver nu är till Björn: Jag hoppas verkligen att du kan ta hand om henne som om hon vore din dotter som du aldrig fick. Jag älskar Lisa och önskar att jag kunde leva kvar bara för henne men nu har mitt öde kommit." läste uppläsaren och jag kände tårarna hota inifrån. Karl Ek. Min pappa. Var död. Jag hade inte fattat det än, det gick bara inte att inse. Medan tårarna trängde sig fram gick jag bestämt fram till mamma. "Vad fan tog det åt dig? Man dödar inte folk bara sådär. Det var min pappa och jag älskade honom, något jag TYVÄRR inte känner för dig. Vet du vad? Du gjorde så att jag föddes men det tjänade inget till, för nu har du förstört mitt jävla liv." min ton var vass och mina ögon stirrade rakt in i mammas. Hon tog ner blicken och tjejen bredvid mamma gav mig ett varnande ögonkast. När mamma tittade upp igen hade jag väntat mig att hon iallafall skulle se lite ledsen ut, men istället hade hennes ögon smalnat.
"Vet du vad, miss Lisa perfekt Ek, om jag hade något till hands och inte de här jobbiga vakterna runt mig så skulle jag inte tvekat att låta dig få samma öde i helvetet som din far." Orden träffade som en pil i hjärtat och ilskan steg mer och mer. Inte bara hade hon dödat min pappa, hon ville att jag skulle få samma slut.
Mina tänder skakade som om jag frös och vid varje steg jag tog stampade jag i marken så att uppläsaren ryckte till och tappade sitt papper. Han harklade sig igen. "Det var allt som Karl Ek skrev i sitt testamente, tack för att ni lyssnade." Jag suckade, reste mig upp och gick ut ur lokalen, utan att kasta en blick bakåt.
•••
jag hade redigerat detta kapitlet så det blev bättre, men det raderades, SÅKLART.
Irriterande, men om ni hittar något fel så är det därför, hinner inte ändra igen.. Kommentera mer för att få nästa del fortare. Kram
•••
Jag vaknade av Sommarljuset tog sig in genom fönstret. Långsamt öppnade jag ögonen och insåg att jag inte var hemma. Jag tittade mig runt och mina ögon fastnade på en blå skylt där det stod 'Polisen'. Mitt hjärta började banka hårt i bröstkorgen. Satt jag i en cell? Isåfall, vad hade jag gjort för att få det straffet?
Sedan kom jag på vad jag gjorde där. Jag hade hämtat min tågbiljett och hade fått ett rum som jag kunde sova i vilket jag glatt tackat jag till eftersom jag inte hade någon annanstans att ta vägen. Lättat tog jag ett djupt andetag och tänkte precis somna om när jag tittade på klockan som fanns framför mig och visade 06:54.
Bokstavligen flög jag upp ur sängen och bytte om från t-shirten jag haft på mig till gårdagens klädsel. Jag gick ut ur rummet, hämtade min tågbiljett från ett värdeskåp och snodde åt mig några karameller från en skål som stod vid receptionen. Jag öppnade ytterdörren och Stockholms ljuvliga sommarluft slog emot mig. Ett tag stod jag bara och njöt av att se folk gå av och an och höra kyrkklockorna slå sju dånande slag. Inte förrän klockorna slutat slå insåg jag att jag hade bråttom och började gå i rask takt åt det hållet jag visste att Centralstationen låg.
Någon ruskade på mig och jag öppnade ögonen. En liten stel konduktör med mörkbrunt hår uppsatt i en knut tittade irriterat på mig.
"Vi är framme i Göteborg, så du borde nog gå av" sa hon i en ljus stämma. Jag himlade med ögonen åt henne, men reste mig upp.
När jag gått av tåget fanns det ett tiotal personer som väntade på folk som hade kommit från Stockholm. Jag ögnade mig genom lapparna som vissa av personerna höll framför sig och hittade mitt namn på en skylt som en brunett med flätor, ganska lik konduktören, höll upp.
"Du måste vara Lisa Ek" sa brunetten när jag kommit fram till henne. Jag nickade och hon började gå ut från tågankomsterna. Motvilligt följde jag efter henne. Vad hade jag för val? Jag hade ju ingenstans att ta vägen.
"Det är jag som är Anna-Karin, hon som du pratade i telefon med" sa hon när jag hunnit ikapp henne och jag nickade som svar.
"Vi ska åka direkt till din pappas testaments uppläsning" fortsatte hon och log osäkert mot mig innan hon började prata igen. "Och sen.." Jag gav henne en irriterad blick och hon tystnade direkt.
Vi kom fram till parkeringen och gick fram till en liten smart som stod nära utgången. Jag gick in och när vi stängt dörrarna åkte Anna-Karin åkte iväg.
Vägen kände jag mycket väl igen och efter tio minuter var vi framme vid någon sorts föreläsningssal. Anna-Karin stannade utanför och själv gick jag in och satte mig på en stol långt fram.
"Såhär skriver Karl Ek sitt testamente" började gubben som stått gömd bakom talarstolen, och tittade rakt på mig. Där vi befann oss fanns det bara fem personer. Jag, Testamentsuppläsaren och mamma som satt mellan en tjej och en kille som var någon sorts säkerhet. Jag hade inte fått säga ett ord till mamma, inte ens när 'vakterna' varit med. Då och då kastade jag ett öga på henne, men hennes blick var fäst på någon punkt på väggen och verkade inte vilja flytta sig.
Jag tittade upp på uppläsaren igen när han fortsatte.
"Jag, Karl Ek skriver detta i brådska. Detta är mitt testamente. Jag tror att jag inte kommer finnas här på jorden om tio minuter, så jag vill skriva mina sista ord."
Jag sög i mig vartenda ord och lyssnade som jag aldrig gjort förr. Hade han vetat att han skulle dö? Och kanske till och med varför?
"Det nästkommande är till min enda dotter Lisa"
Mina ögon var stängda och jag föreställde mig pappa när han satt på golvet och skrev ner orden talarmannen sa.
"Lisa, jag har varit en dålig pappa, det vet jag. Jag jobbade alldeles för mycket och tänkte för lite på dig. Jag ångrar det så och önskar att jag kunde återgälda det på något sätt, men nu är de försent."
En ensam tår rann ner för min kind, lika ensam som pappa måste känt sig när han skrivit meningarna som skulle bli hans sista.
"Lisa, jag har en sista önskan, en önskan som jag hoppas kan uppfyllas. Det handlar om vart du ska bo. Vi vet båda varför (eller du kommer snart veta) du inte kan bo hos din mamma."
Ljudet av en stol som skrapade mot Parkettgolvet fick mig att rycka till och jag öppnade ögonen. Mamma hade ställt sig upp och tog ett bestämt steg mot mig, men tjejen och killen tog tag i varsin av mammas armar och tryckte tillbaka henne ner i stolen. En kall rysning åkte genom min ryggrad. Pappa hade rätt: henne kunde jag inte bo hos.
Uppläsaren hade nu märkt att något var fel och harklade sig besvärat innan han började läsa igen.
"Jag vet att du inte vill bo hos någon fosterfamilj, och det ska du inte behöva göra" uppläsaren tog en paus och jag andades ut. Nu skulle han säkert säga att jag skulle få bo i en egen lägenhet och jag skulle få leva livet. Stort log jag. Alla mina problem var borta. Okej, nästan alla, pappa skulle fortfarande vara borta och mamma ett psyk, men ändå.
"Lisa, du vet min barndomskompis Björn? Han har flyttat till England och jag vill att du ska bo hos honom. Där är du trygg och i säkra händer, borta från det hemska som snart kommer hända här."
Mitt leende förvandlades väldigt snabbt till en grimas och mina ögon smalnade. Det lät som han pratade till en treåring. Skulle jag flytta ifrån Sverige efter allt jag byggt upp här? Knappast.
"Det jag skriver nu är till Björn: Jag hoppas verkligen att du kan ta hand om henne som om hon vore din dotter som du aldrig fick. Jag älskar Lisa och önskar att jag kunde leva kvar bara för henne men nu har mitt öde kommit." läste uppläsaren och jag kände tårarna hota inifrån. Karl Ek. Min pappa. Var död. Jag hade inte fattat det än, det gick bara inte att inse. Medan tårarna trängde sig fram gick jag bestämt fram till mamma. "Vad fan tog det åt dig? Man dödar inte folk bara sådär. Det var min pappa och jag älskade honom, något jag TYVÄRR inte känner för dig. Vet du vad? Du gjorde så att jag föddes men det tjänade inget till, för nu har du förstört mitt jävla liv." min ton var vass och mina ögon stirrade rakt in i mammas. Hon tog ner blicken och tjejen bredvid mamma gav mig ett varnande ögonkast. När mamma tittade upp igen hade jag väntat mig att hon iallafall skulle se lite ledsen ut, men istället hade hennes ögon smalnat.
"Vet du vad, miss Lisa perfekt Ek, om jag hade något till hands och inte de här jobbiga vakterna runt mig så skulle jag inte tvekat att låta dig få samma öde i helvetet som din far." Orden träffade som en pil i hjärtat och ilskan steg mer och mer. Inte bara hade hon dödat min pappa, hon ville att jag skulle få samma slut.
Mina tänder skakade som om jag frös och vid varje steg jag tog stampade jag i marken så att uppläsaren ryckte till och tappade sitt papper. Han harklade sig igen. "Det var allt som Karl Ek skrev i sitt testamente, tack för att ni lyssnade." Jag suckade, reste mig upp och gick ut ur lokalen, utan att kasta en blick bakåt.
•••
jag hade redigerat detta kapitlet så det blev bättre, men det raderades, SÅKLART.
Irriterande, men om ni hittar något fel så är det därför, hinner inte ändra igen.. Kommentera mer för att få nästa del fortare. Kram
Kapitel 2 Belive in Love
Jag hörde hur Anna-Karin svalde på andra sidan av telefonlinjen.
"Det var din mamma som mördade honom."
•••
Jag spärrade upp ögonen och jag började skaka. Nu sprutade tårarna ner för mina ögon som ett vattenfall. Jag lutade mig mot en klädhängare och en massa jackor ramlade över mig. Varför hade mamma mördat honom, vad tänkte hon med egentligen? Nu var jag inte bara ledsen. Jag var även arg på mamma, mördaren. Och rädd. Vad skulle hända med mig nu?
Anna-Karin var kvar i telefonen, så jag bestämde mig för att fråga henne. "Vart är mamma nu? Och vad kommer hända med mig?" lyckades jag säga mellan alla mina snyftningar.
"Just nu är din mamma inlagd på psyket." Jag blundade och försökte andas. Mamma var inlagt på psyket. Som pricken över i:et, Perfekt. Eller inte.
"Har jag ens några släktingar över huvudtaget som vill ta hand om mig?" frågade jag skarpt. Jag hade inga släktingar vid livet som jag visste om. Alltid när vi kom in på ämnet så började mamma och pappa prata om något annat.
"Du har inga släktingar vid livet, och din mamma kommer inte få bestämma vad som händer med dig, men din pappa skrev vad han ville i sitt testamente."
"Kan jag inte få bestämma själv var jag vill göra av mitt liv som min mamma precis förstört?"
"Du är inte myndig än, därför kommer du att göra som det står i din pappas testamente."
"Men herregud, jag är sjutton" mumlade jag.
"Vi har iallafall bokat tåg tillbaka till Göteborg som avgår imorgon vid åtta på morgonen. Så vi kan läsa upp testamentet i lugn och ro. Gå till närmsta polisstation så ger de dig din tågbiljett, Godnatt." sa Anna-Karin och la på i mitt öra.
Chockat tittade jag på mobilen som jag höll kvar i handen. Inte ens ett telefonnummer hade hon gett mig, bara att jag skulle gå till närmsta polisstation. Det enda positiva var att jag inte druckit en droppe alkohol och kunde därför tänka klart. Jag letade mig fram till toan och trängde mig först i kön. När jag kom in tvättade jag bort mitt sönder gråtna smink. Jag såg bokstavligt talat ut som ett lik. Vad skulle folk tänka när de såg mig i det här skicket?
Jag la pannan mot spegeln och njöt av att känna kylan medan jag kände fler tårar välla upp. Tog tårarna aldrig slut? Det verkande inte som det. Jag sköljde åter igen mitt ansikte med vatten och gick ut från toaletten. Personerna som stått i kön tittade surt på mig, men när jag log mitt charmiga leende, log de tillbaka. Jag såg en blond kalufs och hejdade mig tvärt. När jag kommit fram till honom knackade på hans axel och han vände sig om. Hans ögon mötte mina. "Sven, var namnet" sa han och blinkade. Jag log och nickade "Hejdå, Sven Snygg" han skrattade "Nej, Lisa Snygg, låt mig följa dig vart du ska! Lämna mig inte redan." "Visst, du får hjälpa mig att hitta vägen, Sven Snygg." "Okej" svarade han och log.
När vi kom ut till hallen tog vi våra jackor och gick ut. Det hade blivit ganska svalt i luften ute nu, trots att det var sommar, och Sven la sin arm runt mina axlar. "Vet du var närmsta polisstation finns?" han nickade. "Hitåt" han pekade åt höger och vi började gå ditåt.
"Får man fråga varför du ska till polisstationen en fredagkväll?" frågade Sven mig och jag fick en klump i halsen. "Det har inte du med att göra!" snäste jag. "Oj, där klev jag visst på en öm tå." sa han och log snett.
Aldrig att jag skulle berätta vad som hänt för någon - speciellt inte för en okänd som Sven. Snacka om att jag skulle få lägre status om folk visste att min mamma mördat min pappa och att hon nu låg på psyket.
Dessutom skulle det börja spridas en massa hemska rykten - som att jag var mördaren.
"Du är inte härifrån, eller hur?" Sven avbröt mina funderingar.
"Nej, jag bor i Uzbekistan" svarade jag. Sven hajade till och jag brast ut i skratt. Det tog ett tag innan han trögt fattade att jag skämtade. "Jag är från Göteborg" skrattade jag fram och Sven nickade långsamt.
Det var riktigt skönt att få gå med någon man kunde skämta och skratta med och låtsats att det hemska aldrig hänt. Att min mamma hade mördat min pappa, det var ju helt sjukt. Det gick inte att tro. Det var omöjligt att tro.
Sven stannade upp min sida. "Lisa, du gråter ju." jag torkade bort de envisa tårarna och bet ihop kinderna. Det här var inte bra. Gråt aldrig inför snygga killar om du inte tänker berätta varför. Nu trodde han säkert att jag var en lipsill.
"Jag fick bara en sten i ögat." försvarade jag mig.
"Fick du helt plötsligt sten i båda ögonen?" frågade Sven och höjde på ögonbrynen.
"Jag vill inte berätta, okej" fräste jag.
Resten av vägen gick vi i en ganska spänd tystnad. "Tack för att du visade vägen." sa jag när vi kommit fram och tog bort hans arm. "Ingen fara, Lisa snygg" svarade han och log. Hans leende var bländande, men liknade faktiskt lite ett gubbleende. Framför mig kunde jag nästan se hur han satt vid ett skrivbord med glasögon vid nästippen och en början till dubbelhaka.
Jag återvände till verkligheten och Svens leende som nyss varit så vackert kändes hånfullt och sliskigt. Nu såg jag även att han hade en finne mitt på pannan. Äcklat vände jag mig bort från honom, gick in på polisstationen och stängde dörren framför näsan på Sven som såg ut som en fisk med sin gapande mun.
• • •
väldigt kort kapitel, men det är upptakt till nästkommande kapitlena. Kram och tack för de fina kommentarerna :)
"Det var din mamma som mördade honom."
•••
Jag spärrade upp ögonen och jag började skaka. Nu sprutade tårarna ner för mina ögon som ett vattenfall. Jag lutade mig mot en klädhängare och en massa jackor ramlade över mig. Varför hade mamma mördat honom, vad tänkte hon med egentligen? Nu var jag inte bara ledsen. Jag var även arg på mamma, mördaren. Och rädd. Vad skulle hända med mig nu?
Anna-Karin var kvar i telefonen, så jag bestämde mig för att fråga henne. "Vart är mamma nu? Och vad kommer hända med mig?" lyckades jag säga mellan alla mina snyftningar.
"Just nu är din mamma inlagd på psyket." Jag blundade och försökte andas. Mamma var inlagt på psyket. Som pricken över i:et, Perfekt. Eller inte.
"Har jag ens några släktingar över huvudtaget som vill ta hand om mig?" frågade jag skarpt. Jag hade inga släktingar vid livet som jag visste om. Alltid när vi kom in på ämnet så började mamma och pappa prata om något annat.
"Du har inga släktingar vid livet, och din mamma kommer inte få bestämma vad som händer med dig, men din pappa skrev vad han ville i sitt testamente."
"Kan jag inte få bestämma själv var jag vill göra av mitt liv som min mamma precis förstört?"
"Du är inte myndig än, därför kommer du att göra som det står i din pappas testamente."
"Men herregud, jag är sjutton" mumlade jag.
"Vi har iallafall bokat tåg tillbaka till Göteborg som avgår imorgon vid åtta på morgonen. Så vi kan läsa upp testamentet i lugn och ro. Gå till närmsta polisstation så ger de dig din tågbiljett, Godnatt." sa Anna-Karin och la på i mitt öra.
Chockat tittade jag på mobilen som jag höll kvar i handen. Inte ens ett telefonnummer hade hon gett mig, bara att jag skulle gå till närmsta polisstation. Det enda positiva var att jag inte druckit en droppe alkohol och kunde därför tänka klart. Jag letade mig fram till toan och trängde mig först i kön. När jag kom in tvättade jag bort mitt sönder gråtna smink. Jag såg bokstavligt talat ut som ett lik. Vad skulle folk tänka när de såg mig i det här skicket?
Jag la pannan mot spegeln och njöt av att känna kylan medan jag kände fler tårar välla upp. Tog tårarna aldrig slut? Det verkande inte som det. Jag sköljde åter igen mitt ansikte med vatten och gick ut från toaletten. Personerna som stått i kön tittade surt på mig, men när jag log mitt charmiga leende, log de tillbaka. Jag såg en blond kalufs och hejdade mig tvärt. När jag kommit fram till honom knackade på hans axel och han vände sig om. Hans ögon mötte mina. "Sven, var namnet" sa han och blinkade. Jag log och nickade "Hejdå, Sven Snygg" han skrattade "Nej, Lisa Snygg, låt mig följa dig vart du ska! Lämna mig inte redan." "Visst, du får hjälpa mig att hitta vägen, Sven Snygg." "Okej" svarade han och log.
När vi kom ut till hallen tog vi våra jackor och gick ut. Det hade blivit ganska svalt i luften ute nu, trots att det var sommar, och Sven la sin arm runt mina axlar. "Vet du var närmsta polisstation finns?" han nickade. "Hitåt" han pekade åt höger och vi började gå ditåt.
"Får man fråga varför du ska till polisstationen en fredagkväll?" frågade Sven mig och jag fick en klump i halsen. "Det har inte du med att göra!" snäste jag. "Oj, där klev jag visst på en öm tå." sa han och log snett.
Aldrig att jag skulle berätta vad som hänt för någon - speciellt inte för en okänd som Sven. Snacka om att jag skulle få lägre status om folk visste att min mamma mördat min pappa och att hon nu låg på psyket.
Dessutom skulle det börja spridas en massa hemska rykten - som att jag var mördaren.
"Du är inte härifrån, eller hur?" Sven avbröt mina funderingar.
"Nej, jag bor i Uzbekistan" svarade jag. Sven hajade till och jag brast ut i skratt. Det tog ett tag innan han trögt fattade att jag skämtade. "Jag är från Göteborg" skrattade jag fram och Sven nickade långsamt.
Det var riktigt skönt att få gå med någon man kunde skämta och skratta med och låtsats att det hemska aldrig hänt. Att min mamma hade mördat min pappa, det var ju helt sjukt. Det gick inte att tro. Det var omöjligt att tro.
Sven stannade upp min sida. "Lisa, du gråter ju." jag torkade bort de envisa tårarna och bet ihop kinderna. Det här var inte bra. Gråt aldrig inför snygga killar om du inte tänker berätta varför. Nu trodde han säkert att jag var en lipsill.
"Jag fick bara en sten i ögat." försvarade jag mig.
"Fick du helt plötsligt sten i båda ögonen?" frågade Sven och höjde på ögonbrynen.
"Jag vill inte berätta, okej" fräste jag.
Resten av vägen gick vi i en ganska spänd tystnad. "Tack för att du visade vägen." sa jag när vi kommit fram och tog bort hans arm. "Ingen fara, Lisa snygg" svarade han och log. Hans leende var bländande, men liknade faktiskt lite ett gubbleende. Framför mig kunde jag nästan se hur han satt vid ett skrivbord med glasögon vid nästippen och en början till dubbelhaka.
Jag återvände till verkligheten och Svens leende som nyss varit så vackert kändes hånfullt och sliskigt. Nu såg jag även att han hade en finne mitt på pannan. Äcklat vände jag mig bort från honom, gick in på polisstationen och stängde dörren framför näsan på Sven som såg ut som en fisk med sin gapande mun.
• • •
väldigt kort kapitel, men det är upptakt till nästkommande kapitlena. Kram och tack för de fina kommentarerna :)
Kapitel 1 Belive in Love
LISA
Min svarta klänning satt perfekt och jag stod mitt på dansgolvet och dansade. Många tittade på och klappade händerna i takt till musiken medan andra hade följt mitt exempel och dansade vilt runt mig. Men det var jag som stod i mitten. Det var min grej - att stå i centrum.
När låten var slut kom det en lugn låt och jag suckade högt. Varför var de tvungna att byta låt nu, när det precis hade blivit roligt? En ganska kort kille med buskiga ögonbryn och sned näsa kom fram till mig och jag rynkade på näsan. De flesta som stått runt mig dansade nu två och två i en alldeles för långsam tryckare. Trots det drogs många av killarna som dansades blickar gång på gång till mig.
"Får jag lov att dansa med den sköna damen?" Frågade den lille killen med buskiga ögonbrynen. Jag tittade kritskt ner på honom och skakade häftigt på huvudet. "Sorry bro' jag dansar bara med snygga killar." Killen såg riktigt besviken ut, men varför skulle jag bry mig? Det var väl inte mitt fel att jag föddes snygg och att killar ofta föll för mig?
Jag gick för att ta något att dricka, men innan jag hann fram stoppade en blond kille mig. "Vad heter du?" frågade han och jag granskade honom uppifrån och ner, noga. "Lisa Ek" svarade jag. "Vad heter du?" "Det får du veta om du dansar den här låten med mig först, Lisa snygg." Killen hade gröna ögon, manlig röst och såg riktigt bra ut, dessutom var han mystisk och det var vad jag gillade bäst med honom.
"Kör till" sa jag och killen drog in mig i en tryckare. Han var ganska mycket längre än mig, trots mina höga klackar. Hans armar var runt min kropp och jag njöt av hans närhet nästan lika mycket som jag njöt av de avundsjuka blickarna vi fick. Efter någon minut var låten slut och jag log ett nöjt leende. "Vad heter du, nu måste du säga!" Jag höll i hans hand och hade ingen tanke att släppa den förrän han sagt sitt namn. Jag kände något vibrera och tog upp min mobil som varit i klänningens ficka med min lediga hand. "Dolt nummer" stod på skärmen och jag tryckte bort samtalet. Allt jag brydde mig om för tillfället var att få veta den här killens namn. Jag kände min mobil vibrera igen, men ignorerade den helt den här gången. "Du borde nog ta och svara!" sa killen ganska bestämt, men istället tryckte jag mig närmre honom. Han tryckte bort mig och tittade mig djupt i ögonen. "Svara. Nu." Lydigt släppte jag hans hand, tog upp telefonen och gick ut till hallen för att svara.
"Lisa Ek"
"Hej Lisa, jag heter Anna-Karin och ringer ifrån polisen."
"Varför ringer du mig? Jag har inte gjort något olagligt på flera veckor!" utbrast jag.
"Ta det lugnt, Lisa. Det handlar inte om dig."
"Men varför ringer du mig då?" jag hade en riktigt vass ton, men det var hon värd. Varför ringde hon mig om det inte var om mig liksom? Dessutom hade hon förstört det roliga. Jag skulle förmodligen aldrig mer få se den där killen eftersom jag var i Stockholm och inte Göteborg där jag bodde. Plötsligt slog det mig. Polisen kanske letade efter mig eftersom jag åkt till Stockholm utan att säga något till någon.
"Det handlar om dina föräldrar."
sa Anna-Karin och mina tankar besannades, frågan var bara varför mina föräldrar letade efter mig, de hade aldrig brytt sig om vart jag gick, om jag var borta i en dag eller en månad.
"Karl Ek blev mördad idag klockan nio på morgonen." Jag hajade till vid min pappas namn. Hade han blivit mördad? Nej, inte min pappa, inte viktiga Karl Ek, han hade ju sitt företag att sköta. Han kunde inte bara bli mördad.
"Om det här är en busringning så är det bäst för dig att du lägger på. Nu." Sa jag i skarp ton. Mitt hjärta bultade hårt i bröstkorgen.
"Detta är ingen busringning, jag vet att det kan vara svårt att förstå, men dina få anhöriga ville att jag skulle gå rakt på sak." Orden högg till i mitt hjärta och jag kände tårar som vällde fram. Min pappa var död. Han hade blivit mördad. Min pappa som aldrig brytt sig särskilt mycket om mig eftersom han hade så mycket med företaget. Men det fanns små ljusglimtar där han visade att han brydde sig om sitt enda barn, som när han vaggade mig i gungstolen och läste sagor. Tårarna fortsatte att välla fram. Min älskade pappa. Jag skulle aldrig mer få träffa honom.
"Är du kvar, Lisa?" frågade Anna-Karin.
"Ja" snörvlade jag men fortsatte sedan. "Varför ringer Du och inte mamma och berättar?" Även om hon var ledsen borde det vara hon som ringde och berättade vad som hänt för mig. Jag var faktiskt hennes dotter.
Jag hörde hur Anna-Karin svalde på andra sidan av telefonlinjen.
"Det var din mamma som mördade honom.
•
förlåt för att den inte kom igår men, mitt internet krashade... Hoppas det gillas :)
Min svarta klänning satt perfekt och jag stod mitt på dansgolvet och dansade. Många tittade på och klappade händerna i takt till musiken medan andra hade följt mitt exempel och dansade vilt runt mig. Men det var jag som stod i mitten. Det var min grej - att stå i centrum.
När låten var slut kom det en lugn låt och jag suckade högt. Varför var de tvungna att byta låt nu, när det precis hade blivit roligt? En ganska kort kille med buskiga ögonbryn och sned näsa kom fram till mig och jag rynkade på näsan. De flesta som stått runt mig dansade nu två och två i en alldeles för långsam tryckare. Trots det drogs många av killarna som dansades blickar gång på gång till mig.
"Får jag lov att dansa med den sköna damen?" Frågade den lille killen med buskiga ögonbrynen. Jag tittade kritskt ner på honom och skakade häftigt på huvudet. "Sorry bro' jag dansar bara med snygga killar." Killen såg riktigt besviken ut, men varför skulle jag bry mig? Det var väl inte mitt fel att jag föddes snygg och att killar ofta föll för mig?
Jag gick för att ta något att dricka, men innan jag hann fram stoppade en blond kille mig. "Vad heter du?" frågade han och jag granskade honom uppifrån och ner, noga. "Lisa Ek" svarade jag. "Vad heter du?" "Det får du veta om du dansar den här låten med mig först, Lisa snygg." Killen hade gröna ögon, manlig röst och såg riktigt bra ut, dessutom var han mystisk och det var vad jag gillade bäst med honom.
"Kör till" sa jag och killen drog in mig i en tryckare. Han var ganska mycket längre än mig, trots mina höga klackar. Hans armar var runt min kropp och jag njöt av hans närhet nästan lika mycket som jag njöt av de avundsjuka blickarna vi fick. Efter någon minut var låten slut och jag log ett nöjt leende. "Vad heter du, nu måste du säga!" Jag höll i hans hand och hade ingen tanke att släppa den förrän han sagt sitt namn. Jag kände något vibrera och tog upp min mobil som varit i klänningens ficka med min lediga hand. "Dolt nummer" stod på skärmen och jag tryckte bort samtalet. Allt jag brydde mig om för tillfället var att få veta den här killens namn. Jag kände min mobil vibrera igen, men ignorerade den helt den här gången. "Du borde nog ta och svara!" sa killen ganska bestämt, men istället tryckte jag mig närmre honom. Han tryckte bort mig och tittade mig djupt i ögonen. "Svara. Nu." Lydigt släppte jag hans hand, tog upp telefonen och gick ut till hallen för att svara.
"Lisa Ek"
"Hej Lisa, jag heter Anna-Karin och ringer ifrån polisen."
"Varför ringer du mig? Jag har inte gjort något olagligt på flera veckor!" utbrast jag.
"Ta det lugnt, Lisa. Det handlar inte om dig."
"Men varför ringer du mig då?" jag hade en riktigt vass ton, men det var hon värd. Varför ringde hon mig om det inte var om mig liksom? Dessutom hade hon förstört det roliga. Jag skulle förmodligen aldrig mer få se den där killen eftersom jag var i Stockholm och inte Göteborg där jag bodde. Plötsligt slog det mig. Polisen kanske letade efter mig eftersom jag åkt till Stockholm utan att säga något till någon.
"Det handlar om dina föräldrar."
sa Anna-Karin och mina tankar besannades, frågan var bara varför mina föräldrar letade efter mig, de hade aldrig brytt sig om vart jag gick, om jag var borta i en dag eller en månad.
"Karl Ek blev mördad idag klockan nio på morgonen." Jag hajade till vid min pappas namn. Hade han blivit mördad? Nej, inte min pappa, inte viktiga Karl Ek, han hade ju sitt företag att sköta. Han kunde inte bara bli mördad.
"Om det här är en busringning så är det bäst för dig att du lägger på. Nu." Sa jag i skarp ton. Mitt hjärta bultade hårt i bröstkorgen.
"Detta är ingen busringning, jag vet att det kan vara svårt att förstå, men dina få anhöriga ville att jag skulle gå rakt på sak." Orden högg till i mitt hjärta och jag kände tårar som vällde fram. Min pappa var död. Han hade blivit mördad. Min pappa som aldrig brytt sig särskilt mycket om mig eftersom han hade så mycket med företaget. Men det fanns små ljusglimtar där han visade att han brydde sig om sitt enda barn, som när han vaggade mig i gungstolen och läste sagor. Tårarna fortsatte att välla fram. Min älskade pappa. Jag skulle aldrig mer få träffa honom.
"Är du kvar, Lisa?" frågade Anna-Karin.
"Ja" snörvlade jag men fortsatte sedan. "Varför ringer Du och inte mamma och berättar?" Även om hon var ledsen borde det vara hon som ringde och berättade vad som hänt för mig. Jag var faktiskt hennes dotter.
Jag hörde hur Anna-Karin svalde på andra sidan av telefonlinjen.
"Det var din mamma som mördade honom.
•
förlåt för att den inte kom igår men, mitt internet krashade... Hoppas det gillas :)
Prolog 'Belive in Love'
[[om du inte läst inlägget att jag kommer sluta skriva på MakeMyDay, kan du läsa det i inlägger under]]
Prolog
Lisa är 17 år och bor i Göteborg. För tillfället har hon sommarlov, men när det inte är sommarlov brukar hon ändå strunta i skolan. De gånger hon sällan går till skolan går hon i tvåan i ett gymnasium där man inte behövde ha höga betyg för att komma in.
Hennes pappa, Karl, är en egenföretagare som lyckats bra men måste jobba mycket för att hålla status. Lisas mamma, Jane, är anställd på företaget Karl och jobbar nästan lika mycket som honom. Karl och Jane låter Lisa sköta sitt egna liv och hinner inte bry sig om henne särskilt mycket.
Lisa älskar att vara i centrum, vilket inte är något ovanligt för hennes del. Många personer ser upp till Lisa: om man är kompis med henne får man genast högre status och respekt.
Hon charmar även killar så att de faller som flugor och älskar att dissa dem om de inte når upp till hennes krav.
Så ser tillvaron ut för Lisa Ek, innan hon får ett telefonsamtal. Telefonsamtalet förändrar hennes liv på några sekunder.
•••
Här är Prologen/ Inledningen/ Presentationen av 'Belive in Love'. Hoppas det låter lovande :)
VEM TYCKER NI SKA VARA HUVUDPERSON AV NIALL, HARRY, LIAM, ZAYN eller LOUIS I DENNA NOVELL? Skriv en kommentar om vem du tycker ska vara huvudperson. Den av killarna som får flest röster blir det!
Del 1 av 'Belive in Love' kommer komma ut 1 augusti, eftersom jag strax reser bort under nästan en månad. Så- börja kommentera vem ni tycker ska få huvudrollen. Ni får till 1 augusti på er! :)
XX
Prolog
Lisa är 17 år och bor i Göteborg. För tillfället har hon sommarlov, men när det inte är sommarlov brukar hon ändå strunta i skolan. De gånger hon sällan går till skolan går hon i tvåan i ett gymnasium där man inte behövde ha höga betyg för att komma in.
Hennes pappa, Karl, är en egenföretagare som lyckats bra men måste jobba mycket för att hålla status. Lisas mamma, Jane, är anställd på företaget Karl och jobbar nästan lika mycket som honom. Karl och Jane låter Lisa sköta sitt egna liv och hinner inte bry sig om henne särskilt mycket.
Lisa älskar att vara i centrum, vilket inte är något ovanligt för hennes del. Många personer ser upp till Lisa: om man är kompis med henne får man genast högre status och respekt.
Hon charmar även killar så att de faller som flugor och älskar att dissa dem om de inte når upp till hennes krav.
Så ser tillvaron ut för Lisa Ek, innan hon får ett telefonsamtal. Telefonsamtalet förändrar hennes liv på några sekunder.
•••
Här är Prologen/ Inledningen/ Presentationen av 'Belive in Love'. Hoppas det låter lovande :)
VEM TYCKER NI SKA VARA HUVUDPERSON AV NIALL, HARRY, LIAM, ZAYN eller LOUIS I DENNA NOVELL? Skriv en kommentar om vem du tycker ska vara huvudperson. Den av killarna som får flest röster blir det!
Del 1 av 'Belive in Love' kommer komma ut 1 augusti, eftersom jag strax reser bort under nästan en månad. Så- börja kommentera vem ni tycker ska få huvudrollen. Ni får till 1 augusti på er! :)
XX
VIKTIGT! LÄS IGENOM ALLT!
Nu är det såhär att jag kommer sluta att skriva på denna novell som heter Make My Day.
VARFÖR? jag kände att jag inte längre hade någon inspiration och eftersom början inte var speciellt bra, kändes allt bara misslyckat, så jag vill göra en omstart. Det kändes inte heller som allting hängde ihop OSVOSV. Dessutom var namnet inte direkt det bästa, haha.
MEN KOMMER DU INTE AVSLUTA NOVELLEN? Nej, Tyvärr så kommer jag inte att avsluta denna novell, så ni får hitta på ett eget slut. Hoppas det är OKEYY.
KOMMER DU FORTSÄTTA MED EN NY NOVELL? Ja, det kommer jag att göra! Den nya heter Belive In Love och jag har redan börjat skriva på den. :)
Kan garantera att den novellen blir bättre, då jag nu har lite 'novell erfarenhet' (Make My Day var den första novell jag skrev.)
KOMMER MAKE MY DAY NOVELLEN FINNAS KVAR? Ja, det kommer den göra, under kategorin Make My Day - Novell.
NÄR BÖRJAR DU MED 'BELIVE IN LOVE'? Jag kommer börja publicera kapitlena i början av Augusti eftersom jag nu reser bort i nästan en månad utan uppkoppling till Internet. Men jag kommer att lägga upp en inledning/Prolog inom tre dagar.
HOPPAS NI TYCKER DETTA ÄR OKEJ, SJÄLV TYCKER JAG ATT MIN NYA BÖRJAR (mycket) BÄTTRE ÄN DEN FÖRRA.
NÄR PROLOGEN KOMMER UPP, SÅ KOMMER NI ÄVEN FÅ BESTÄMMA VEM AV KILLARNA SOM SKA VARA HUVUDPERSON.
XX
VARFÖR? jag kände att jag inte längre hade någon inspiration och eftersom början inte var speciellt bra, kändes allt bara misslyckat, så jag vill göra en omstart. Det kändes inte heller som allting hängde ihop OSVOSV. Dessutom var namnet inte direkt det bästa, haha.
MEN KOMMER DU INTE AVSLUTA NOVELLEN? Nej, Tyvärr så kommer jag inte att avsluta denna novell, så ni får hitta på ett eget slut. Hoppas det är OKEYY.
KOMMER DU FORTSÄTTA MED EN NY NOVELL? Ja, det kommer jag att göra! Den nya heter Belive In Love och jag har redan börjat skriva på den. :)
Kan garantera att den novellen blir bättre, då jag nu har lite 'novell erfarenhet' (Make My Day var den första novell jag skrev.)
KOMMER MAKE MY DAY NOVELLEN FINNAS KVAR? Ja, det kommer den göra, under kategorin Make My Day - Novell.
NÄR BÖRJAR DU MED 'BELIVE IN LOVE'? Jag kommer börja publicera kapitlena i början av Augusti eftersom jag nu reser bort i nästan en månad utan uppkoppling till Internet. Men jag kommer att lägga upp en inledning/Prolog inom tre dagar.
HOPPAS NI TYCKER DETTA ÄR OKEJ, SJÄLV TYCKER JAG ATT MIN NYA BÖRJAR (mycket) BÄTTRE ÄN DEN FÖRRA.
NÄR PROLOGEN KOMMER UPP, SÅ KOMMER NI ÄVEN FÅ BESTÄMMA VEM AV KILLARNA SOM SKA VARA HUVUDPERSON.
XX
Make My Day - kapitel 28
Föregående: (Samiras perspektiv)
När konserten var slut en timma senare blev vi upphämtade av limousinen igen. Killarna anslöt sig till oss efter att ha gått igenom ett hav av fans.oon
Så fort Niall kom in i limousinen kysste jag honom och viskade sedan i hans öra. "Jag älskar dig!"
- - -
Elises perspektiv
Jag och Henke hade gått upp till lägenheten där vi bodde för att "lämna några saker" innan vi skulle gå tillbaka till de andra igen.
"Sätt dig här!" uppmanade Henke mig när jag var påväg till mitt rum. Självklart vände jag och satte mig i Henkes knä. Han pillade med mitt hår och jag log mot honom. Allt var perfekt med den här killen och det fanns tusentals fjärilar som fladdrade omkring i min mage. Hans ögon var fästa vid mig och mina armar drogs som magneter runt honom. Jag pussade honom mjukt på pannan och han log. "Jag kan inte fatta att du gillar mig lika mycket som jag gillar dig!" viskade jag i hans öra. "Jag kan inte fatta att DU gillar mig lika mycket som jag gillar dig!" svarade han och kysste mig.
Jag ville aldrig släppa honom. Det var i hans famn som jag trivdes som bäst. "Vad tycker du om att vi går ut med det officiellt?" skämtade Henke. One direction killarna snackade ganska ofta om ifall man skulle gå ut officiellt med ett förhållande, alltså så att flickvännen blev lite känd, men kunde även få en massa hat. Ibland när vi varit ute, så hade folk känt igen Samira, men ibland även mig av någon konstig anledning.
Jag boxade till Henke löst i magen men jag blev sedan allvarlig. "Ser du mig som din flickvän?" frågade jag och Henke nickade och såg mig djupt in i ögonen. "Om Du vill" Jag log och nickade. Mina ögon tindrade säkert som ett barns på julafton. "Skäms du inte över att jag är yngre?" frågade jag Henke försiktigt varpå han tydligt skakade på huvudet. "Du skulle kunna vara femton, och jag skulle inte bry mig. Du är den vackraste personen jag någonsin träffat och jag vill att du ska veta det." mitt hjärta slog en volt och jag kysste Henke långsamt. "Vi kan väl berätta för alla då!" sa Henke och jag nickade. Vi reste oss upp och gick ut hand i hand, men släppte innan vi gick in i Johannas lägenhet, vi ville ju inte att de skulle bli så chockade att de ramlade baklänges.
När vi kom in såg alla ut att ha det trevligt. Alla som hade firat Samira under dagenvar kvar, utom mina och hennes familjer som hade åkt hem till Sverige för att jobba.
Henke harklade sig och samtliga ansikten vände sig mot oss. "Jo, vi har någonting att berätta..." började Henke. "...det här." Han vände sig mot mig och tryckte mjukt sina läppar mot mina. "Låt mig presentera Elise, min flickvän." Alla tittade chockat på oss, utom Samira då, som log nöjt. Johanna såg ut som hon träffat utomjordingar. "Min bror och bästavän" konstaterade Johanna. Sedan skrattade hon lite och log. "Ni är som gjorda för varandra!" sa hon och mitt leende blev bredare.
Louis perspektiv
Jag kände min mobil vibrera och jag tog upp den ur mina chinos. "Eleanor<3" stod det på skärmen och jag övervägde för en sekund att klicka på röd lur. Men sedan höll jag upp mobilen för de andra så de skulle se varför jag gick ut.
"Hej sweetie!" svarade jag. "Louis, vi måste prata!" Eleanor hade en vass ton som skar som en kniv i bröstet för varje ord hon sa. "Men vi pratar ju nu." försökte jag försiktigt, men Eleanors vassa ton blev bara vassare. "Vi måste prata mellan fyra ögon, i kväll" jag svalde. "Kan vi inte prata imorgon, jag är hos Johanna nu, vi firar Samira som fyllt arton."
Jag hörde hur Eleanor drog efter andan. "Och det väljer du framför mig? En random tjej som fyller arton framför mig, din flickvän?" "Herregud Eleanor, man fyller inte arton varje dag, och Samira är en av mina bästa vänner!"
"Jag kommer till Johannas lägenhet, nu" svarade Eleanor och klickade mig.
Vad var det med henne? Hela världen kretsade ju inte runt henne, även om det var vad hon ville. Jag gick i Johannas lägenhet igen med en klump i halsen och en väldigt irriterad känsla.
"Vad är det, Louis?" frågade Therese mig mjukt och kramade mig. Jag slet mig ur kramen och mumlade "inget".
Therese bytte ett ögonkast med Samira, som genast såg lite ledsnare ut. Jag ångrade vad jag gjort och kramade Therese medan sa "Förlåt, jag är irriterad på Eleanor och tog ut det över dig, jag skulle inte gjort det."
Therese såg genast ut att vara bättre till mods, så jag fortsatte till Harry. När jag kom fram till Harry drog jag in honom i ett hörn. "Eleanor kommer snart, vad ska jag göra?" Harry tittade med en förvånad min upp och öppnade munnen när dörren smällde upp och en fixad Eleanor blev synlig. Jag sprang till dörren, log ett ursäktande leende mot alla som tittade och stängde dörren bakom oss. "Louis, äntligen möts vi igen" sa Eleanor och jag rös till, hon lät precis som den onda när den möter den goda i filmer, sliskig och målmedveten. "Varför måste vi prata?" frågade jag i normal samtalston. Eleanors ögon smalnade "Varför måste vi prataaa" imiterade hon mig med en konstig röst. Sedan blev hennes röst tack och lov normal. "Louis, jag tror att du inte vill träffa mig länge på samma sätt. Gnistan mellan oss finns inte längre." Jag nickade "Ja, du har nog rätt, det är bäst att vi går skilda vägar." sa jag och mötte hennes ögon. Eleanor blinkade, först trodde jag att det var av frustration, men sedan insåg jag att hon blinkade bort tårar. Jag gick fram och höll mina armar om henne, men kände mig lika stel som när man kramar en lärare på en skolavslutning. Plötsligt fick jag en konstig känsla. Det kändes som Eleanor var ett fan som försökte blinka bort tårarna som kom när hon träffat oss, men inte ville visa sig svag.
Jag kysste henne på pannan och backade sedan långsamt. "Tyvärr så älskar jag dig inte mer, det är slut." Jag hörde själv hur ynklig jag lät och kunde inte hjälpa att en ensam tår rann ner för min kind medan jag tittade på Eleanor. Tjejen som jag till och med trodde att jag skulle gifta mig med, men nu kände jag bara något kallt när jag såg henne.
Jag gick in igen och gjorde på samma sätt som Henke och Elise gjort, harklade mig och sa att jag hade något att berätta. När alla blickar vändes mot mig öppnade jag munnen. "Det är slut mellan mig och Eleanor."
- - -
Varsågoda, som lovat :)
XX
Make My Day - kapitel 27
Föregående: (Samiras perspektiv)
"Jag klaradeeeeeeee det!" skrek jag till pappa och han tog tag i mig och snurrade runt som om jag varit tio år yngre. "Jag har tagit körkort på min artonårsda-a-ag!!!!" skriksjöng jag medan jag hoppade runt. Jag log, detta skulle deffenitivt bli en bra artonårsdag.
- - -
Pappa betalde och fixade med körkortet och jag behövde fylla i några papper och ta ett foto som jag lyckligvist blev nöjd med. På något konstigt sätt så var vi därifrån två timmar senare med ett färskt körkort liggandes i mina händer. Jag hade trott det skulle ta flera veckor att få det, men pappa hade tydligen betalat extra för att jag skulle få det direkt.
När vi kom ut till bilgaraget där Henkes bil stod parkerad såg jag plötsligt en folkmassa stå flockade runt någonting. Jag blev nyfiken och sträckte på halsen för att se om jag kunde se något, men det enda jag såg var att alla hade likadana gråa huvor. Exakt samtidigt vände sig alla om samtidigt som de utropade "Grattis Samira!" och tog av sig huvorna. Då såg jag att det var sällskapet jag lämnat hos Johanna. De backade en aning och en vit jättesnygg bil med ett en jättestor rosett på taket syntes bakom dem. "Den är till dig!" sa mamma. "Från mig, pappa, Niall, Zayn, Louis, Liam och Harry!" Jag bara gapade. De hade spelat riktigt bra! Jag kastade mig i famnen på alla som gett mig min fina bil, men även på de jag visste hade varit smakråd: Johanna och Elise. "Jag kan inte fatta att det här är sant!!" Jublade jag och de andra skrattade åt mig. "Jag är världens freakin lyckligaste just nu, fortsatte jag. Jag har en helt ny bil, världens bästa familj, vänner och pojkvän!" Just nu var mitt liv verkligen perfekt. "Vem vill du ska sitta bredvid dig under din jungfru tur?" frågade Elise och alla spände axlarna, så man kunde se att alla var förväntansfulla. Jag log för mig själv, gick fram och kysste Niall medan jag sa "På min jungfru tur ska... Min fina vän Harry Styles följa med." Jag njöt av att se de andras smått chockade miner. Niall bara log mot mig och jag kysste honom igen, han visste varför jag valt Harry, han hade läst mina tankar.
Harrys perspektiv
Samira gick mot Niall medan hon pratade. "På min jungfru tur ska..." Hon kysste Niall innan hon sa fortsättningen. "Min fina vän Harry Styles följa med." Smått chockad tittade jag upp mot Samira, men hon var helt koncentrerad på Niall. Hade hon kanske sagt fel? Men när jag två minuter senare satt i passagerare sätet i Samiras nya bil förstod jag att hon verkligen menat mig och jag hade ett stort smile på läpparna.
Samira körde smidigt ut på vägen. Det var svårt att tro att hon precis tagit sitt körkort, för hon ar väldigt duktig. Taket var nerfällt och musiken var på högsta. "Varför tog du med mig?" skrek jag för att överrösta musiken. Samira boxade till mig på armen och gav mig ett vitt, strålande leende. "Försök inte att få mig att tro något annat, jag vet att det var du som startade upp det här med att jag skulle få en bil!" sa Samira och jag kände hur mina kinder blev varma.
Samiras perspektiv
Jag parkerade på parkeringen som hörde till lägenheterna, fällde upp taket och hoppade ur min nya bil. Vi ställde oss vid en blå papperskorg medan vi väntade på att de andra skulle komma, och efter några minuter var de där. "Okej, Samira. Det är dags att du får veta din dag hur din dag ser ut." sa Niall. Jag vände mig mot honom och mötte hans perfekta ögon. "Först ska vi äta lunch, sedan ska du tillbringa eftermiddagen på ett spa, och tillsist ska du gå på vår konstert på kvällen, med V.I.P. plats." fortsatte han och jag spärrade upp ögonen. "Tack! Ni är bäst!" Utropade jag och tittade på alla mina fina vänner.
En timma senare gick vi ut ur dörren från Johannas lägenhet, alla proppmätta av kinamaten som när vi kommit upp till lägenheten redan stått uppdukad, vi gick ner för trapporna och när jag tittade ut genom dörren såg jag en blänkande vit Limousine. Det tog inte många ögonblick innan jag insåg att vi skulle få åka i den. Jag attakerade alla med kramar och sedan gick vi in i limousinen. Det fanns gott om andra saker att titta på i limousinen. Det fanns minst tre tv apparater, eluttag, microfon och till och med ett digitalt trumset. Harry hällde upp champagne och alla skålade - för mig. Det här var verkligen otroligt.
Efter ett tag hoppade Liam, Louis, Zayn, Harry och Niall av. Innan det gått av gav Niall varsin V.I.P biljett till alla som satt i limousinen. Strax därefter hoppade alla utom jag, Elise, Johanna och Therese av. Inte långt därefter var vi framme vid spaet.
5 timmar senare
Nialls perspektiv
Vi klev upp på scenen och alla fansen började skrika. Vi sjöng, what makes you beutiful, up all night och torn - tre klassiker.
Sedan tittade Liam på mig och jag nickade.
Samiras perspektiv
"Vi vill tillägna en speciell person, ett jättestort grattis på hennes artonårsdag!" började Liam. "Hon är en mycket speciell person för oss!" fortsatte Zayn. "En mycket omtänksam vän!" sa Louis "Och Flickvän för mig" sa Niall. "Välkommen upp på scenen Samira!"
Jag spärrade upp ögonen. Var de seriösa? Jag kunde inte förstå att det var sant, de grattade mig inför flera tusen personer.
När jag kommit upp på scenen tog Niall min hand. "Nu tycker jag att vi Hurrar för Samira" sa han. "Hurra, Hurra, Hurra, Hurra" instämde tusentals personer. Det här var det mäktigaste jag någonsin varit med om. När Niall sedan sjöng en låt för mig sprack det, glädjetårar droppade som ett vattenfall ner från mina ögon. När låten var slut kramade jag om alla killarna och gick sedan tillbaka till min V.I.P plats.
När konserten var slut en timma senare blev vi upphämtade av limousinen igen. Killarna anslöt sig till oss efter att ha gått igenom ett hav av fans.
Så fort Niall kom in i limousinen kysste jag honom och viskade sedan i hans öra. "Jag älskar dig!"
- - -
En sån här födelsedag skulle man nog inte tacka nej till :)
Det kommer komma mer drama, promise. Om ni är duktiga på att kommentera, får ni en ny del imorgon!
XX
Make My Day - kapitel 26
Föregående: (Johannas perspektiv) Hela sällskapet tog trapporna och vi öppnade min lägenhetsdörr och började sjunga. "Ja må hon leva" först på svenska då killarna försökte hänga med så gott som möjligt, och sedan på engelska. Vi öppnade Samiras dörr och hon satt upp i sängen med både en chockad min och världens största leende.
- - -
Samiras perspektiv
Jag kunde inte sluta le. Alla som jag verkligen älskade hade kommit hit till London på min födelsedag. Mamma, Pappa, Elise med familj, Therese, Johanna, Henke, Liam, Zayn, Harry, Louis och såklart Niall.
Elises lillebror kom fram med en tårta där det stod "Grattis på 18 års dagen vår egna Samira" Niall tittade hungrigt på den men behärskade sig när han såg att jag tittade på honom, det var ju trots allt min tårta som verkligen var jättefin. "Vem börjar?" frågade Elise till alla utom mig. Inte förrän det skickades fram ett rosa paket förstod jag att hon syftade på presenterna. Denna var från Elises familj. Jag tog försiktigt loss papperet och såg att det var en parfym som jag bara önskat mig av mamma och pappa, eftersom den var så dyr. "Tack!!!" sa jag och kramade först Elise, sedan hennes föräldrar och bror. "Ni vet inte hur MYCKET jag önskade mig den, men ni hade inte behövt, den var jättedyr!" fortsatte jag. Elises mamma svarade. "Elise visste nog precis hur mycket du ville ha parfymen." Jag skrattade och tittade glatt på Elise. Niall räckte fram ett paket som jag öppnade. Det var en ask med gulddetaljer. Inne i asken fanns en tunn guldkedja med ett hjärta och ett N på. Jag skrattade inom mig. Det påminde lite high school musical när troy ger Gabriella ett T. Men det här halsbandet var mycket finare. Jag lät Niall sätta på mig halsbandet och kysste honom sedan. Följt av awwanden. Therese räckte fram en påse med två bokstäver som fick mig att le: VS. I Victoria Secret påsen fanns massa fina kläder och saker. Jag gav Therese en stor kram. Nu var det mammas och pappas tur och jag intalade mig själv att inte hoppas för mycket - jag hade ju redan fått en massa dyra saker. Mamma räckte fram ett kort. På kortet var det en bil. Jag kunde känna mitt hjärta dunka hårt i bröstkorgen. Skulle jag få en bil? Ett litet hopp började växa inom mig. Än hade jag inte körkort, men från och med denna dagen kunde jag köra upp och kanske få ett. Sakta vände jag på kortet. "Grattis vår lilla Sammi, att du redan blivit 18 år! Tiden går verkligen fort när man har roligt." Jag kände igen mammas handstil, samma som år efter år skrev mina födelsedagskort. "Om du visar oss detta kort, så kommer vi att betala ditt körkort som du till och med kommer få försöka ta 'just idag, på din egna bemärkelsedag'. Pussar och Kramar önskar Mamma och pappa!" Jag svalde hårt och hoppades att ingen hörde det. Jag hade verkligen hoppats att få en bil och till och med trott det när jag såg kortet. Tårarna brände bakom ögonlocken. Varför? för att jag var besviken.
Men detta var ju jättebra ändå, ganska många pengar skulle gå besparade om mamma och pappa betalade mitt körkort.
"Vi hade inte råd, med en bil." sa mamma försiktigt och sorgset. Hon hade genomskådat mig. "Det är lugnt! Tack för presenterna allihopa, de var verkligen jättefina!" sa jag och försökte låta stadig på rösten. "Du har inte öppnat mitt och Johannas paket än!" sa Henke och sträckte fram ett ganska stort paket. Jag öppnade det och det var en massa med paket i olika storlekar och färger. När jag hade öppnat alla fanns en komplett outfit framför mig; gulliga shorts, en blå västblus, en bandeu, tygskor, matchande örhängen, armband och solglasögon. Nu visste jag iallafall vad jag skulle sätta på mig. Jag log stort och kramade om Henke och Johanna.
Louis perspektiv
Min blick var fäst på tårtan som nu var uppskuren och så fort Samira skulle komma ut efter att ha bytt om, skulle ätas.
Min blick gled över till Therese och jag log stort. Det var något väldigt lugnt över henne, något som jag verkligen gillade. Mina tankar gick över till Eleanor. När vi hade träffats hade hon genast sett att det var någonting som var fel, det kändes verkligen konstigt, men jag älskade inte henne längre. Vi hade tittat på film och spelat kort, men hon hade kommit på en ursäkt och gått hem efter bara några timmar. Jag suckade tyst. "Vad är det boobear?" frågade Harry som hört min suck. Jag mimade Eleanor som svar och han nickade förstående. Jag hade berättat allting för Harry så fort Eleanor gått hem.
Harrys perspektiv
Jag hade lite dåligt samvete att jag inte ens hade berättat om mina känslor för Samira för Louis, som jag berättade allt för. Den enda som visste var Zayn. Mitt hjärta hade dunkat hårt av avundsjuka när jag sett Niall ge henne halsbandet. Min högsta önskan var att jag skulle få ge halsbandet med ett H istället för N. Samtidigt ville jag verkligen inte förstöra för Niall.
Samira kom ut genom sin sovrums dör och kläderna hon hade på sig satt perfekt på henne, hon var så vacker. "Du är så vacker!" sa Niall som om han läst mina tankar. Samira kysste honom som tack och jag bet mig själv i kinden, hårt för att se ut som jag inte reagerade.
Samiras perspektiv
"Har mina föräldrar varit allt för jobbiga?" viskade jag till Niall som skrattade. "Nejdå, de är jättesnälla!" svarade han och log. Jag greppade tag om hans hand och försökte att äta min tårtbit medan jag höll kvar Nialls hand. Vi båda skrattade oss igenom hela fikat (frukosten). Det skulle nog bli en bra artonårsdag iallafall.
"Samira, vi måste åka nu, till din uppkörning!" sa pappa och jag log mot honom. Jag skulle få köra upp i Henkes Audi som jag kört lite de senaste dagarna. De andra skulle stanna i Johannas lägenhet tills jag och pappa kom tillbaka, efter en förhoppningsvis lyckad uppkörning. Jag vinkade av alla med en massa lyckosparkar och jag satte mig i Henkes bil efter ha kollat att övningskörs skylten var uppsatt. Glatt åkte jag fram till körskolan och pappa bytte plats med den som skulle se om jag klarade uppkörningen.
1 Timme senare
"Jag klaradeeeeeeee det!" skrek jag till pappa och han tog tag i mig och snurrade runt som om jag varit tio år yngre. "Jag har tagit körkort på min artonårsda-a-ag!!!!" skriksjöng jag medan jag hoppade runt. Jag log, detta skulle deffenitivt bli en bra artonårsdag.
- - -
Kapitel 26! Ganska långt faktiskt :) Kommentera nu så får ni nästa del snabbare!
Make My Day - kapitel 25
Föregående: "Hjälper du mig att planera Samiras 18års dag som är om tre dagar?" frågade jag honom. Han log och vi började planera. Samira skulle få världens bästa överraskningar på sin födelsedag. Det skulle jag, världskände Niall Horan allt se till.
...
Föregående till delen med Elise och Henke (kapitel 22)
"Du vet väl att jag inte berättat detta nästan för någon alls." sa Elise ganska tyst. Jag log svagt. "Det betyder att vi kan lita på varandra." svarade jag och Elise tittade upp från mitt knä där hon hade sitt huvud. "Ja!" hennes ögon glittrade och nu log även hon svagt.
- - -
Elises perspektiv
"Har du någon pojkvän?" frågade Henke plötsligt, ganska tyst. Brydde han sig om jag hade pojkvän? Då kanske jag trots allt betydde något för honom. "Nej, varför undrar du?" blev mitt svar och Henke tittade blygt på mig. Var han blyg? Det var verkligen inte likt Henke.
"Då skulle jag inte göra så här!" svarade Henke. Göra vadå? Skulle jag precis fråga men hann inte längre innan något jag inte förväntat mig hände. Henke lutade sig mot mig och kysste mig på munnen. Jag log stort medan jag besvarade kyssen. Det var den bästa stunden på dagen, veckan, månaden, året. Jag hade aldrig känt såhär för någon. Hände det här verkligen? Jag skakade lite lätt på huvudet och log, detta var helt otroligt. Henke märkte att jag skakade på huvudet och avslutade kyssen. "Jag var ganska dum som bara kysste dig, säg till om du inte vill ha det såhär!" sa Henke och såg riktigt orolig ut. Man såg att han ångrade vad han gjort. Jag log svagt. "Om jag ska vara ärlig så gillar jag dig. Gillar gillar. Jag var bara inte beredd på vad du gjorde. Jag kunde inte ens våga hoppas att du kände likadant." sa jag och Henke drog en suck av lättnad och pressade åter sina läppar mot mina. Nu log ännu större än innan.
Tre dagar senare
Johannas perspektiv
Jag trippade ut ur mitt sovrum och in i köket för att inte väcka Samira. Klockan var inte mer än 7 på denna speciella lördag. Jag hällde så ljudlöst som möjligt upp fil och flingor i en skål och började äta. När jag ätit upp gick jag till mitt badrum där jag borstade tänderna och fixade mitt hår och ansikte, sedan skrev jag en lapp till Samira som jag lämnade på köksbordet. Jag tog min väska som jag lagt fram, knöt mina skor och gick ut genom dörren. Henke och Elise stod redan utanför och jag gjorde tyst highfive med båda två innan vi började gå. "Sover hon?" frågade Henke och jag nickade ivrigt som svar. "Men vi måste skynda oss nu!" sa Elise och vi sprang ned för trapporna alla tre. Utanför väntade Niall utanför en bil och inne i bilen fanns en chaufför. Niall kramade snabbt om oss och öppnade baksätet och lät oss sitta där. "De har valt ut en bil men också andra och tredje handsval, så ni får välja vilken ni tror hon gillar bäst." Tio minuter senare var vi inne i bilaffären. Louis, Zayn, Liam och Harry hade med hjälp av en bilförsäljare valt ut tre bilar. "Alla är ju jättefina!" utbrast Elise och jag kunde inte göra annat än att hålla med. Alla tre var märkesbilar och vita, eftersom vi visste att Samira önskade sig en vit bil. Vi valde ut en av bilarna som blev en cab om man fällde ner taket. Bara en halvtimme senare var jag, Elise, Henke, Liam, Louis, Zayn, Harry, Niall, Therese, Samiras föräldrar och Elises föräldrar och lillebror utanför vårt höghus. Detta skulle bli perfekt för Samira. Bakom husknuten stod en vit Limousine och väntade. Hela sällskapet tog trapporna och vi öppnade min lägenhetsdörr och började sjunga. "Ja må hon leva" först på svenska då killarna försökte hänga med så gott som möjligt, och sedan på engelska. Vi öppnade Samiras dörr och hon satt upp i sängen med både en chockad min och världens största leende.
- - -
Samiras födelsedag som ni kanske förstår :)
I'M BACK HOME! KORT DEL MEN JAG HAR INTE HUNNIT SKRIVA ELLER HAFT INTERNET DÅ JAG VARIT BORTA, OSV
X
