•OneNovDirection•

KARL
"Skriv ditt himla testamente då, men det måste gå fort, snart är ditt liv över" hennes röst lät hotfull och beredd att göra vad som helst. Jag öppnade bläckpenna och började snabbt krafsa ner vad jag ville ha sagt medan jag hoppades att det skulle vara läsbart. Från mitt högra ben sipprade det lite blod, men det kändes knappt. Hon hade sagt att det bara var fördrinken. Vad hade hänt med min Jane? Hon som var nöjd med sitt jobb men föredrog att ta det lugnt och vara hemma, även fast det sällan blev så. Jane, som hela tiden sa att vi måste göra fler saker med Lisa. Fina Jane, vad hade hon tagit vägen?
"7 minuter levnadstid kvar" Janes röst lät tom och ihålig. Jag böjde mig ner och fortsatte att skriva. Jag hade aldrig vetat hur man skrev ett testamente, och jag kunde ju knappast lära mig det nu, så det fick bli som små meddelanden. Mina tankar kom till Lisa. Lisa, hon skulle säkert vilja bo i en egen lägenhet nu, men hon var faktiskt bara sjutton och när Jane skulle bli fri, om hon överhuvud taget skulle bli tagen skulle hon nog göra något hemskt mot Lisa.
"5 minuter" 
Björn, min bardomskompis fick det bli, han var den enda person jag helt och hållet litade på i denna värld. Jag skrev snabbt klart vad jag ville ha sagt och funderade om jag skulle skriva något, mer kanske rentav till Jane?
"4 minuter av ditt liv kvar"
Medan jag tänkte så det knakade gick tiden, fort, och jag kom inte på en enda liten sak. 
"Nu får du sluta skriva" sa Jane och tog papperet från mina händer. Hon hade lovat att hon skulle lämna testamentet på mordplatsen, och jag visste att hon skulle hålla löftet - lika bra som jag visste att jag nu hade tre minuter levnadstid kvar.
"Innan du försvinner, vill jag att du ska få veta en sak, Karl. Något som du inte kan skriva på denna pappersbit. Något som jag brukar säga till mina offer, eftersom de inte kan säga något till omvärden.." 
Hennes offer? Hade hon gjort såhär förut? Hennes röst lät som den längtade, längtade att se mitt blod rinna. Jag rös till. Det som höll på att hända kändes mer som en deckare än verklighet. Jane tog sin hand bakom ryggen, greppade tag i något och visade det. En kniv. En riktigt vass kökskniv.
"Du kanske minns att det för tjugo år sedan fanns en ökänd mördare som åkte runt i Sverige.." 
Jag mindes mycket väl att det hade funnits en mördare för tjugo år sedan. Alla medierna hade varit proppfulla med historier från närstående till offren. Det hade varit en orolig tid för hela Sverige. Utlandet hade inte brytt sig någonting, 'sådant hände ju hela tiden i deras länder'. 
"Jag var mördaren" väste Jane

                                                   ...

 

Kort men har inte haft tid... kram