•OneNovDirection•

LISA

Min svarta klänning satt perfekt och jag stod mitt på dansgolvet och dansade. Många tittade på och klappade händerna i takt till musiken medan andra hade följt mitt exempel och dansade vilt runt mig. Men det var jag som stod i mitten. Det var min grej - att stå i centrum.
När låten var slut kom det en lugn låt och jag suckade högt. Varför var de tvungna att byta låt nu, när det precis hade blivit roligt? En ganska kort kille med buskiga ögonbryn och sned näsa kom fram till mig och jag rynkade på näsan. De flesta som stått runt mig dansade nu två och två i en alldeles för långsam tryckare. Trots det drogs många av killarna som dansades blickar gång på gång till mig.
"Får jag lov att dansa med den sköna damen?" Frågade den lille killen med buskiga ögonbrynen. Jag tittade kritskt ner på honom och skakade häftigt på huvudet. "Sorry bro' jag dansar bara med snygga killar." Killen såg riktigt besviken ut, men varför skulle jag bry mig? Det var väl inte mitt fel att jag föddes snygg och att killar ofta föll för mig?
Jag gick för att ta något att dricka, men innan jag hann fram stoppade en blond kille mig. "Vad heter du?" frågade han och jag granskade honom uppifrån och ner, noga. "Lisa Ek" svarade jag. "Vad heter du?" "Det får du veta om du dansar den här låten med mig först, Lisa snygg." Killen hade gröna ögon, manlig röst och såg riktigt bra ut, dessutom var han mystisk och det var vad jag gillade bäst med honom.
 "Kör till" sa jag och killen drog in mig i en tryckare. Han var ganska mycket längre än mig, trots mina höga klackar. Hans armar var runt min kropp och jag njöt av hans närhet nästan lika mycket som jag njöt av de avundsjuka blickarna vi fick. Efter någon minut var låten slut och jag log ett nöjt leende. "Vad heter du, nu måste du säga!" Jag höll i hans hand och hade ingen tanke att släppa den förrän han sagt sitt namn. Jag kände något vibrera och tog upp min mobil som varit i klänningens ficka med min lediga hand. "Dolt nummer" stod på skärmen och jag tryckte bort samtalet. Allt jag brydde mig om för tillfället var att få veta den här killens namn. Jag kände min mobil vibrera igen, men ignorerade den helt den här gången. "Du borde nog ta och svara!" sa killen ganska bestämt, men istället tryckte jag mig närmre honom. Han tryckte bort mig och tittade mig djupt i ögonen. "Svara. Nu." Lydigt släppte jag hans hand, tog upp telefonen och gick ut till hallen för att svara. 
"Lisa Ek"
"Hej Lisa, jag heter Anna-Karin och ringer ifrån polisen."
"Varför ringer du mig? Jag har inte gjort något olagligt på flera veckor!" utbrast jag.
"Ta det lugnt, Lisa. Det handlar inte om dig." 
"Men varför ringer du mig då?" jag hade en riktigt vass ton, men det var hon värd. Varför ringde hon mig om det inte var om mig liksom? Dessutom hade hon förstört det roliga. Jag skulle förmodligen aldrig mer få se den där killen eftersom jag var i Stockholm och inte Göteborg där jag bodde. Plötsligt slog det mig. Polisen kanske letade efter mig eftersom jag åkt till Stockholm utan att säga något till någon.
"Det handlar om dina föräldrar."
sa Anna-Karin och mina tankar besannades, frågan var bara varför mina föräldrar letade efter mig, de hade aldrig brytt sig om vart jag gick, om jag var borta i en dag eller en månad.
"Karl Ek blev mördad idag klockan nio på morgonen." Jag hajade till vid min pappas namn. Hade han blivit mördad? Nej, inte min pappa, inte viktiga Karl Ek, han hade ju sitt företag att sköta. Han kunde inte bara bli mördad.
"Om det här är en busringning så är det bäst för dig att du lägger på. Nu." Sa jag i skarp ton. Mitt hjärta bultade hårt i bröstkorgen.
"Detta är ingen busringning, jag vet att det kan vara svårt att förstå, men dina få anhöriga ville att jag skulle gå rakt på sak." Orden högg till i mitt hjärta och jag kände tårar som vällde fram. Min pappa var död. Han hade blivit mördad. Min pappa som aldrig brytt sig särskilt mycket om mig eftersom han hade så mycket med företaget. Men det fanns små ljusglimtar där han visade att han brydde sig om sitt enda barn, som när han vaggade mig i gungstolen och läste sagor. Tårarna fortsatte att välla fram. Min älskade pappa. Jag skulle aldrig mer få träffa honom. 
"Är du kvar, Lisa?" frågade Anna-Karin.
"Ja" snörvlade jag men fortsatte sedan. "Varför ringer Du och inte mamma och berättar?" Även om hon var ledsen borde det vara hon som ringde och berättade vad som hänt för mig. Jag var faktiskt hennes dotter.
Jag hörde hur Anna-Karin svalde på andra sidan av telefonlinjen. 
"Det var din mamma som mördade honom.

•
förlåt för att den inte kom igår men, mitt internet krashade... Hoppas det gillas :)