•OneNovDirection•

Jag återvände till verkligheten och Svens leende som nyss varit så vackert kändes hånfullt och sliskigt. Nu såg jag även att han hade en finne mitt på pannan. Äcklat vände jag mig bort från honom, gick in på polisstationen och stängde dörren framför näsan på Sven som såg ut som en fisk med sin gapande mun.
•••
Jag vaknade av Sommarljuset tog sig in genom fönstret. Långsamt öppnade jag ögonen och insåg att jag inte var hemma. Jag tittade mig runt och mina ögon fastnade på en blå skylt där det stod 'Polisen'. Mitt hjärta började banka hårt i bröstkorgen. Satt jag i en cell? Isåfall, vad hade jag gjort för att få det straffet?
Sedan kom jag på vad jag gjorde där. Jag hade hämtat min tågbiljett och hade fått ett rum som jag kunde sova i vilket jag glatt tackat jag till eftersom jag inte hade någon annanstans att ta vägen. Lättat tog jag ett djupt andetag och tänkte precis somna om när jag tittade på klockan som fanns framför mig och visade 06:54.
 Bokstavligen flög jag upp ur sängen och bytte om från t-shirten jag haft på mig till gårdagens klädsel. Jag gick ut ur rummet, hämtade min tågbiljett från ett värdeskåp och snodde åt mig några karameller från en skål som stod vid receptionen. Jag öppnade ytterdörren och Stockholms ljuvliga sommarluft slog emot mig. Ett tag stod jag bara och njöt av att se folk gå av och an och höra kyrkklockorna slå sju dånande slag. Inte förrän klockorna slutat slå insåg jag att jag hade bråttom och började gå i rask takt åt det hållet jag visste att Centralstationen låg.


Någon ruskade på mig och jag öppnade ögonen. En liten stel konduktör med mörkbrunt hår uppsatt i en knut tittade irriterat på mig. 
"Vi är framme i Göteborg, så du borde nog gå av" sa hon i en ljus stämma. Jag himlade med ögonen åt henne, men reste mig upp.

När jag gått av tåget fanns det ett tiotal personer som väntade på folk som hade kommit från Stockholm. Jag ögnade mig genom lapparna som vissa av personerna höll framför sig och hittade mitt namn på en skylt som en brunett med flätor, ganska lik konduktören, höll upp.
"Du måste vara Lisa Ek" sa brunetten när jag kommit fram till henne. Jag nickade och hon började gå ut från tågankomsterna. Motvilligt följde jag efter henne. Vad hade jag för val? Jag hade ju ingenstans att ta vägen. 
"Det är jag som är Anna-Karin, hon som du pratade i telefon med" sa hon när jag hunnit ikapp henne och jag nickade som svar. 
"Vi ska åka direkt till din pappas testaments uppläsning" fortsatte hon och log osäkert mot mig innan hon började prata igen. "Och sen.." Jag gav henne en irriterad blick och hon tystnade direkt. 
Vi kom fram till parkeringen och gick fram till en liten smart som stod nära utgången. Jag gick in och när vi stängt dörrarna åkte Anna-Karin åkte iväg.
Vägen kände jag mycket väl igen och efter tio minuter var vi framme vid någon sorts föreläsningssal. Anna-Karin stannade utanför och själv gick jag in och satte mig på en stol långt fram.
"Såhär skriver Karl Ek sitt testamente" började gubben som stått gömd bakom talarstolen, och tittade rakt på mig. Där vi befann oss fanns det bara fem personer. Jag, Testamentsuppläsaren och mamma som satt mellan en tjej och en kille som var någon sorts säkerhet. Jag hade inte fått säga ett ord till mamma, inte ens när 'vakterna' varit med. Då och då kastade jag ett öga på henne, men hennes blick var fäst på någon punkt på väggen och verkade inte vilja flytta sig. 
Jag tittade upp på uppläsaren igen när han fortsatte.
"Jag, Karl Ek skriver detta i brådska. Detta är mitt testamente. Jag tror att jag inte kommer finnas här på jorden om tio minuter, så jag vill skriva mina sista ord."
Jag sög i mig vartenda ord och lyssnade som jag aldrig gjort förr. Hade han vetat att han skulle dö? Och kanske till och med varför?
"Det nästkommande är till min enda dotter Lisa" 
Mina ögon var stängda och jag föreställde mig pappa när han satt på golvet och skrev ner orden talarmannen sa. 
"Lisa, jag har varit en dålig pappa, det vet jag. Jag jobbade alldeles för mycket och tänkte för lite på dig. Jag ångrar det så och önskar att jag kunde återgälda det på något sätt, men nu är de försent." 
En ensam tår rann ner för min kind, lika ensam som pappa måste känt sig när han skrivit meningarna som skulle bli hans sista.
"Lisa, jag har en sista önskan, en önskan som jag hoppas kan uppfyllas. Det handlar om vart du ska bo. Vi vet båda varför (eller du kommer snart veta) du inte kan bo hos din mamma."
Ljudet av en stol som skrapade mot Parkettgolvet fick mig att rycka till och jag öppnade ögonen. Mamma hade ställt sig upp och tog ett bestämt steg mot mig, men tjejen och killen tog tag i varsin av mammas armar och tryckte tillbaka henne ner i stolen. En kall rysning åkte genom min ryggrad. Pappa hade rätt: henne kunde jag inte bo hos.
 Uppläsaren hade nu märkt att något var fel och harklade sig besvärat innan han började läsa igen.
"Jag vet att du inte vill bo hos någon fosterfamilj, och det ska du inte behöva göra" uppläsaren tog en paus och jag andades ut. Nu skulle han säkert säga att jag skulle få bo i en egen lägenhet och jag skulle få leva livet. Stort log jag. Alla mina problem var borta. Okej, nästan alla, pappa skulle fortfarande vara borta och mamma ett psyk, men ändå. 
"Lisa, du vet min barndomskompis Björn? Han har flyttat till England och jag vill att du ska bo hos honom. Där är du trygg och i säkra händer, borta från det hemska som snart kommer hända här."
Mitt leende förvandlades väldigt snabbt till en grimas och mina ögon smalnade. Det lät som han pratade till en treåring. Skulle jag flytta ifrån Sverige efter allt jag byggt upp här? Knappast. 
"Det jag skriver nu är till Björn: Jag hoppas verkligen att du kan ta hand om henne som om hon vore din dotter som du aldrig fick. Jag älskar Lisa och önskar att jag kunde leva kvar bara för henne men nu har mitt öde kommit." läste uppläsaren och jag kände tårarna hota inifrån. Karl Ek. Min pappa. Var död. Jag hade inte fattat det än, det gick bara inte att inse. Medan tårarna trängde sig fram gick jag bestämt fram till mamma. "Vad fan tog det åt dig? Man dödar inte folk bara sådär. Det var min pappa och jag älskade honom, något jag TYVÄRR inte känner för dig. Vet du vad? Du gjorde så att jag föddes men det tjänade inget till, för nu har du förstört mitt jävla liv." min ton var vass och mina ögon stirrade rakt in i mammas. Hon tog ner blicken och tjejen bredvid mamma gav mig ett varnande ögonkast. När mamma tittade upp igen hade jag väntat mig att hon iallafall skulle se lite ledsen ut, men istället hade hennes ögon smalnat.
"Vet du vad, miss Lisa perfekt Ek, om jag hade något till hands och inte de här jobbiga vakterna runt mig så skulle jag inte tvekat att låta dig få samma öde i helvetet som din far." Orden träffade som en pil i hjärtat och ilskan steg mer och mer. Inte bara hade hon dödat min pappa, hon ville att jag skulle få samma slut.
Mina tänder skakade som om jag frös och vid varje steg jag tog stampade jag i marken så att uppläsaren ryckte till och tappade sitt papper. Han harklade sig igen. "Det var allt som Karl Ek skrev i sitt testamente, tack för att ni lyssnade." Jag suckade, reste mig upp och gick ut ur lokalen, utan att kasta en blick bakåt.
•••
jag hade redigerat detta kapitlet så det blev bättre, men det raderades, SÅKLART.
Irriterande, men om ni hittar något fel så är det därför, hinner inte ändra igen.. Kommentera mer för att få nästa del fortare. Kram