•OneNovDirection•

Föregående: (Samiras Perspektiv) Niall skrattade sitt underbara skratt och jag började le när jag hörde det. Tänk vilken tur att jag hade svimmat ändå. Jag tog en bulle från korgen på bordet och lutade mig tillbaka.
- - -

Henkes Perspektiv
Jag, Johanna och Elise satt i min soffa och vi slö tittade på min svarta plattTv som jag fått i present av pappa när jag flyttade till lägenheten.
"Borde inte Samira komma tillbaka snart?" frågade Johanna.
Hon hade rätt, Samira hade varit borta rätt länge nu. Jag tog upp min mobil och tittade på klockan. "Klockan är halv två" sa jag och såg att Elise räknade på sina fingrar. "Då har Samira varit borta i mer än två timmar efter att jag vaknade, men hur lång tid innan jag vaknade gick hon?"
"Hon gick hemifrån strax efter nio" svarade Johanna och jag räknade snabbt ut hur länge hon varit ute. "Isåfall har hon ute i ungefär 5 timmar" sa jag.
Jag såg paniken börja sprida sig i Johannas ansikte, jag kan inte ta fel på ett av Johannas ansiktsuttryck och det var tydligt att det var panik.
"Jag kan ringa henne" sa Elise och gick bort för att ringa Samira.

Elises perspektiv
"Hej, du har kommit till Samiras mobil. Tyvärr så kan jag inte svara just nu, men jag kan ringa upp dig när du lämnat ditt meddelande efter tonen."
Klumpen jag hade i magen ville inte försvinna. Tänk om det hade hänt något. Jag lade på eftersom jag redan lämnat minst tio meddelanden. Just när jag skulle gå tillbaka till Henke och Johanna i köket började min telefon att vibrera. Hoppas, Hoppas, hoppas det är Johanna tänkte jag och tog ett djupt andetag innan jag svarade.
"Elise"
"Oh hi! I.. You.. Are you friend of Samira?" vem kunde det vara? Visste pojkrösten vart Samira fanns, och varför kändes rösten så bekant?
"Yes, i am Samiras best friend"
"Good, now i want to take this from the beginning and i don't want you to interup me". Jag svalde hårt och hoppades av hela mitt hjärta att det var någon som ville Samira väl. Ingen skulle få skada min Samira!
"O-Okey"
"Me and My friends was going around in the roads of London when i saw a girl who was like petrifeld under a starchaise of stone. I came closer and i saw that she had fainted. She were wearing shorts, so i saw all here livids and figure out that she probaly had fall out of the starchaise. Then i took here into My home and lay here in My bed, and she stills be there right now. I think she will wake up in a half hour". Jag var helt mållös, hur kunde det finnas så fantastiska människor?
"What's Your name?" frågade jag
"Erh... Niall... Niall Horan" svarade han. Om jag varit mållös innan visste jag inte vad jag var nu, inte konstigt att jag hade känt igen hans röst. En kille från One Direction, typ det kändaste pojkbandet i världen hade hittat min bästa kompis och hjälpt henne. Det var ju helt sjukt!
"Can I and My two friends Come to her?" frågade jag försiktigt. Niall svarade att det gick bra och sa vilken adress det var. Jag skakade när jag gick ut till Henke och Johanna. "Svarade hon inte?" svarade Johanna med ett uppgivet uttryck. "Nej, men.." började jag medan jag funderade ut var jag skulle börja berätta om samtalet med Niall Horan.
"Men vad då?" frågade Henke med ett förvrängt uttryck, han var riktigt söt så faktiskt. Jag tog ett djupt andetag och började berätta.
"När jag hade ringt Samira för hundrade gången, tänkte jag gå tillbaka till er när min mobil började vibrera. Jag hoppades att det var Samira, men när jag svarade var det en killröst." Jag berättade om samtalet med Niall och såg hela tiden Henke och Johannas ansiktsuttryck förändras i olika grimaser. "Det bästa har inte kommit än." sa jag hemlighetsfullt. "Han som ringde råkade heta Niall Horan". Johanna stirrade på mig som om jag vore en marsian, men Henke verkade helt oberörd. "Vem är den där Niall om jag får fråga?" frågade Henke. "Han är ju med i OneDirection!!!!!!!" nästan skrek Johanna. "Tänk om alla i bandet är där!!!!!! Och vi ska dit!!!!!! Vad ska jag ha på mig, hur ser jag ut???" halvskrek Johanna och började hyperventilera.

30 minuter senare
Vi hade plingat på dörren till Nialls hus och väntade på att någon skulle öppna. Efter ett tag kom HARRY STYLES ut och öppnade dörren till lägenheten. Lägenheten hade en liten hall och rakt fram kom köket. Om man gick till vänster fanns det ett vardagsrum och till höger fanns en liten korridor, antagligen med sovrum. Vi gick i riktning mot köket och då kom Niall ut från en av dörrarna i korridoren. Vi satte oss vid ett bord och jag såg att Johanna strålade av lycka. På bordet fanns någon sorts bullar i en korg. Efter någon minut då killarna fått stå för snacket, kom Samira ut från korridoren. Hon hade en USA onepiece på sig och såg glad men trött ut.
Jag ställde mig upp och kramade henne lätt, så att det inte skulle göra ont på henne.
"Gör det ont?" frågade jag. "Jag har en massa blåmärken och är trött, men annars mår jag bra". Svarade Samira och log lite, sedan gick hon och satte sig mellan mig och Niall och tog en bulle. Hon frågade vad alla killarna hette och jag var tyst. Hur kunde hon inte veta vad killarna hette?! Det var ju One Direction! Liam, som satt bredvid Johanna log mot henne och Johanna såg ut som hon precis vunnit 10 miljoner på lotto. Louis tittade på mig, men Henke la armarna om mig och viskade: "Dig rör ingen." Jag stelnade till, men slappnade genast av. Vad hade Henke gjort? Betydde det något? Jag är nog lyckligast på jorden tänkte jag, sedan kom jag på att Samira hade svimmat på morgonen, men när jag såg att hon hade lutat sig tillbaka och såg henne le stort - kunde jag fastställa det. Jag var världens lyckligaste

---
Samma som förra kapitlet, men ur andras perspektiv :).

Sandra: ja, det var till dig :)
Therese: tack för feedbacken! Ska försöka skriva mer detaljer även fast jag inte är särskilt bra på det ;)
5 kommentarer till nästa! :D