•OneNovDirection•

Föregående: Jag lutade mig bakåt i stolen och blundade, varför hade pappa velat att jag skulle åka hit till London? För att hans kompis bodde där? För att skydda mig mot mamma? Jag kunde verkligen inte förstå anledningen. Inne i mitt huvud försökte jag komma på saker som var bra med London. Det enda jag kom på var affärerna.
Jag tog upp min mobil igen och såg att det stod "Your photo made it to the popular page" jag log och såg följarna strömma in som alltid när man hamnat på populära sidan.
Mitt liv hade verkligen förändrats på några dagar. Från att vara nästan perfekt till ett skitliv med en galen mamma som mördat hennes man och även mordhotat sin dotter som nu, ja, flydde? Det lät ju som en skräckfilm..
Jag rös till när jag hörde mammas ord eka inom mig: "Vet du vad, miss Lisa perfekt Ek, om jag hade något till hands och inte de här jobbiga vakterna runt mig så skulle jag inte tvekat att låta dig få samma öde i helvetet som din far."
En ensam tår försökte tränga sig upp, men jag stoppade den. Ingen skulle få för sig att jag var någon som jag inte var, jag skulle hålla ihop mig själv, inte gråta i onödan.
Jag tog upp SOLO från min väska och började läsa, ända tills planet hade landat.

…

Jag kunde inte låta bli att le när jag vandrade in genom Londons största flygplats. Försök själv, att komma till London utan att le...

Min blick vandrade från skylt till skylt och smidigt letade jag mig fram till rullbandet där mina resväskor skulle komma inom en snar framtid. Medan jag stod och väntade kom en kille fram till mig. ”What is your beautiful name, dear?” hans engelska var hemsk och jag ignorerade honom, han förtjänade verkligen inte min uppmärksamhet.

Resväskorna började komma och tur som jag hade kom mina två väskor bland de första. Killen som hade pratat med mig stod fortfarande och glodde på mig, men nu var hade han inte ens ett leende på läpparna utan hans ansikte var ett enda stort peddo-smile.

När jag tittade på hans ansikte märkte jag att jag kände igen honom, jag kom inte på från vad, men det var inte något som var bra.

Jag rös till och fortsatte att gå. Ett minne gled förbi i min hjärna. Jag tittade på killen igen.

Nu visste vart jag kände igen honom från, han var killen som nästan hade våldtagit mig en gång innan förra sommaren.

Jag hade varit i Stockholm under helgen och sent på söndagen hade jag tagit ett sent tåg tillbaka till Göteborg. Där på tågstationen hade ett gäng väldigt fulla 30 åringar följt efter mig i över två timmar. Först inne på tågstationen, men sedan även ut genom den och genom stan. Självklart hade jag inte gått hem utan runt i en stor del av Göteborg för att de inte skulle veta vart jag bodde. När jag hade gått ungefär en och en halvtimme kände jag knappt igen mig, och efter ytterligare fem minuter visste jag inte vart jag var.

Jag beslutade mig då för att vända mig mot killgänget och fråga vad de ville mig, vilket i efterhand kändes helt idiotiskt, inte det smartaste jag gjort den kvällen.

När jag hade frågat vad de gjorde, sprang en av de fem killarna fram till mig och börja ta av sig tröjan och sedan även sina byxor. Äcklat hade jag tittat bort, men jag hade inte varit snabb nog, i ett ögonblick hade jag haft ögonkontakt med killen och det gjorde att han fick en ännu galnare blick än vad han haft innan. Han kom fram till mig och drog av mig jackan, som jag hade öppen eftersom det var ganska varmt ute.

Sedan försökte jag hålla emot men killens kompisar hade kommit fram till oss och höll fast mig, så den första killen lyckades ta av mig mina skor och mina jeans. Jag skakade av rädsla och började sparka på den killen som nu fingrade på min tröja.

Först fick jag ingen träff men sedan lyckades jag sparka honom mellan benen och då hade han kvidit och sedan fallit bakåt. Det var tydligt att han jag lyckats bli av med bestämde över gänget, för så fort han fallit till marken släppte de andra fyra killarna greppet om mig och jag hade tagit mina kläder och sprungit därifrån samma väg som jag kommit.

Ute bland personerna som stod och väntade fanns en kille med en skylt där det stod ”Lisa Ek”, fast han hade inte behövt ha skylten, jag kände väl igen honom från alla foton som pappa visat mig. Det var Björn. Min första impuls var att springa fram till Björn och ge honom en stor kram, men jag kunde inte bara göra så, det var verkligen inte jag.

Björn kände igen mig och vinkade så att jag skulle komma åt det hållet han stod.

”Känner du igen mig?” Frågade han och log lite

Jag svarade, och log faktiskt.

”Klart jag gör!” Han log och visade med en gest åt vilket håll vi skulle gå. Småskrattandes åt hans roliga min följde jag efter, men sedan kom jag på att jag inte ville vara här i London och spände blicken i alla killar under 30 som gick förbi, vilket gjorde att de tittade ner i marken som om de gjort något fel. Jag skrattade inom mig och fortsatte ge folk obehagliga blickar som om det var deras fel att jag var här i London.

Vi kom fram till Björns bil vilken visade sig vara en BMW som såg rätt ny ut. Sätena var av läder och riktigt sköna. Pappa hade några gånger berättat att Björn älskar bilar och att han hade fyra stycken varav en bara för att mecka med, göra om och förbättra.

När vi satt i bilen började Björn prata igen. ”Jag har en son, som du kanske vet”

Jag tittade förvånat på Björn. Hade han en son? Det hade pappa aldrig sagt ett ord om.

”Han heter Daniel och är två år äldre än dig, alltså nitton. Fast han bor fortfarande hemma, men han letar efter en lägenhet att flytta till när han har råd.” Jag tittade förvånat upp och lät det som Björn sagt eka i mitt huvud. Min första tanke hade varit att det var en sexåring.

”Kan Daniel svenska?” frågade jag Björn. Han dröjde ett tag innan han svarade.

”Nej, men jag önskar att han kunde” Björn tittade bort för ett ögonblick. ”Och Jag önskar att jag hade lärt honom det när han var mindre. ”

”Men nu har du mig, som du kan prata svenska med ”sa jag för att rycka upp honom lite.

Han log och klappade mig på axeln samtidigt som han svängde in på en lite mindre väg och kort därefter stannade han bilen.

Det var en stor, vit villa som vi gick in i. Inte ens om jag försökte kunde jag föreställa mig att jag skulle bo i det här huset. Bo. Flytta.

Jag bodde inte i Göteborg längre. Jag bodde i London. Huset som jag bott i så länge jag kunde minnas var nu sålt. Det kändes tomt när jag tänkte på det.

Jag tog av mig skorna och Björn ställde mina resväskor nära den vita trappan som man tydligt såg när man kom in i huset. ”Ditt rum är direkt till vänster när du gått upp för trappan” sa Björn och jag nickade som svar, samtidigt som jag såg en gestalt komma ner för trappan.

Det var en kille i tjugo års åldern. Hans ögon var bruna och hans hår var lockigt. Han log och kom fram till mig, tog i min hand och sa ”I'm Liam, nice to meet you”. Jag log och svarade.

Plötsligt dök det upp en annan kille bredvid Liam. Han hade mörkare hår och var kraftigt byggd. Han dunkade Liam i ryggen och tittade sedan upp på mig. ”Hi Lisa, Daniel is my name and I hope you will enjoy to share this house with me and dad.”

”Thank you” Svarade jag kort, och började sedan gå upp för trappan.

”Daniel, I would n't be sad if you take up my bags” sa jag innan jag stängde dörren.

När jag hade sett mitt rum skämdes jag lite att jag varit så vass. Jag visste att jag inte borde vara vass mot de jag skulle bo med, men min hjärna ville hela tiden ha någon att skylla på, skylla på någon att det var dennes fel att jag behövt flytta från charmiga Göteborg till London.

Rummet var ganska enkelt, vitt med lila gardiner, ett skrivbord, en garderob och en stor säng, men det syntes att de Björn och Daniel hade kämpat för att jag skulle trivas. Jag la mig ner på dubbelsängen och kudden blev ofrivilligt blöt av tårar. Pappa hade försvunnit och mamma brydde sig inte om mig längre. Varför hände det här mig?

Det knackade på dörren. Automatiskt satte jag mig upp i sängen och höll kudden för ansiktet så att personen som kom in inte skulle se mig gråta. Dörren gläntades och Daniels huvud stack in

”Do you mind if...” Trött av tårar nickade jag åt honom att komma in.