Kapitel 5 Belive in Love
Det hade varit en orolig tid för hela Sverige. Utlandet hade inte brytt sig någonting, 'sådant hände ju hela tiden i deras länder'.
"Jag var mördaren" väste Jane
•
LISA
Alla mina saker var nerpackade i två resväskor och ett handbagage. Vi hade åkt tillbaka till Stockholm för att åka till arlanda och nu var vi inne i flygplatsen. Anna-Karin stod bredvid mig. Jag hade börjat hata henne mer och mer från stunden då hon kritiskt hade tittat på alla mina kläder som jag packat ner. Saken blev verkligen inte bättre nu när hon stod bredvid mig med samma vakande ögon som om jag skulle vara 5 år.
Min mun var ett rakt streck och mina ögon var avsmalade. Jag kunde inte förstå varför jag skulle till London, allt skulle bara bli fel där, det kände jag på mig. Allt.
Det var vår tur vi incheckningen och jag tog fram passet och biljetten. När den gråhåriga tanten bakom disken fick se passet tittade hon upp en extra gång. "Jag har färgat håret brunt, om du undrar" snäste jag när hon tittat upp och ner från passet och mig ytterligare en gång. Tanten nickade och tog snabbt mina två resväskor och la upp på bandet.
Anna-Karin hade äntligen lämnat mig och nu jag var på andra sidan om gaten. Jag gick in i en tidningskiosk, köpte två påsar godis, tidningen SOLO, och ett paket tuggumi.
Det var en timma kvar tills flyget skulle gå, så jag bestämde mig att skaffa lite vänner, om jag ändå inte hade något bättre för mig. Att skaffa vänner var något jag var bra på iallafall. Jag tittade mig runt och såg en blond kille sitta vid ett bord ätandes på en glass. Smidigt gick jag fram och svängde mig in på bordets motsatta sida. "Ledigt här?" jag log mitt bästa leende och hoppades att den blonda kalufsen skulle titta upp. Ett par gröna ögon mötte mina. Ofrivilligt öppnades min mun när jag såg vem det var.
Det var Sven. Det var Sven snygg.
Sven tog sina händer ovanpå bordet som för att resa sig upp och gå. Kvickt la jag mina händer ovanpå hans så att han inte kunde röra dem. Han tittade upp. Svens ögon mötte mina och hans blick var iskall. "Vad vill du mig? Du är jävligt falsk. Först hjälper jag dig, utan att du ens säger varför, sedan tackar du mig inte ens, du vänder bara ryggen till mig och går!" Sven försökte ta loss sina händer och gå, men jag tog honom i händerna istället. "Jag kan berätta varför jag gick dit, om du sätter dig ner." sa jag, i hopp om att han skulle stanna kvar. Sven tvekade, men sedan tog hans nyfikenhet över. "Varför skulle du till polisen då?" Jag svalde. "Min mamma mördade min pappa, det var därför min telefon ringde. Polisen hade tågbiljetten tillbaka till Göteborg och det var därför jag gick dit." sa jag och försökte låta lugn och oberörd. Svens ögon var uppspärrade. "Din mamma gjorde vad?" "Precis vad du hörde. Min mamma mördade min pappa, så nu har jag ingen pappa längre och min mamma är psykiskt sjuk, dessutom mordhotade hon mig också, därför ska jag flytta till London nu." Helt oväntat ställde sig Sven upp och jag kände besvikelsen komma. Nu hade jag trott att han skulle stanna kvar iallafall lite. Men istället för att gå iväg började han gå till min sida av bordet. Automatiskt ställde jag mig upp och Sven sina armar runt mig. Han kramade mig länge, och det var den bästa känslan jag hade känt på länge. Jag lutade mitt huvud mot hans nacke. Just nu visste jag att han brydde sig och det sista jag ville var att släppa taget om honom. Jag ville att alla runt omkring, hela flygplatsen, hela världen skulle titta på när vi kramade varandra, det kändes bra i varenda liten muskel. Hans mun kom nära mitt öra, och han öppnade munnen för att viska. En skön rysning for genom min ryggrad. "Ditt flyg går om tjugo minuter, de ska ta ombord alla om två minuter." Jag blev lite besviken inombords när han sa "ditt". Han skulle inte samma flyg som mig.
Jag kände mig ensam när jag flyget hade åkt med ingen som jag kände på samma flyg. Och jag hade ingen ork att vara social, dessutom satt jag vid fönstret vilket gjorde att jag behövde resa mig upp, för till vänster om mig satt en brittisk tant som läste en bok.
Istället tog jag fram min mobil, glad att de hade internet på flyget, och gick in på Instagram.
Jag gillade några bilder och tog sedan ett foto där jag hade håret på ena sidan. "On the airplane on my way to London" skrev jag och publicerade bilden.
Jag lutade mig bakåt i stolen och blundade, varför hade pappa velat att jag skulle åka hit till London? För att hans kompis bodde där? För att skydda mig mot mamma? Jag kunde verkligen inte förstå anledningen. Inne i mitt huvud försökte jag komma på saker som var bra med London. Det enda jag kom på var affärerna.
Jag tog upp min mobil igen och såg att det stod "Your photo made it to the popular page" jag log och såg följarna strömma in som alltid när man hamnat på populära sidan.
Mitt liv hade verkligen förändrats på några dagar. Från att vara nästan perfekt till ett skitliv med en galen mamma som mördat hennes man och även mordhotat sin dotter som nu, ja, flydde? Det lät ju som en skräckfilm..
Jag rös till när jag hörde mammas ord eka inom mig: "Vet du vad, miss Lisa perfekt Ek, om jag hade något till hands och inte de här jobbiga vakterna runt mig så skulle jag inte tvekat att låta dig få samma öde i helvetet som din far."
En ensam tår försökte tränga sig upp, men jag stoppade den. Ingen skulle få för sig att jag var någon som jag inte var, jag skulle hålla ihop mig själv, inte gråta i onödan.
Jag tog upp SOLO från min väska och började läsa, ända tills planet hade landat.
"Jag var mördaren" väste Jane
•
LISA
Alla mina saker var nerpackade i två resväskor och ett handbagage. Vi hade åkt tillbaka till Stockholm för att åka till arlanda och nu var vi inne i flygplatsen. Anna-Karin stod bredvid mig. Jag hade börjat hata henne mer och mer från stunden då hon kritiskt hade tittat på alla mina kläder som jag packat ner. Saken blev verkligen inte bättre nu när hon stod bredvid mig med samma vakande ögon som om jag skulle vara 5 år.
Min mun var ett rakt streck och mina ögon var avsmalade. Jag kunde inte förstå varför jag skulle till London, allt skulle bara bli fel där, det kände jag på mig. Allt.
Det var vår tur vi incheckningen och jag tog fram passet och biljetten. När den gråhåriga tanten bakom disken fick se passet tittade hon upp en extra gång. "Jag har färgat håret brunt, om du undrar" snäste jag när hon tittat upp och ner från passet och mig ytterligare en gång. Tanten nickade och tog snabbt mina två resväskor och la upp på bandet.
Anna-Karin hade äntligen lämnat mig och nu jag var på andra sidan om gaten. Jag gick in i en tidningskiosk, köpte två påsar godis, tidningen SOLO, och ett paket tuggumi.
Det var en timma kvar tills flyget skulle gå, så jag bestämde mig att skaffa lite vänner, om jag ändå inte hade något bättre för mig. Att skaffa vänner var något jag var bra på iallafall. Jag tittade mig runt och såg en blond kille sitta vid ett bord ätandes på en glass. Smidigt gick jag fram och svängde mig in på bordets motsatta sida. "Ledigt här?" jag log mitt bästa leende och hoppades att den blonda kalufsen skulle titta upp. Ett par gröna ögon mötte mina. Ofrivilligt öppnades min mun när jag såg vem det var.
Det var Sven. Det var Sven snygg.
Sven tog sina händer ovanpå bordet som för att resa sig upp och gå. Kvickt la jag mina händer ovanpå hans så att han inte kunde röra dem. Han tittade upp. Svens ögon mötte mina och hans blick var iskall. "Vad vill du mig? Du är jävligt falsk. Först hjälper jag dig, utan att du ens säger varför, sedan tackar du mig inte ens, du vänder bara ryggen till mig och går!" Sven försökte ta loss sina händer och gå, men jag tog honom i händerna istället. "Jag kan berätta varför jag gick dit, om du sätter dig ner." sa jag, i hopp om att han skulle stanna kvar. Sven tvekade, men sedan tog hans nyfikenhet över. "Varför skulle du till polisen då?" Jag svalde. "Min mamma mördade min pappa, det var därför min telefon ringde. Polisen hade tågbiljetten tillbaka till Göteborg och det var därför jag gick dit." sa jag och försökte låta lugn och oberörd. Svens ögon var uppspärrade. "Din mamma gjorde vad?" "Precis vad du hörde. Min mamma mördade min pappa, så nu har jag ingen pappa längre och min mamma är psykiskt sjuk, dessutom mordhotade hon mig också, därför ska jag flytta till London nu." Helt oväntat ställde sig Sven upp och jag kände besvikelsen komma. Nu hade jag trott att han skulle stanna kvar iallafall lite. Men istället för att gå iväg började han gå till min sida av bordet. Automatiskt ställde jag mig upp och Sven sina armar runt mig. Han kramade mig länge, och det var den bästa känslan jag hade känt på länge. Jag lutade mitt huvud mot hans nacke. Just nu visste jag att han brydde sig och det sista jag ville var att släppa taget om honom. Jag ville att alla runt omkring, hela flygplatsen, hela världen skulle titta på när vi kramade varandra, det kändes bra i varenda liten muskel. Hans mun kom nära mitt öra, och han öppnade munnen för att viska. En skön rysning for genom min ryggrad. "Ditt flyg går om tjugo minuter, de ska ta ombord alla om två minuter." Jag blev lite besviken inombords när han sa "ditt". Han skulle inte samma flyg som mig.
Jag kände mig ensam när jag flyget hade åkt med ingen som jag kände på samma flyg. Och jag hade ingen ork att vara social, dessutom satt jag vid fönstret vilket gjorde att jag behövde resa mig upp, för till vänster om mig satt en brittisk tant som läste en bok.
Istället tog jag fram min mobil, glad att de hade internet på flyget, och gick in på Instagram.
Jag gillade några bilder och tog sedan ett foto där jag hade håret på ena sidan. "On the airplane on my way to London" skrev jag och publicerade bilden.
Jag lutade mig bakåt i stolen och blundade, varför hade pappa velat att jag skulle åka hit till London? För att hans kompis bodde där? För att skydda mig mot mamma? Jag kunde verkligen inte förstå anledningen. Inne i mitt huvud försökte jag komma på saker som var bra med London. Det enda jag kom på var affärerna.
Jag tog upp min mobil igen och såg att det stod "Your photo made it to the popular page" jag log och såg följarna strömma in som alltid när man hamnat på populära sidan.
Mitt liv hade verkligen förändrats på några dagar. Från att vara nästan perfekt till ett skitliv med en galen mamma som mördat hennes man och även mordhotat sin dotter som nu, ja, flydde? Det lät ju som en skräckfilm..
Jag rös till när jag hörde mammas ord eka inom mig: "Vet du vad, miss Lisa perfekt Ek, om jag hade något till hands och inte de här jobbiga vakterna runt mig så skulle jag inte tvekat att låta dig få samma öde i helvetet som din far."
En ensam tår försökte tränga sig upp, men jag stoppade den. Ingen skulle få för sig att jag var någon som jag inte var, jag skulle hålla ihop mig själv, inte gråta i onödan.
Jag tog upp SOLO från min väska och började läsa, ända tills planet hade landat.
•
Så! Nu har min dator kommit och jag kommer uppdatera regelbundet igen! Kommentera gärna vad ni tycker (kort kapitel jag vet)
Om länkbyten dårå: JAG GÖR LÄNKBYTEN, MEN BARA I MENYN, så nu vet ni det
Kram
Kommentarer
Postat av: Sαиdяα ツ ♥
Braa!
Svar:
onenovdirection.blogg.se
Postat av: ida
äntligen, som jag har längtat! en himmelens gåva att få tillbaka sin dator va?
Svar:
onenovdirection.blogg.se
Postat av: Aava
Jätte bra när kommer nästa del?:)hihi:D
Kan ni kolla in våra blogg?:) beautyuknow.blogg.se
Postat av: Lollo ♥
Hej! Vill du läsa en novell men slippa alla kändisar! Då har jag en novell som passar för dig, samma mängd drama, romantik och spänning men ingen kändis! Besök bloggen här --> http://iloveeverything.blogg.se/noveller. Hoppas att ni gillar den :)
P.S. Länkbyte?
Postat av: Celine
Hoppas Sven åker till London ändå! Haha :D
Trackback
